Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meno ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äggstocken. Efter pubertetens (manbarhetens,
könsmognadens) inträdande (vid 14–16 års ålder
i nordliga land, tidigare i sydligare) inträffar
på bestämda perioder, vanligen hvar fjerde vecka,
en allmän blodträngning till qvinnans genitalorgan,
hvarvid en »Graafs follikel» (en äggsäck) i någon af
äggstockarna spränges och utsläpper ett mikroskopiskt
litet fullmoget agg, som föres ned genom äggledaren
(tuba Fallopii), i början genom rörelse af cilierna
(flimmerhåren) på äggledarens slemhinna, längre
ned måhända äfven genom muskelsammandragning ända
ned till lifmodern, der det vidare utvecklas, om
det blifvit befruktadt under vägen genom mötande
spermatozoider (se d. o.), eller i annat fall
går under, blir sterilt. Samtidigt med graafska
follikelns bristning uppstår en kongestion till
lifmodern och dess slemhinna, som uppluckras och
afstötes, hvarvid blod från de sönderslitna blodkärlen
(möjligen äfven genom hela kärlväggar) under några
dagar afgår genom vagina. Denna menstruation, som
äfven under normala förhållanden inverkar något på
det allmänna befinnandet, förorsakande mattighet,
nedstämning i lynnet, minskad eller oregelbunden
matlust, hufvudvärk, ringar kring ögonen,
lindrig ansvällning af brösten, hudutslag m. m.,
kan förete flere slags sjukliga afvikelser från
det normala förloppet och derigenom förorsaka svåra
lidanden. – Förtidig menstruation (menstruatio praecox)
inställer sig någon gång hos flickor före den vanliga
pubertetsåldern. Endast då den återkommer periodiskt
och sammanfaller med öfriga tecken på tidig qvinlig
utveckling, kan en blödning från lifmodern anses som
menstrualblödning, hvaremot enstaka irreguliera
blödningar från detta organ kunna uppstå hos barn
äfven af andra orsaker, såsom allmän blodförsämring
(skörbjugg, blödaresjuka), hjert- och lunglidanden,
under mässling eller koppor m. m. – Försenad
menstruation (m. serotina) förekommer vida oftare, i
synnerhet hos klent utvecklade anemiska qvinnor, och
qvinnan kan utan olägenhet vänta på sin menstruation
ända till några och tjugu års ålder. Hos unga,
bleksigtiga flickor finner man dock ofta öfriga
tecken på menstruala processer, äfven om blödningen
saknas, liksom äfven äggen hos dem kunna mogna och
t. o. m. befruktas utan synlig menstruation. Skrofulos
och tuberkulos medföra äfven försenad menstruation
liksom sen utveckling i allmänhet. Mera direkta
orsaker träflas i lifmodersjukdomar, i synnerhet den
kroniska inflammationen samt abnorm hopväxning af
lifmoder- l. vaginalkanalen. – För tidigt eller
för sent uteblifvande af menstruationerna. Den
»klimakteriska perioden», åldersperioden för
reningens upphörande, inträffar hos oss vanligen
omkr. 45:te–48:de lefnadsåret. Hos dem, som tidigt
börjat menstruera (vid 10–11 års ålder), inträder
dock upphörandet (»menopausen») förr, omkr. 40:de
året. Orsaker till förtidigt upphörande äro för
öfrigt allmänna nedsättande sjukdomar, äfvensom
speciella lifmoder- och äggstocksjukdomar. Under
den klimakteriska perioden är qvinnans nervsystem
i allmänhet ömtåligt, och ej sällan utbryta då
sinnessjukdomar, hvilka
likväl dessutom fordra någon särskildt framkallande
orsak. En menstruation, som fortfar ännu vid 50
års ålder, är icke så ovanlig, deremot får man
vara försigtig vid tydningen af de blödningar, som
inträffa vid 60–70 års ålder. Dessa bero oftast på
lifmoderlidanden. – Felande menstruation (amenorré)
kan förekomma för hela lifvet eller för en tid
eller för en gång. Detta är ett normalt förhållande
under hafvandeskapet och stundom äfven en tid under
laktationen (digifningsperioden); dock anser man,
att en eller annan menstruation kan förekomma i början
af hafvandeskapet. För öfrigt orsakas amenorréer af
en mängd olika sjukdomar, framförallt i lifmodern och
äggstockarna. Vid längre tid verkande orsaker blir
amenorrén kronisk; vid plötsligt inverkande orsaker,
såsom förkylning, sinnesrörelse, dietfel, inträder
en hastig stockning i menstrualflödet (suppressio
mensium), hvarvid stundom blodkongestionen vänder sig
åt annat håll, såsom åt hjernan (yrsel, galenskap,
hufvudvärk) eller åt ventrikeln eller ett annat
organ (såsom lungor, näsa, njurar o. s. v.), der en
»vikarierande» blödning (menstruatio vicaria) kan
uppträda. Å andra sidan kan äfven en primär blödning
i annat organ sekundärt föranleda menstrualblödningens
upphörande. Sällsynta äro de fall, då en vikarierande
blödning upprepas periodiskt. Medel att framkalla en
upphörd eller felande menstruation (s. k. emmenagoga)
finnas af många slag och böra, naturligtvis
rättas efter orsaken till amenorrén. Bland
de kraftigaste äro varma insprutningar (dock
ej ända in i lifmoderkaviteten, hvilket kan
reta till inflammation) med eller utan retande
medikamentösa tillsatser (ammoniak, senap),
blodiglar på lifmoderns vaginalportion, aloë-lavemang,
varma sittbad, varma omslag på underlifvet, heta och
retande fotbad, elektrisk ström genom bäckenorganen,
retning af bröstvårtorna medelst sugglas, jernmedel
vid bleksot, invärtes bruk af aloë, sabina, myrrha,
borax m. fl. ämnen. – Motsatsen till amenorrén bildar
den alltför rikliga (profusa) menstruala blödningen,
menorragien (menstruatio nimia), äfvenledes beroende
dels på allmänna, dels på lokala orsaker. Blödningen
kan blifva så ymnig (»blodgång»), att fara
för lifvet uppstår. Till de allmänna orsakerna
höra skörbjugg, bleksot, akuta exantem (koppor,
mässling, skarlakansfeber), alla sjukdomar i
lungor, hjerta, lefver och buk, som medföra en passiv
»stås» i bäckenorganen; till de lokala orsakerna
hör en mängd lifmodersjukdomar. Blödningen hejdas
genom stillhet, sval diet, isomslag, insprutningar,
mineralsyror o. d. – Försvårad menstruation, förenad
med värk och plågor (»menstrualkolik»), kallas
dysmenorré. Äfven denna föranledes både af allmänna
och af lokala orsaker. Den, som beror på någon märkbar
förändring hos lifmodern, har man kallat organisk
dysmenorré, och denna kan bero på bildningsfel hos
lifmodern, inflammation, form- och lägeförändringar,
nybildningar o. d. Då ingen organisk förändring kan
spåras, kallar man dysmenorrén antingen neuralgisk,
hos nervösa, hysteriska, anemiska, qvinnor med retligt
och känsligt nervsystem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
