- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
1439-1440

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mesterton ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gifva anledning till metaforerna

skeppet flyger öfver hafvet (liksom
        fogeln genom rymden) och
fogeln seglar genom rymden (liksom
        skeppet öfver hafvet).


Om metaforen utföres, får man en liknelse eller en
allegori, t. ex.

Gustaf är en hare (metafor),
Gustaf är rädd som en hare (liknelse).


Smekord, sådana som »mitt socker», »hjerta lilla»
o. dyl., äro metaforer, likaså skällsorden. Den
stilistiska (retoriska, poetiska, estetiska)
metaforen brukar, i konstnärligt syfte, otvunget
ett oegentligt uttryck i st. f. ett egentligt (terme
propre
) och skiljer sig derigenom från katakresen,
som strängt taget icke är en trop, enär den blott
med ett lånadt uttryck betecknar hvad som icke har
något eget. t. ex. när man talar om »halsen» på en
flaska. Från språkvetenskaplig (semasiologisk)
synpunkt är dock äfven katakresen en metafor. –
Metaforen har i språket spelat en ytterst vigtig rol
vid ordabetydelsernas utveckling. »Språket är en
samling af bleknade metaforer» (Jean Paul). »Tre
fjerdedelar af språket kunna sägas bestå af
utslitna metaforer» (Sayce). Det var först Locke,
som fäste uppmärksamheten på att i språket de flesta
uttryck för andliga och abstrakta föreställningar
vunnits genom metaforer ur uttryck för sinliga och
konkreta. Sjelfva orden »andlig» och »abstrakt» äro
sådana etymologiska metaforer (»ande» af en rot an
med betydelsen blåsa; »abstrakt» af Lat. ab, från,
+ trahere, draga). Språkets metaforer äro till
större delen fullkomligt omedvetna (etymologiska,
radikala metaforer). Man »talar utan omsvep»,
»betages af ångest», »nagelfar med någons fel»
o. s. v. Men för den, som brukar dessa uttryck,
har deras ursprungliga och egentliga betydelse (jfr
svepa samt dial. ång, trång) ej spår af aktualitet;
detta alltså äfven i sådana fall, der ingen lärdom
behöfs för metaforens tydning. Äfven sådana uttryck
som »hafs-arm», »bergets fot», »hårdhjertad»,
»knifven biter» torde böra anses som usuella,
d. v. s. de fattas vanligen som egentliga (termes
propres
). Naturligtvis finnes ingen fast gräns emellan
dessa »naturliga» metaforer och de poetiska. »Nattens
ögon» (stjernorna) eller »lagens arm» fattas afgjordt
som bildliga uttryck. Men »syndasömnen», »en brännande
fråga» o. d. kunna i olika sammanhang te sig än som
egentliga uttryck, än som öfverförda. Slutligen har
metaforen den allra största betydelse för mytologiens
utveckling. De mytologiska figurerna bero nämligen
till en mycket stor del eller till största delen
på missförstånd af språkets metaforer, i det att
ursprungligen metaforiska talesätt senare fattats
som egentliga. Så är t. ex. »den rosenfingrade Eos»
(morgonrodnaden) ursprungligen en metafor: den tidiga
morgonsolen med sina strålar jämföres med en flicka
med glänsande fingrar. Lll.

Metafosforsyra. Se Fosfor.

Metafras (Grek. metafrasis), förklarande omskrifning
af ett uttryck; omskrifning på prosa af en dikt. Jfr
Parafras.

Metafysik, egentligen vetenskapen om det, som
är bredvid eller finnes jämte (Grek. meta) den
sinliga verlden (fysis). Till en början sökte de
grekiske filosoferna förklara sinneverlden ur
henne sjelf, ur ett urämne el. dyl. Filosofien
blef då i det hela likbetydande med vetenskapen
om denna sinneverld. (Grekerna kallade denna
vetenskap fysike.) Men i den mån man började inse
nödvändigheten af att för sinneverldens förklaring
gå tillbaka till i någon mening osinliga principer,
gjorde naturligt nog behofvet sig gällande att
göra dessa principer till föremål för en särskild
vetenskaplig undersökning. För denna användes, först
inom den peripatetiska skolan, termen metafysike. (Om
en annan förklaring af uppkomsten af benämningen
»metafysik» se Aristoteles, sp. 1053.) Metafysiken
blef sålunda en vetenskap om de yttersta principerna
för allt. Så fattad, kan den på visst sätt sägas
sammanfalla med filosofien i det hela. Men den
stannar vid den absoluta verklighetens allra
allmännaste bestämningar samt gifver följaktligen
blott de första och allmännaste principerna till en
verldsförklaring utan att närmare utföra denna ens
så långt, som det för filosofien öfver hufvud är
möjligt. För en rationel filosofisk ståndpunkt blir
metafysiken vetenskapen om den osinliga verklighetens
allmänna art och natur, så vidt den tjenar till
förklaringsgrund för sinneverlden i allmänhet, men
den inlåter sig ej på de mer speciella bestämningar,
som kunna vara i behof af utredning i och för
förklaringen af den sistnämnda ur mer speciella
synpunkter. Den blifver då, trots sin abstrakta
synpunkt, en reel vetenskap. Nekar man åter tillvaron
af en sådan osinlig verklighet, blir metafysiken
vetenskapen om de allmännaste bestämningarna hos (den
sinliga) verkligheten öfver hufvud, om de abstrakta
kategorier, som återfinnas hos allt, men som för
att få betydelse och användning måste »fyllas»
af ett från erfarenheten, d. ä, från naturen och
menniskolifvet, hemtadt innehåll. Der blir den en
formel vetenskap. Att gränsen emellan henne och öfriga
filosofiska discipliner i båda fallen blir i viss mån
sväfvande och svår att med full bestämdhet fasthålla,
säger sig sjelf. – Man har bestridt metafysikens
möjlighet, menande, att de yttersta principerna vore
för menniskoförståndet otillgängliga och ofattbara,
utan att detta nödvändigt behöft innebära att man ej
i någon mening velat erkänna filosofiens möjlighet
såsom universel verldsförklaring, så långt en sådan
är för oss möjlig. Vid närmare undersökning visar
sig emellertid, att de svårigheter, som man funnit
vid fattandet af de yttersta principerna, berott
derpå att man föreställt sig dessa såsom mer eller
mindre sinliga. Uppgiften blir att hålla fast en
rent osinlig verklighet. Som emellertid menniskan
genom sin natur alltjämt i hvarje sin lifsyttring
är i någon mån sinligt bestämd, om hon än kan tränga
fram till något, som till sitt väsende och innehåll
är osinligt, så uppkomma derigenom onekligen för
metafysiken egendomliga svårigheter, till hvilkas
lösning hon har att under sitt arbete söka närma sig.
L. H. Å.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0726.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free