Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rörande läget af menniskans urhem (»paradiset»)
har under tidernas lopp framställts en mängd olika
åsigter. Under antagande af flere ursprungliga arter
kan lika litet ett gemensamt urhem komma i fråga,
som ett sådant kan saknas under förutsättning af en
enda art, en förutsättning, som väl måste anses såsom
den enda möjliga. Beskaffenheten af menniskans
tuggverktyg och frånvaron af alla medfödda
anfallsmedel hänvisa henne af naturen att hemta
sin föda företrädesvis ur växtriket. Detta jämte
hennes nakenhet vittnar om att hennes urhem legat
under ett varmt luftstreck. Som hennes morfologiska
öfverensstämmelse med Gamla verldens (smalnäsiga)
apor är större än med Nya verldens (brednäsiga),
kan man sluta till att urhemmet legat under ett varmt
luftstreck i Gamla verlden. Hvar det i denna hemisfer
varit beläget förblifver en för gissningarna öppen
fråga. Menniskans utveckling har ju, alltjämt med
antagande af den darwinska teorien, fortskridit igenom
olika system af jordens egen utvecklingsprocess,
och under denna hafva de klimatiska förhållandena
bevisligen varit underkastade många och grundliga
vexlingar (se Jorden, sp. 1332–1335). Emellertid
hafva några antropologer af ett eller annat skäl
ansett sig kunna närmare bestämma platsen för
slägtets vagga. Så taga exempelvis Haeckel (som
uppgjort en genialisk utvandringskarta) och Peschel
till orda för Lemurien (se d. o.), den hypotetiska
kontinenten i Indiska oceanen, Darwin för Afrika,
M. Wagner för norra Europa och Asien (der före
istiden palmer, brödfruktträd och fikon mognade)
och Quatrefages för norra Asien. Vid sidan af dessa
moderna naturvetenskapliga spekulationer gifves det
en mängd på historisk-mytologiska grunder hvilande
hypoteser.
Frågan om menniskoslägtets härstamning från ett
eller flere par har besvarats olika. Nästan alla
folks myter öfverensstämma deri att menniskorna
leda sitt upphof från ett enda par (jfr Bibelns
skapelsehistoria och de gamles kosmogonier). Den
nyare tidens antropologer bland dem, som förneka
Bibelns auktoritet i denna sak, men för öfrigt
antaga slägtets ensartighet (om försvararna af flere
ur-rasers tillvaro kan naturligtvis ej blifva fråga),
lemna i allmänhet frågan oafgjord eller betrakta
den såsom oväsentlig, ty den undandrager sig hvarje
vetenskaplig behandling.
Vidsträckta vandringar hafva, om man undantager
Australiens urinnevånare (så framt man ej vill låta
dem hafva utvandrat från Lemurien), företagits af alla
raser, i synnerhet den malajiska (se d. o.). Så hafva
hottentotter, kaffrer, negrer och Malier bevisligen
flyttat inom sin verldsdel (Afrika), hufvudsakligen
under påtryckning af den dit från Asien minst 6,000
år f. Kr. invandrade hamitiska grenen af kaukasiska
(medelhafs-) rasen. Den röda rasen har företagit
vidsträckta ströftåg: Nord-Amerikas indianer med
Mejicos högslätt, Syd-Amerikas med Perús platå till
mål. Den Nya verldens andra före européernas ankomst
der boende ras, eskimoerna, anses i tämligen sen tid
hafva inflyttat från Asiens
nordligaste trakter (A. E. Nordenskiöld har dock, af
kulturskäl, 1885 framkastat hypotesen att eskimoerna
äro autoktoner i polarlanden och direkt härstamma
från de menniskor, som före istiden lefde i dessa
nejder). Af Asiens (enl. Fr. Müllers indelning) fyra
autoktona raser har den hyperboreiska antagligen
trängts undan upp emot norden af den mongoliska, som,
ursprungligen hemma i Högasien, nu fyller mellersta
och östra Asien och Japans överld samt norra Europa
(finska folk, lappar), medan dravida-rasen, en gång
herre öfver hela Indien, nu inskränkts till denna
halfös södra del, Dekhan, af den framträngande
medelhafsrasen (kaukasiska rasen). Sjelf har
medelhafsrasen, enligt Múllers åsigt under mongoliskt
tryck, successivt spridt sig från sitt urhem i Asien
åt öster (Indien), vester (Afrika) och nordvest
(Europa). Hvad särskildt den indogermanska grenen af
medelhafsrasen beträffar, hafva en nyare tids forskare
(Latham m. fl.) öfvergifvit den gamla åsigten om Asien
(Amus och Sirs källområden eller Armenien) såsom
dess utgångspunkt och velat göra troligt, att den
från Europa spridt sig till Asien. (Se en redogörelse
för dessa åsigter hos V. Rydberg: »Undersökningar
i germanisk mythologi» I, 1886). – En ungefärlig
beräkning af de olika rasernas individantal gifver
vid handen, att den kaukasiska l. medelhafsrasen
är den talrikaste. Till denna höra nämligen 770
mill. menniskor (315 mill. i Europa, 75 mill. i
Amerika, 80 mill. i Afrika, 300 mill. i Asien och
Australien). Den mongoliska räknar 480 mill., den
malajiska 40 mill., den amerikanska 15 mill. och den
etiopiska 135 mill. menniskor, allt approximativa tal.
J. Th. W.
Menniskosonen. Se Menniskans son.
Menniskoätare. Se Kannibal.
Mennoniter. Se följ. art.
Menno Simonis, stiftaren af mennoniternas sekt,
föddes enl. de tillförlitligaste uppgifterna 1492
i Witmarsum i Friesland och dog 1559 i Woesteveld
(mellan Hamburg och Lybeck). Han prestvigdes 1515
eller 1516 och blef efter någon tid pastor i sin
födelsestad. Denna sin ämbetsställning lemnade han
1536 och anslöt sig till anabaptisterna, sedan han
öfvertygat sig om barndopets förkastlighet. Mot
det svärmeri och de vilda utsväfningar, åt hvilka
en del af dessa hängifvit sig, hade han dock redan
förut uppträdt, och hans sträfvan, hvars sedliga
halt och uppriktighet man icke kan misskänna, gick
framgent ut på att ombilda sekten till en sansad
och renad kyrka, som kunde nå en tryggad existens i
det borgerliga samhället. Till detta måls vinnande
öfvade M. sträng kyrkotukt. Han företog en mängd
resor till församlingarna i Holland, Nord-Tyskland
och än längre bort samt predikade och organiserade nya
församlingar. Af hans många skrifter må endast nämnas
den s. k. »Fundamentboken» (Fundamentbuch von dem
rechten christlichen glauben, 1539), som innehåller
hans med det reformerta tämligen öfverensstämmande
lärobegrepp. Jfr Anabaptister. – De af M. sålunda
ombildade anabaptisterna kallade sig efter honom
mennoniter. Den ledande tanken i deras lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
