Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metamorfos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Accademia d’Arcadias stiftare, rättshistorikern
G. Gravina, gaf den medellöse gossen en lärd
uppfostran, fick honom att öfversatta sitt familjenamn
Trapassi till det grekiska »Metastasio» och lemnade
honom i arf sin förmögenhet. Sedan M. inom några
år gjort slut på denna, tog han anställning hos en
advokat, men öfvertalades af sångerskan Bulgarelli,
som för framtiden på allt sätt omhuldade honom, att
i stället egna sig åt musikdramats uppodling. Han
vann den största framgång med sin operatext Didone
abbandonata (1724) och blef ett bortskämdt barn i
Roms musikaliska kretsar. 1729 kallades han till
Wien såsom hofpoet (efter Apostolo Zeno). Denna
syssla innehade M. ända till sin död, 1782. – Det
af Zeno utbildade lyriska dramat bragtes till sin
fulländning af M. Han förstod till en beundransvärd
grad att lämpa sina skådespel efter musiken i dennas
dåtida utveckling. På detta sätt skapade han sångbara
situationer snarare än karakterer. Hans en gång öfver
hela Europa hyllade diktning, i hvilken mången såg
en återuppståndelse af antikens skönhets verld,
föll i glömska i och med den virtuos-sångkonst, på
hvilken den var byggd. Uti Italien skall han dock
alltid hållas för en klassisk skald på grund af sin
rena och klara diktion, känslans ljufhet, versens
smältande välljud och det vackra bildspråket, som
stundom höjer sig till sublimitet. I plananläggningen
äro M:s stycken konventionelt enformiga; de mestadels
ur antikens hjelteverld hemtade ämnena röra sig om
kärlek och åter kärlek. Gerna målar han derjämte den
oskyldige drabbad af förföljelse och olycka. Genom
märglösheten i sin poesi har M. afgjordt bidragit
till sin nations förvekligande. – Förutom lyriska
dramer innefatta hans arbeten oratorier, en mängd
kantater samt lyrik. En af hans bästa operor, La
clemenza di Tito (»Titi mildhet», 1818; »Titus»,
uppf. i Stockholm 1823) är komponerad af Mozart. För
öfrigt täflade mästare sådana som Durante, Gluck,
Hasse, Jomelli, Paisiello, Pergolese, Porpora och
Scarlatti att sätta musik om och om igen till hans
texter. Man räknar upplagorna af M:s arbeten till
öfver 100. Hans brefvexling utgafs 1883 af Carducci.
Metatarsus (latinisering af Grek. meta, emellan,
och tarsos, fotsula). Se Mellanfot.
Metatesis (Grek. metathesis, omställning), språkv.,
är en förändring i ett ords uttal, bestående deri
att två språkljud byta plats. Metatesis föreligger
t. ex. i Sv. kropp: Lat. corpus; Sv. kors:
Lat. crux; i pers af press; i dalmålets rwaida af
vrida; folkmålens Stocklom för Stockholm, klingret
(Fornsv. kringlutter); Lat. fundus: Sanskr. budhna,
Lat. *unda för udna o. s. v. Vanligen är det
två bredvid hvarandra i ordet stående språkljud,
som omkastas; det ena af dem är oftast r, l eller
nasal. Dock kunna äfven två språkljud, som skiljas
af ett tredje, byta plats, t. ex. Rejusalem för
Jerusalem. Metatesis är en till orsak och vilkor
ännu dunkel företeelse, utan tvifvel väsentligen af
psykologisk art (hysteron-proteron). Lll.
Metauro (Lat. Metaurus), flod i mellersta Italien,
upprinner på Apenninerna och faller ut
i Adriatiska hafvet s. ö. om Fano. Längd 135 km. Vid
M. led Hasdrubal ett nederlag mot romarna och stupade
(207 f. Kr.).
Metaxas, Andreas, grefve, grekisk statsman, f. 1786
på Kefalonia, förde i Maj 1821, tillsammans med
sin kusin grefve Konstantin M. (f. 1793, d. 1870),
en skara zakyntier och kefalonier öfver till Morea
för att i det grekiska frihetskriget sluta sig till
sin van Kolokotronis. Under de närmast följande åren
erhöll han inom Greklands revolutionära styrelser
flere vigtiga poster. Bl. a. sändes han hösten
1822 att tala för Greklands sak vid kongressen
i Verona, från hvilken han dock afvisades,
och var Maj–Dec. 1823 medlem af den i landet
regerande kommissionen. Han yrkade 1827 kraftigt
på G. Kapodistrias’ val till Greklands president
och tillhörde 1832, efter A. Kapodistrias’ afgång
från presidentskapet, det ryssvänliga mindretalet
inom den s. k. sjumannaregeringen. Under den
bajerska styrelsetiden fortfor han att gälla
såsom en af det ryska partiets hufvudmän, var
några månader ministerpresident i den ministèr, som
tillsattes till följd af Septemberupproret i Athen
1843, samverkade Aug. 1844–Aug. 1845 med Kolettis
såsom finansminister i dennes ministèr och slutade
sin politiska bana såsom sändebud i Konstantinopel
1850–54. Död i Athen 1860.
Metellus, en fornromersk slägt af plebejisk stam,
med ättenamnet Caecilius. Bland dess medlemmar, hvilka
vid de puniska krigens tid började blifva bemärkta,
må följande nämnas. 1) Quintus Caecilius M., med
tillnamnet Macedonicus, emedan han 148 f. Kr. besegrat
den falske tronkräfvaren Andriscus i Macedonien. Han
blef 131 censor och ådrog sig genom sin stränghet i
censorsämbetet hat och förföljelse. Han synes hafva
varit en mot sina underlydande sträng man. I krig
var han klok och duglig samt mensklig mot fienden. –
2) Quintus Caec. M. Balearicus, den föregåendes son,
firade 121 f. Kr. triumf efter den seger han vunnit
öfver sjöröfvarena på Baleariska öarna. – 3) Cajus
Caec. M. Celer, den föregåendes sonson, hejdade
såsom pretor år 63 f. Kr. Catilinas uppviglingsförsök
i norra Italien och hindrade honom att undkomma
åt norr. År 60 var han konsul samt uppträdde såsom
ifrig optimat (anhängare af de förnämes parti)
och motståndare till Pompejus och Caasar. Han var
gift med en syster till Clodius (se Clodia). Död 59
f. Kr. – 4) Quintus Caec. M. Nepos, den föregåendes
broder, var en hätsk motståndare till Cicero, hvilken
han på allt sätt förföljde. Så hindrade han såsom
folktribun år 62 f. Kr. denne att vid nedläggandet af
konsulatet hålla det sedvanliga talet till folket,
hvarpå Cicero icke uttalade något annat än en edlig
försäkran, att han räddat samhället, i hvilken
folket instämde. M. handlade i allt efter Pompejus’
önskningar och lät också af denne förmå sig att år 57,
då han var konsul, samtycka till Ciceros återkallande
ur landsflykten. Han tyckes sedermera hafva stått i
bättre förhållande till Cicero, men försvarade och
gynnade dock Clodius. – 5) Lucius Caec. M. Dalmaticus
förde år 119 f. Kr. krig mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
