Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meteorologi eller atmosferologi, vetenskapen om luftkretsen och dess företeelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
meteorologiska och särskildt fuktighetsförhållandena
vid större höjd öfver hafsytan. Vid samma
tid utförde Chiminello sina timobservationer i
Padua, och flere för sin tid särdeles
vigtiga meteorologiska samlingar, uppsatser
och sammanställningar offentliggjordes af bl.
a. Cotte, Deluc, Saussure och Toaldo,
i hvilkens arbete »La meteorologia applicata
all’agricoltura» (1775) månens förmenta inflytande på
väderleken ännu spelar hufvudrollen. Främst bland
meteorologiska arbeten under detta skede bör ställas
det första gemensamma internationella företag, som
grundlades af kurfursten Karl Teodor af Pfalz-Bajern
genom stiftandet af Palatinska meteorologiska
sällskapet (se Meteorologiska sällskap), hvars
medlemmar observerade med noggranna, af
sällskapet dem tillhandahållna instrument efter en
fullt likformig plan och på bestämda gemensamma
tider af dagen (kl. 7 f.m., 2 och 9 e.m.). Dessa
iakttagelser, gjorda i de flesta europeiska
land, men derjämte äfven i Amerika och t. o. m.
på Grönland, utgåfvos i 12 årgångar i det af J.
Hemmer redigerade arbetet »Ephemer-des Societatis
meteorologicae palatinae» (Mannheim 1781–1792). – En
ny period inträdde i meteorologien, då Alexander
von Humboldt (1817) utgaf sin berömda afhandling
om isotermerna (se d. o.), hvarigenom början gjordes
till de jämförande klimatologiska undersökningar,
som för ett följande femtiotal af år gåfvo den
meteorologiska vetenskapen dess prägel. I samma
riktning och samtidigt med Humboldt arbetade
L. von Buch, Wahlenberg m. fl. på de klimatologiska
undersökningsmetodernas utveckling. Genom Humboldts
egna iakttagelser, hvilka han meddelade i form af
bref och uppsatser i en mängd tidskrifter samt
i »Voyage aux regions équinoxiales du Nouveau
continent» (se Humboldt 2), erhölls en riktigare
föreställning om eqvatorialtrakternas meteorologiska
och jordmagnetiska förhållanden, hvarjämte han
genom sin auktoritet utverkade, att en stor mängd
stationer upprättades inom de vidsträckta ryska
och engelska besittningarna inom och utom
Europa. Resultaten af denna alltmer tilltagande
meteorologiska verksamhet visade sig i en mängd
vetenskapliga skrifter, af hvilka de flesta behandla
klimatologien antingen för ett särskildt land eller
för större landkomplexer och verldsdelar. Bland
de verksammaste arbetarna på detta fält finna
vi dansken Schouw samt tyskarna Brandes, Schübler
och Kämtz (som i sin klassisk blifna »Lehrbuch der
meteorologie», 1831–36, fullständigt och på ett
systematiskt sätt redogör för meteorologiens alla
delar) samt Dove, hvilken redan på 1820-talet
började sin femtioåriga verksamhet i meteorologiens
tjenst. Med honom uppnår denna period, som skulle
kunna kallas den klimatologiska, sin höjdpunkt.
I »Klimatologische beiträge» (1857–69) meddelar
han ett ofantligt stort observationsmaterial öfver
temperatur och nederbörd från alla delar af jorden,
och genom »Die monats- und jahresisothermen in der
polar-projection» (1864) lemnade han ett vigtigt
bidrag till kännedomen om klimatförändringarna under
året i olika
verldsdelar. Från midten af 1850-talet skulle dock den
meteorologiska forskningen beträda en ny väg och
det dittills så gynnade klimatologiska arbetet träda
tillbaka för en annan gren af meteorologien, hvars
studium då tog ny fart, nämligen väderleksläran. De
nya forskningssätt, som vid nämnda tidpunkt började
införas i vetenskapen, behöfde dock en tidrymd af
öfver 20 år för att göra sig gällande vid sidan
af det klimatologiska forskningsarbetet: och det
dröjde till inemot slutet af 1870-talet, innan det
nyare uppfattningssättet förmådde uttränga de äldre
föreställningarna om väderleksförändringarnas natur
och orsak, som blifvit till stor del formulerade af
Dove och med stor seghet bibehöllo sig, förnämligast
i Tyskland.
Sammanfattningen af dessa nya undersökningsmetoder och
åskådningssätt benämnes den moderna meteorologien,
hvilken karakteriseras deraf att i densamma
väderlekens vexlingar i tid och rum göras till
föremål för vetenskaplig undersökning, medan den
klimatologiska forskningen afser att finna de
konstanta medelförhållanden, som äro oberoende af
väderlekens tillfälliga vexlingar. Föregångare till
den moderna riktningen saknades icke under föregående
perioder. Såsom sådan kan man anse Brandes, hvilken
bl. a. i »Beyträge zur witterungskunde» (1810)
uttalar åsigter och använder undersökningsmetoder,
som i mycket påminna om den moderna meteorologiens,
samt äfven sjelfve Dove, hvilken i »Gesetz der
stürme» (1857; 4:de uppl. 1873) sammanställer
väderleksförhållandena öfver hela Europa vid
flere för sin våldsamhet bekanta stormar och
genom sina undersökningar af de operiodiska
temperaturförhållandena lagt grunden till en
ännu i dag föga utvecklad undersökningsmetod
af samtidigt öfver större områden rådande
temperaturförhållanden. Såsom förutsättning för de
moderna teorierna och undersökningsmetoderna betraktar
man äfven med rätta de i sjöfartens intresse af
Redfield, Espy, Dove, Reid, Piddington m. fl. under
förra hälften af detta årh. företagna studier öfver
de häftiga hvirfvelstormar, orkaner, cykloner och
tyfoner, för hvilka de sjöfarande utsättas i de stora
verldshafven. – Den metod, som den moderna meteorologien
använder för undersökning af väderleksförhållandet,
består i upprättandet af synoptiska kartor (se
d. o.), på hvilka väderlekens särskilda faktorer
öfver ett större område angifvas medelst linier och
konventionella tecken. Den första af dessa kartor
utkom i »Bulletin international» d. 11 Sept. 1863, och
de första resultaten af den nya undersökningsmetoden
publicerades af Marié-Davy 1866. De nya idéerna
vunno först genklang i de skandinaviska landen,
der norrmannen Mohn 1870 utgaf sin »Stormatlas»,
och der dansken Hoffmeyer genom upprättande af
en stor mängd utförliga synoptiska kartor kraftigt
bidrog att förskaffa den nya riktningen allmännare
insteg. Sedermera spred den sig till Italien och
Portugal samt började att uppmärksammas jämväl i
Ryssland och Österrike. Men ännu så sent som vid
den meteorologiska kongressen i Wien, hösten 1873,
visade den sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
