Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Messeniska krigen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
filos. magister i Ingolstadt 1605. S. å nämndes
han i Prag af kejsar Rudolf till »poëta caesareus»
(kejserlig skald). Derifrån återvände han 1606 till
Braunsberg och slog sig sedan ned i Danzig, hvarest
han öppnade en mycket omtyckt enskild skola och
1607 gifte sig. – M:s håg stod emellertid alltjämt
till fäderneslandet, och för att blidka den mot
jesuiter och katoliker särdeles misstänksamme Karl
IX utgaf han 1608 ett Schema familiare öfver dennes
härkomst och slägtskap med en mängd gamla regenthus
samt sände tillika sin hustru, Lucia Grothusen, till
Stockholm för att utverka ett lejdebref åt honom. Så
fick han å nyo 1608 återse Sverige, hugnades, efter
aflagd trohetsed, med ett underhåll och erhöll
1609 professuren i juridik och politik vid Upsala
högskola. Nu vidtog ett förunderligt arbetsamt och
på rörlighet rikt skede i M:s lif, under hvilket
han lade i dagen energi och omfattande lärdom, men
tillika betydande karaktersfel. För att öfvertyga
alla om sin afsky för jesuiterna och deras lära
utgaf han till en början två skrifter, en kortare
på latin, Detectio fraudis jesuiticae etc. (1610),
och en längre »på svenska rijm», kallad Retorsion
och genswars skrifft emoot then lögn och skamlig
dicht o. s. v. (s. å.). Sin tillgifvenhet för det
regerande huset åter lade han i dagen genom ett nytt
genealogiskt arbete samt genom öfversättningar
till latin af ett par af statsskrifterna mot
Sigismund, hvilka flutit ur Karl IX:s egen penna. Med
brinnande ifver kastade han sig in på forskningar i
fäderneslandets historia, och han kan på det området
betraktas som banbrytare för en nyare tid, med dess
vaknare kritik och dess fordran på mångsidigare
källstudium. I rask följd utkommo sålunda Chronicon
episcoporum per Sueciam etc. (1611; ny uppl. af
A. Rechenberg 1685), Tumbae veterum ac nuperorum
apud Sveones regum, reginarum, ducum etc. (s. å.),
Sveopentaprotopolis etc. (s. å.; öfversatt på svenska
1612, omtryckt 4 gånger till 1704), Specula (1612;
öfversatt på svenska s. å., omtr. 3 gånger 1644–69;
öfvers. på franska 1655), vederläggning af en skrift
af Svaningius, kallad Retorsio imposturarum (1612;
äfvenledes öfversatt på svenska s. å.), samt slutligen
Theatrum nobilitatis suecanae (1616), den första
samlingen af svenska adelns ättartaflor. Jämsides med
detta författareskap var M. äfven flitig utgifvare
af äldre källarbeten för svensk häfdaforskning. Så
offentliggjorde han Ragvald Ingemundssons latinska
öfversättning af Magnus Erikssons landslag (1614),
Ericus Olais svenska historia (1615), Gamla prosaiska
krönikan och Lilla rimkrönikan (s. å.; omtr. 1643),
Adams af Bremen beskrifning öfver norden (1615)
samt början af Stora rimkrönikan (1616). Det är
naturligt, att en så ansträngd verksamhet, som
dessutom ej var den enda, åt hvilken M. egnade sig, ej
skulle kunna lemna fullmogna och i allo mönstergilla
arbeten. Emellertid bevisa t. ex. de ej få upplagorna
af hans båda skrifter »Sveopentaprotopolis»,
en beskrifning öfver vårt lands fem äldsta städer,
och »Specula», ett slags kortfattad svensk historia,
huru populärt hans författareskap var
på det historiska området. – Såsom lärare vid
högskolan förstod M. göra sig i hög grad omtyckt
af studenterna genom den omsorg han egnade åt
deras undervisning, genom sitt vänliga sätt
och det inflytande han förstod att skaffa sig i
konsistoriet. Det är otvifvelaktigt, att M. tillförde
universitetet nya idéer i undervisningsväg. Så
gjorde han bl. a. uppförandet af skådespel på
svenska till en omtyckt öfning för ungdomen
och idkade sjelf en dramaturgisk verksamhet,
som blifvit af betydelse i vår vitterhets
häfder. Men han stötte äfven sina medlärare genom
häftighet, öfvermod, skryt och sjelfrådighet,
så att svåra slitningar inom högskolan uppkommo,
i synnerhet sedan han fått Joh. Rudbeckius till sin
hufvudmotståndare. Studenterna delade sig slutligen i
två partier, de som höllo med och mot M. Konsistorium
blef skådeplatsen för de häftigaste uppträden; och
ungdomen skred, delvis till följd af M:s medhåll,
till verkliga oordningar, så att slutligen kansleren,
Axel Oxenstierna, måste kraftigt gripa in. De båda
motståndarna inkallades å nyo (detta hade skett en
gång förut) till förhör i Stockholm, denna gång inför
det samlade kyrkomötet (Juli 1613). Efter företagen
undersökning ingicks en förlikning, men såväl M. som
Rudbeckius flyttades från Upsala. M. erhöll s. å.,
enligt uppgift i sina sjelfbiografiska anteckningar,
vården af rikets »gamla» arkiv och utnämndes 1614
till assessor i Svea hofrätt. – Inom nu nämnda skede
af M: s lif faller till allra största delen jämväl
hans dramatiska författareskap, genom hvilket han kom
att djupt inverka på seklets följande dramatik. Han
bröt nämligen fullständigt med det s. k. skoldramat,
dit förr nästan alla dramatiska försök i vårt land
hörde, och slöt sig närmast till den riktning,
som i Tyskland betecknas med J. Ayrers namn och i
Sverige redan haft en representant i Asteropherus’
»Tisbe». Hans lyckligaste grepp var emellertid, att
han till ämne valde Sveriges historia, sådan hon på
hans tid uppfattades, d. v. s. äfven med sagotidens
innehåll. Och det var, såsom nyss nämndes, för
studenternas öfning han författade dessa »tragedier»
och »komedier», som uppfördes vid åtskilliga högtider
och utan tvifvel gåfvo en kraftig väckelse åt den
då ännu nästan slumrande hågen för svensk dramatisk
konst. M:s tryckta arbeten af detta slag, de, genom
hvilka han blef af betydelse för vår dramatik, äro
fyra: Disa (1611; omtryckt 7 gånger 1635–omkr. 1740),
Signill (1612; omtryckt 9 gånger 1612–omkr. 1740),
Swanhuita (1613; omtryckt 4 gånger 1635–1727)
samt Blanckamäreta (1614; omtr. 4 gånger
1614–1660-talet). Uppmuntrad af den framgång hans båda
första stycken haft, tillkännagaf M. i förordet till
det tredje sin afsigt »att författa hela Sveriges
rikes historia uti 50 komedier och tragedier och
dem offentligen exhibera», ett nytt bevis för
de storartade planer, med hvilka han umgicks,
och den rastlösa verksamhet han tilltrodde sig. I
tekniskt afseende befinner sig M. på en jämförelsevis
outvecklad ståndpunkt. Väl vexla ofta i hans stycken
löjliga scener med allvarsamma, och han eger ett
visst sinne för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
