Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menuett ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ministèren Beaconsfield i sittande konselj. Derjämte
eger han stor förtjenst om konstindustriens lyftande
i England.
Merck, Johann Heinrich, tysk smakdomare, f. i
Darmstadt 1741, blef 1767 geheimesekreterare,
1768 krigskassör och 1774 derjämte krigsråd i
sin fädernestad. I början af 1770-talet knöt han
ett fast vänskapsband med Herder och Göthe. I
besittning af djupa och universella kunskaper,
det klaraste omdöme, skarp ironi och fin smak,
öfvade M. ett oskattbart inflytande på Göthes
utveckling, när denne ännu stod midt uppe i
»sturm-und-drang»-riktningen. M. upptogs såsom
förtrolig vän i hertig Karl Augusts vittra krets i
Weimar. På kritikens fält hölls han för en auktoritet,
framförallt i hvad som gällde bildande konst. Han var
själen i »Frankfurter gelehrte anzeigen» och skref
ypperliga recensioner i Wielands »Teutscher Merkur»
samt Nicolais »Allgemeine deutsche bibliothek». Sjelf
diktade M. fabler, lyriska poem och några genom
sin realistiska friskhet utmärkta noveller (Lindor,
Eine landhochzeit, Akademischer briefwechsel m. fl.,
1778–82). Han dref äfven med ifver och utmärkelse
paleontologiska studier. Felslagna industriella
företag uppslukade hans förmögenhet. Till hans
fruktan för att råka på uppbördsbalans sällade sig
familjesorger, och under ett anfall af hypokondri
ändade han sitt lif med ett pistolskott, 1791. Hans
för literaturhistorien vigtiga brefvexling med hans
samtids snillrikaste män i Tyskland är utgifven i 3
samlingar af K. Wagner (1835, 1838 och 1847). M:s
»Ausgewählte schriften» utgåfvos (jämte biografi)
1840 af Adolf Stahr. Jfr G. Zimmermann: »Johann
Heinrich M., seine umgebung urid zeit» (1871).
Mercoeur [-kör], Élisa, fransk författarinna, f. i
Nantes 1809, skref vers vid 12 års ålder och utgaf i
sitt 18:de år Poésies (2:dra uppl. 1829). Hon vardt
uppburen i Paris’ literära kretsar och hugnades
af högtstående personer med ett par pensioner,
hvilkas belopp dock minskades till följd af
Julirevolutionen. Derefter skref hon behagliga
prosanoveller, men hennes bana afbröts af döden redan
1835. Hennes »Oeuvres» utgåfvos i 3 bd 1843. Jfr
J. Claretie, »Élisa M.» (1864).
Mercure [-kyr], fransk tidskrift, som utgafs i Paris
under nära 150 år, 1672–1820, med något vexlande namn
(först Mercure galant, från 1724 Mercure de France
o. s. v.). Dess grundläggare var Donneau de Visé,
som från början gaf den en vitter prägel och förstod
att göra den både mångsidig och roande. Längre
fram tillsattes redaktören af regeringen och hade
att fördela årliga anslag (30,000 fr.) åt vittra
författare. Privilegiet på att utgifva tidskriften
var högst inbringande. Bland ryktbara medarbetare
märkas Th. Corneille, Raynal, Marmontel, La Harpe,
Voltaire, Cabanis, Chateaubriand och B. Constant.
Mercurialia. Se Qvicksilfvermedel.
Mercurialis Tourn. (L.), bot., ett örtslägte, som föres
till nat. fam. Euphorbiaceae S:t Hil., kl. Dioecia
L. I lundar i södra Sverige upp
till Vestmanland växer den enda egentligen svenska
arten M. perennis L., som har en smal, grenig,
kringkrypande rotstock, från hvilken uppstiga
flere 15–20 cm. höga, nedtill trinda och nakna
samt upptill kantiga, tämligen tätt bladbärande
stjelkar. Bladen äro tunna, smalt ovala till
äggrundt lansettlika, trubbsågade, mörkgröna
(ljusare gröna hos hanväxten). Från bladvinklarna
utskjuta smala ax: hanaxen med talrika små glesa
blommor, honaxen långskaftade, med några få (2–3)
blommor i spetsen. Blommorna äro grönaktiga. Frukten
består af 2 (sällan 3) enfröiga småfrukter. Vid
torkningen blir denna ört blåsvart. Lukten är
obehaglig, »narkotisk». Alla arter äro giftiga
och kunna t. o. m. döda. Det svenska namnet
bingel är sannolikt lånadt från Tyskland, der såväl
M. perennis L. som M. annua L., en derstädes som
ogräs å vinbergen och annanstädes växande ört, förr
varit officinel och använd i hvarjehanda lidanden.
O. T. S.
Mercurius, romarnas namn på Hermes (se d. o.).
Mercurius, astron., den närmast solen kretsande af
solsystemets planeter. Man har visserligen förmodat,
att ännu närmare solen en eller flere planeter skulle
kunna finnas (s. k. »intra-merkuriella planeter»),
och understundom äfven trott sig se dem, men, ehuru
man på grund deraf anställt ett systematiskt sökande,
har deras tillvaro ej blifvit konstaterad. M. är känd
sedan de äldsta tider, oaktadt han är utomordentligt
svår (i våra trakter t. o. m. omöjlig) att iakttaga
med blotta ögat, detta till följd deraf att han
alltid befinner sig i solens närmaste granskap,
ständigt har som bakgrund den intensivt solbelysta
himmelen samt går upp eller ned nästan samtidigt
med solen. (Jfr Aftonstjerna, Morgonstjerna och
Venus.) M. är med undantag af de s. k. småplaneterna
den minsta af vårt solsystems planeter, ej mycket
större än jordens måne. Hans diameter är 0,37 och
massan 0,06 af jordens. Tätheten är något större
än jordens. Medelafståndet från solen är 0,3871 af
jordens, eller 58 mill. km., och omloppstiden 88
dagar. Banan är den mest excentriska i systemet
(med undantag af en del småplaneters banor),
i det planetens minsta och hans största afstånd
från solen förhålla sig som 2 till 3, under det att
detta förhållande för jorden är som 29 till 30. –
Till följd af planetens alltid ogynsamma läge hafva
iakttagelserna öfver hans fysiska tillstånd ej kunnat
gifva särdeles tillfredsställande resultat. Likväl
har man, hufvudsakligast på grund af fotometriska
och spektralanalytiska undersökningar, ansett sig
kunna konstatera hos honom – likasom hos månen –
en nästan total brist på atmosfer. Man har äfven
sökt bestämma tiden för planetens rotation kring
axeln och kommit till det, dock ganska osäkra,
resultatet, att densamma uppgår till 24 timmar.
E. J.
Mercurius, kem., var från det 13:de
årh. alkemisternas benämning på flyktiga ämnen
i allmänhet, t. ex. alkohol (m. vegetabilis),
men framförallt på qvicksilfver (m. communis
l. m. rivus). Om m. dulcis se Kalomel. P. T. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
