Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merkurius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påminner om Claudianus’. Ehuru ej så ledig som
dennes, är den dock ren och prydlig. Något högre
värde eger dikten emellertid icke.
R. Tdh.
Mérode [-råd], gammal förnäm belgisk slägt från
prov. Liége. Medlemmar af densamma vunno värdigheterna
riksgrefve (1622), markis af Westerloo (1626), grand
af Spanien (1709) samt furste af Rubempré-Everberghe
(1823) och af Grimberghe (1842). – 1. Jean de
M., grefve, krigare, född omkr. 1589, tjenade med
utmärkelse under Buquoy och Wallenstein, upprätthöll
1629–31 i östra Schweiz förbindelsen mellan Österrike
och de kejserliga trupperna uti Italien samt blef
i slutet af 1631 generalwachtmeister. 1632–33
förde han befäl i Tyskland. En lysande bragd såsom
rytterianförare utförde han genom den undsättning han
hösten 1632 bragte det belägrade Wolfenbüttel. Till
slaget vid Lützen hann M. anlända med Pappenheims
infanteri nätt och jämnt så tidigt, att han kunde
betäcka Wallenstein återtåg. I Dec. 1632 utnämndes
han till kejserlig feldzeugmeister. I slaget vid
Hessisch-Oldendorf (Juni 1633), der han kommenderade
under Gronsfeld, blef han dödligt sårad. Till
benämningen merode- eller marotibruder – en
ordlek med uttrycket marodör – gaf M. personligen
ingen anledning, ty han hade godt anseende för att
upprätthålla krigstukt. – 2. Philippe Félix Balthasar
Othon Ghislain de M., grefve, belgisk statsman,
f. 1791, d. 1857, deltog i septemberupproret
i Bruxelles 1830, verkade såsom medlem af den
provisoriska regeringen för upprättandet af en
konstitutionel monarki och Leopold I:s val till konung
(1831) samt innehade under de följande åren vigtiga
poster i ministèren, men drog sig 1839 tillbaka. I
belgiska senaten var M. en af det katolska partiets
ledare. – Hans son Frédéric Xavier Ghislain de M.,
f. 1820, d. 1874, var 1860–65 påflig krigsminister
samt utnämndes 1866 till geheimealmoseutdelare och
ärkebiskop af Mytilene.
Meroe, grekernas och romarnas benämning på
hufvudstaden i etiopiska riket, låg enligt Strabon
på en ö med samma namn emellan Nilen och Astaboras
(Atbara), d. v. s. på den fruktbara slätten
emellan dessa floder, hvarför allmänt antages,
att M. låg h. om Nilen ett stycke n. ö. om staden
Sjendi, vid ungef. 17° n. br., der man ännu ser
vidsträckta ruiner af en betydande stad och trenne
pyramidgrupper. Detta rike M., som omnämnes först
af Herodotos, efterträdde ett äldre etiopiskt rike
i Napata längre ned vid Nilen, något nedanför 4:de
katarakten (vid det nuv. berget Barkal, hvarest, vid
byn Meraui, åtskilliga ruiner af tempel och pyramider
finnas). Det äldre M. var ursprungligen civiliseradt
af egypterna och lydde under dem, ehuru det sedermera
blef oberoende och t. o. m. blef utgångspunkten för
en egyptisk dynasti, den 25:te, till hvilken Bibelns
So (2 Kon. b. 17: 4) och Tirhaka (2 Kon. b. 19: 9)
hörde. Det yngre M. behöll sitt oberoende, när Egypten
kom under främmande herskare. Den i Apostlagern. 8: 27
omtalade drottning Kandace var sannolikt herskarinna i M. (Strabon
omnämner en drottning Kandace på Augustus’
tid, när romarna under Petronius ryckte mot
Napata.) M. besöktes af grekiska köpmän, och
Eratosthenes’ astronomiska expedition bestämde
noggrant dess läge. Redan på Neros tid var landet
nedanför M., fordom platsen för så många städer,
nästan öde. Ruinerna i M. och Napata undersöktes af
Lepsius 1844 och aftecknades i hans »Denkmäler aus
Egypten und AEthiopien» (1849–59).
Merom (af Hebr. rum, hög), insjö i Palestinas
norra del, som har fått sitt namn deraf att den
ligger högre än de andra sjöarna i Jordandalen. Den
bildas af Jordan, som flyter ur densamma i dess
södra ände. Sjön har formen af en triangel, med
basen, 5–6 km. bred, vänd mot n.; sjöns längd är
ungefär lika stor. Enligt Bertou ligger dess yta 6,4
m. under Medelhafvets. Sjöns namn är nu Bar el-Hule.
L. L.
Merope (Lat. Merope), ett i den forngrekiska
mytologien och hjeltesagan ofta mötande
qvinnonamn. 1. En af oceaniderna, förmäld med Klymenos
och moder till Faëton. – 2. En af solguden Helios’
döttrar, syster till Faëton. – 3. En af Atlas’ döttrar
(Pleiaderna), hvilka på himmelen bilda sjustjärnornas
grupp. M. är den sjunde och svagast lysande stjernan
i denna grupp. Sagan förtäljer, att hon döljer sig
af blygsel, emedan hon varit förmäld med en dödlig,
Sisyphos, sagokonung i Korint. A. M. A.
Meropidae, biätarna, zool., bilda en familj inom
ordningen skärrfoglar (Strisores) och foglarnas
klass. Näbben är tämligen lång, bågböjd, fyrkantig,
utåt hoptryckt, finspetsad och klufven ända under
ögonen. Tungan är lång och smal. Benen äro ganska
små, framtårna vid roten sammanvuxna samt vingarna
långa och spetsiga, med armpennorna räckande utom
roten af stjerten. Denne är lång och tvär samt har
12 pennor, af hvilka de båda mellersta äro mycket
längre och spetsiga. Dithörande foglar äro hemma på
östra halfklotet, mest i dess varmare delar, hafva
rena och vackra färger samt lefva af insekter, som de
fånga i flygten. De i norden lefvande biätarna vandra
regelbundet; de sydliga arterna äro deremot stann-
eller strykfoglar. Alla äro sällskapliga och fredliga
foglar, som under sina färder pläga slå sig tillsamman
äfven med beslägtade arter. Till sitt lefnadssätt
likna biätarna mest svalorna, men i åtskilligt också
flugsnapparna. Vid vackert väder pläga de flyga
omkring högre upp i luften för att söka sin föda;
vid fult väder sitta de på trädens grenar och sköta
från dem sin jagt. Till marken sänka de sig sällan,
men stryka deremot ofta fram tätt öfver vattenytan,
liksom svalorna göra. Natten tillbringa biätarna i
täta trädkronor eller, under häcktiden, i hål, som de
gräfva vågrätt i jordbranter för att der utan något
egentligt underlag lägga sina 4 till 7 ägg. I luften
röra de sig med utomordentlig skicklighet och med
ytterst snabba rörelser liksom tornsvalorna. Genom
sin smakfulla flygt och sina vackra färger bidraga
de mycket till att förläna lif åt den trakt, hvari
de slagit sig ned. Hit hör biätareslägtet,
Merops, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
