Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mesen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
42 f. Kr.) kämpade han under Brutus och Cassius och
följde sedermera Antonius’ fanor, men öfvergick, till
följd af missaktning för denne, till Octavianus, dock
alltid bibehållande en mera sjelfständig ställning
och tillgivenhet för forna vänner. Han ledde fälttåg
mot salasserna (i Alperna) och aqvitanerna, var
konsul år 31 och senare stadsprefekt i Rom. M. var
en fint bildad man och framstod såsom både talare och
författare, hvarjämte han egnade sig åt antiqvariska
och grammatiska forskningar. Hans talareskicklighet
berömmes af Horatius och Qvintilianus, likasom af
Cicero, hvilken tillika ger sitt fullaste erkännande
åt hans vackra karakter. Af hans tal finnas några få
fragment. Äfven i diktkonsten försökte han sig, ehuru
på grekiska språket, hvilket af honom synes hafva
användts jämväl till historieskrifning. Särskildt känd
är M. såsom beskyddare af skalden Tibullus. hvilken
också prisade honom i sina dikter och egnade honom
en lofsång. R. Tdh.
Messalianer l. massalianer. 1. Ett föga betydande,
icke-kristet religionssamfund i Mindre Asien,
bildadt i 4:de årh. e. Kr. Dettas anhängare
kallades äfven eucheter l. euchiter (bedjande)
och euphemiter (lofsjungande). De antogo tillvaron
af flere gudar, men egnade sin dyrkan endast åt en
såsom den allsmäktige guden. I deras läror blandades
persisk-manicheistisk dualism med gammaltestamentliga
och hellenistiska element. – 2. Kringströfvande och
af almosor lefvande munkskaror från 4:de årh:s senare
hälft, i verkligheten de första tiggaremunkarna. De
hängåfvo sig åt mysticism, fattade det apostoliska
ordet »bedjen utan återvändo» bokstafligt och
ansågo sig endast genom sådant bedjande frälsta
från demonernas välde, som hvarje menniska eljes
vore underkastad. Kyrkans nådemedel voro i deras
ögon obehöfliga. Deremot höllo de mycket på syner
och drömmar. Med anledning af sina dansar till
triumf öfver demonerna fingo de namnet choreuter
(dansare). De kallades ock euchiter, entusiaster m. m.
Messalina, Valeria, romersk kejsarinna. Vid 15
års ålder blef den sköna och förföriska qvinnan
förmäld med Claudius, som ett par år derefter (år
41) uppsteg på tronen. Hon beherskade helt och
hållet sin svage man och styrde sålunda i förening
med de mäktige frigifne Polybius och Narcissus,
hvilka ock voro hennes älskare. I historien har
M:s namn blifvit beteckningen för den fräckaste och
råaste liderlighet. Möjligt är, att hatet i någon mån
vanställt hennes bild, ty hennes historia har måhända
tagit färg af hennes slutligen segrande medtäflerska
Agrippinas beskyllningar, men i det hela synes hennes
karakter rätt träffad. M. var nämligen en lidelsefull
natur med den mest utpräglade njutningslust; man har
också velat påstå, att hennes sinlighet var så godt
som en sjukdom. Sin man tjusade och dårade hon. Han
hade ingen aning om hennes skamligt utsväfvande
lefnadssätt, hvilket för öfrigt hela Rom kände. I
sjelfva verket skydde hon ej häller något medel att
hålla sina laster hemliga för honom och aflägsna
eller rödja ur vägen allt, som
kunde skada henne. Slutligen gick hon så långt i
vanvett, att hon under Claudius’ frånvaro i Ostia
firade bröllop i Rom med sin älskare, den vackre
och förnäme Cajus Silius (år 48). Huruvida afsigten
var att störta Claudius och upphöja Silius till
kejsare må lemnas derhän; hela saken förefaller
nästan som en gåta. Utgången blef olycksbringande
för henne. Claudius återvände till Rom, midt under
bröllopsfestens bacchantiska orgier, och de frigifne,
särskildt Narcissus, som tilläfventyrs insåg,
att M. i längden ej kunde bibehålla sin ställning,
utverkade, att hon blef afdagatagen, innan hon skulle
få tillfälle att personligen sammanträffa med Claudius
och beveka hans hjerta. M. hade med Claudius sonen
Britannicus (se denne). R. Tdh.
Messana. Se Messina.
Messapier, en gren af japygerna i sydöstligaste
delen af Italien, i landskapet Messapia. Deras
språk, som bevarats endast i några få, af Mommsen
(»Die unteritalischen dialekte», 1850) behandlade
inskrifter, var indo-europeiskt.
Messene. Se Messenien och Messina.
Messenhauser, Cäsar Wenzel, österrikisk
revolutionsman, f. i Mähren 1813, en rikt begåfvad,
idealt anlagd autodidakt, egnade sig i Wien, vid
sidan af sin tjenst såsom löjtnant, åt belletristiskt
författareskap. 1848 tog han afsked och uppsatte en
tidning af sansadt liberal färg samt mottog några
dagar efter den revolutionära jäsningens nya utbrott i
Wien (d. 6 Okt.) kommandot öfver nationalgardet. Han
organiserade i hast ett mobilgarde och vidtog äfven
i öfrigt energiska åtgärder till stadens försvar mot
regeringstrupperna. Då Windisch-Grätz likväl lyckades
bemäktiga sig densamma (d. 31 Okt.), inställde M. sig
efter några dagar frivilligt hos myndigheterna och
blef d. 16 Nov. 1848 arkebuserad.
Messenien (Grek. Messene l. Messenia, Lat. Messenia,
Nygrek. Messenia), det sydvestligaste af landskapen
på Peloponnesos, skiljes i ö. af Taygetos’
väldiga bergskedja från Lakonien samt i n. från
Elis och Arkadien dels af Nomiaberget och Eira
(nu Tetrasi och Hagios Elias), ett utsprång från
det arkadiska berget Lykaion, dels af floden Nedas
djupt liggande floddal. I v. och s. spolas det af
Joniska hafvet, hvilket på södra sidan bildar den
breda och långt inskärande Messeniska hafsviken
(nu Koronviken). Landets östra del är genomdragen af
utgreningar från Taygetos, och i dess inre höjer sig
såsom en fristående bergmassa Ithome (nu Vurkano),
af ålder betraktadt såsom politisk och religiös
medelpunkt och, med anledning af sin strategiska
betydelse, såsom en nästan ointaglig bergfästning,
kallad Peloponnesos’ »andra horn» (»första hornet»
var Akrokorint). Till Ithome sluter sig på vestra
sidan ett bredt bergland Aigaleon (nu Kontovuni) med
terrassformig sänkning mot hafvet. Längre mot s. höjer
sig en annan bergmassa, fordom kallad Mathia [l.] Emathia
(nu Lykodiino), hvilken med sina förgreningar till
stor del fyller den breda halfö, som på vestra sidan
omsluter Messeniska viken, och slutligen utlöper i
M:s sydligaste udde. Akritas (nu Kap Gallo). Utanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
