Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merovingerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänner (år 585). De austrasiske stormännens
delaktighet i detta uppror ledde till förlikning
emellan Childebert II och Guntramn, som insatte den
förre till sin arfringe (585), och förnyade anslag
från det frankiska stormanspartiets sida förmådde
dem att i det märkliga fördraget i Andelot (n. ö. om
Chaumont, d. 28 Nov. 587) Inlägga alla tvistefrågor
sig emellan. Snart anklagades emellertid Brunhilda
för fientliga stämplingar mot Guntramn och måste
fria sig med ed, styrkt af 300 edgärdsmän. Icke
häller tröttnade den ränkfulla Fredegunda att spinna
nya anslag mot Brunhilda och hennes son. Slutligen
(589) utsände hon på en gång tolf lönmördare mot dem,
men anslaget blef röjdt och bestraffadt.
Under dessa inre söndringar hade de frankiska vapnen
föga eller ingen framgång mot yttre fiender. Ett
flerårigt krig, hvari konung Guntramn blef invecklad
med vestgoterna (586 o. ff.), hade blott till följd
de frankiska gränsprovinsernas ödeläggelse. Föga
mera afgörande var det krig, som Childebert II,
vunnen genom den bysantinske kejsarens guld, förde
emot langobarderna uti Italien (584–91). Den för
sin gudsfruktan och sina andaktsöfningar nästan som
ett helgon vördade konung Guntramn dog år 583. Hans
vidsträckta besittningar tillföllo då hans adoptivson
Childebert II, som sålunda under sin spira förenade
hela Austrasien. Burgund och större delen af Neustrien
med Aqvitanien och Provence, medan Chilperiks och
Fredegundas son, Klotar II, förblef i besittning
blott af sin faders ursprungliga andel af Neustrien
(riket Soissons). Men redan tre år senare (596)
dogo plötsligen både Childebert II och hans gemål,
sannolikt af gift, och efterträddes af sina båda ännu
minderåriga söner, Teodebert II (596–612) i Austrasien
och Teoderik II (596–613) i Burgund, under farmodern
Brunhildas förmynderskap. Då Fredegunda samtidigt
regerade i sin ännu omyndige son Klotar II:s namn,
styrdes sålunda det frankiska riket af två qvinnor,
som närde ett oförsonligt hat till hvarandra. Men
redan följande år (597) dog Fredegunda. I Austrasien
utbröt snart åter mellan Brunhilda och stormännen
den gamla täflan om makten. De våldsamma medel
hon tillgrep för att behålla den stegrade deras
hat till henne, så att hon slutligen måste fly
från Austrasien och i en tiggerskas utblottade
tillstånd söka en tillflykt hos sin yngre sonson,
Teoderik II i Burgund (599). Den äldre, Teodebert
II, kom då helt och hållet under de austrasiske
stormännens inflytande, medan deremot Teoderik II
lät leda sig af sin farmoder. Derigenom utsåddes
ett frö till missämja mellan bröderna, hvilket i
framtiden bar bittra frukter. Visserligen förenade
bröderna sig följande år (600) mot Klotar II, som,
slagen vid Doromellum (Dormelles, n. v. om Sens),
måste afträda en stor del af sitt rike. Men det
dröjde ej många år, innan bröderna stodo i vapen mot
hvarandra. Teodebert II, som frånryckt sin broder
Elsass, blef slutligen af denne jämte Klotar II
slagen vid Zülpich, tillfångatagen under flykten,
afsatt och mördad (612). Teoderik II blef
då herre öfver både Austrasien och Burgund, men
afled redan 613, i Metz, just då han stod i begrepp
att bekriga Klotar II. Brunhilda skyndade att låta
hylla den äldste af hans fyra söner, den elfvaårige
Sigibert II (613), till faderns efterträdare för att
som förmyndarinna regera i hans namn. Men Burgunds
och Austrasiens stormän förbundo sig med Klotar
II mot sin gamla rival. De togo henne till fånga,
anklagade henne för en mängd brott och bundo henne
slutligen vid svansarna af ett par ystra hästar,
som släpade henne till döds (613). Sigibert II och en
hans broder mördades; de bägge andra bröderna räddades
väl, men försvinna ur historien. Hela de frankiska
riket förenades då ännu en gång under samme konung,
Klotar II.
Brunhildas fall betecknar den slutliga seger, som
det frankiska stormannaväldet efter långvarig kamp
vann öfver det genom inbördes söndring försvagade
konungadömet. Detta visar sig äfven genom de
eftergifter, som Klotar II då måste göra. Austrasien,
Neustrien och Burgund erhöllo hvart och ett sin
särskilda förvaltning under hvar sin rikshofmästare
(major domus; se d. o.), som enligt regel innehade
sitt ämbete på lifstid. Tillika sökte man genom
besluten på kyrko- och riksförsamlingen i Paris
614 förebygga och afhjelpa de missbruk, till hvilka
de sjelfrådige konungarna blott alltför ofta gjort
sig skyldiga. Klotar II bekräftade besluten genom
sitt »edikt» af d. 18 Okt. s. å. (frankiska rikets
s. k. »magna charta»). I allmänhet var denne konungs
regering fredlig, och med allvarlig ifver egnade han
sig åt den lagliga ordningens upprätthållande. Han
berömmes för sin literära bildning, sin gudsfruktan
och sin frikostighet mot kyrkan och de andlige,
äfvensom mot de fattige. Men den munk (Fredegar?),
som skrifvit denna tids historia, förebrår honom hans
hängifvenhet åt jagtens nöjen och det alltför stora
inflytande han mot slutet af sin regering inrymde
åt qvinnor. Med sin första gemål, Berethrud, hade
Klotar en son, Dagobert I (628–638), som han år 622
insatte till sin medregent i Austrasien, och som
vid Klotar II:s död (628) skyndade att sätta sig
i besittning äfven af Neustrien och Burgund. Efter
att hafra genomrest dessa land, hvarunder han med
berömvärd omsorg skipade rätt och återställde den
lagliga ordningen, förlade han sitt residens till
Paris. Åt sin yngre halfbroder, Charibert II
(628–630), inrymde han större delen af Aqvitanien
såsom eget konungarike. Men då denne och hans unge son
inom kort dogo (630), förenades äfven detta område
med Dagoberts rike. Vid denna tid blef det af Samo
stiftade slaviska riket (omfattande de slaviska folken
i de nuv. österrikiska landen) en farlig granne till
frankerna. Dagobert inbröt i Samos rike, men blef
grundligt slagen vid Vogastisburg i Böhmen (630). Med
anledning af slavernas derefter städse upprepade
infall i Thüringen beslöt Dagobert, utan tvifvel på
de austrasiske stormännens begäran, att insätta sin
treårige son Sigibert till konung i Austrasien under
ledning af biskop Kunibert i Köln och hertig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
