Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meteorstensfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att vid meteoriternas nedfallande vid dagsljus visar
sig ett litet moln, ofta i förening med eldfenomen. I
mörkret synes meteoren såsom en eldkula röra sig
på himlahvalfvet. Snart synes den stanna i sitt
lopp och höres stundom sönderspringa med stark
knall; meteoren (se d. o.) slocknar, och från den
punkt, der den synes stanna, nedfalla till jorden
en enda massa eller flere stycken. Den hastighet,
med hvilken eldkulan inträder i atmosferen, uppgår
till 3 à 4 mil i sekunden och mera samt motsvarar
således den hastighet, med hvilken planeterna
i vårt solsystem röra sig. Man sluter deraf, att
meteoriterna ursprungligen; liksom planeterna, kretsa
i rymden, och att de, som derunder mycket närma sig
jorden, nedfalla på densamma. De företeelser, som
dervid uppkomma, förklaras på följande sätt. Vid den
ofantliga hastighet, med hvilken de kosmiska kropparna
inkomma i jordatmosferen, blifver luften, liksom vid
ett pnevmatiskt elddon, hastigt sammanpressad, utan
att genast kunna vika åt sidan, och kommer derigenom
i glödning. Luftens upphettning öfverflyttas
till meteoriten och förorsakar en afsmältning å
ytan, hvarvid den genom kompression bortvikande
luften åstadkommer en kringspridning af de smälta
dropparna. Till följd deraf uppstår ett omhölje af
eld kring meteoriten, hvilken derigenom synes mycket
större, än den i sjelfva verket är. Bakom den flygande
meteoren uppstår ett lufttomt rum, som under starkt
dån fylles af den inrusande luften. Häraf förklaras
det ofta iakttagna åsklika dundret i fenomenets
början. Vid luftens sammanpressning åstadkommes af
meteoriten ett arbete, och ett motsvarande belopp
lefvande kraft förloras derunder. Denna forlust
blifver till slut så stor, att rörelsen genom luftens
motstånd helt och hållet upphäfves. Meteoriten kommer
i hvila och faller derefter till följd af tyngdkraften
till jorden. I det ögonblick, då meteorstenen stannar,
kan på en gång den sammanpressade luften vika undan
och det uppkomna tomrummet fyllas, hvarigenom den
häftiga detonationen uppstår. – Sedan meteorfallen
under innev. årh. blifvit noggrant och kritiskt
undersökta, har man funnit, att »stenregn» icke äro
så sällsynta, som man skulle förmoda. Af sammanförda
anteckningar om timade och iakttagna meteorfall
visar sig, att de flesta, som iakttagits, förekommit
i tätt befolkade land i Europa och i Amerika, men
att mycket färre fall blifvit iakttagna i Asien
och Afrika samt högst få i Australien. Häraf kan
man med tämlig visshet draga den slutsats, att
de flesta meteorstensfall undgå uppmärksamheten,
eller åtminstone att stenarna ej kunna återfinnas,
enär de falla dels i hafven, dels i ödemarken och
på obebyggda trakter. Jernmeteoriterna äro mycket,
sällsyntare än stenmeteoriterna, och ännu mera
sällsynta äro de jernmeteorer, hvilkas nedfallande
verkligen blifvit iakttaget. Sålunda upptager British
museums i London förteckning på meteoriter endast 8
iakttagna meteorjernfall mot 111 funna meteorjern,
hvilkas nedfallande ej iakttagits. Deremot hafva af
224 meteorstenar i samma
samling alla utom 8 blifvit observerade, då de
fallit. Det är utrönt, att meteorstenarna till
följd af sin benägenhet att lätt förvittra samt
förvittringsprodukternas likhet med terrestriska sten-
och jordarter icke så lätt kunna återfinnas, i fall
iakttagelse af fallet ej skett. Häraf skulle man
kunna göra den jämförelsen, att då 14 gånger flere
meteorjern blifvit funna, än de, som observerats
falla, äfven ett mycket större antal meteorstensfall
förekommit, än de, som verkligen blifvit iakttagna,
eller efter hvilka stenar tillvaratagits. Göres samma
beräkning för meteorstenarna, skulle under innevarande
årh. mer än 3,000 meteorstensfall vara sannolika inom
de af menniskor bebyggda trakterna. Och då dessa
trakter utgöra en ringa bråkdel af jordytan, torde
icke det tiodubbla antalet, eller 30,000 fall, vara
för hög uppskattning af meteorstensfallens antal under
detta årh. Detta antal skulle motsvara mera än 350
om året, eller nära ett om dygnet. I sjelfva verket
synes på förteckningarna i de större samlingarna,
att åtminstone 3 à 4 fall i medeltal hvarje år
tillvaratagits. Betydande samlingar af meteoriter
finnas bl. a. i Wien, Paris. London, Berlin, Stockholm
och Tübingen. Så upptager en 1883 tryckt katalog öfver
British museums samling af dylika stenar ett antal
af 361 st., på olika tider fallna fr. o. m. d. 26 Maj
1751 t. o. m. d. 3 Febr. 1882. Af detta antal utgöras
119 af meteorjern, 17 af sten-jernmeteoriter samt 225
af stenmeteoriter. Riksmuseets i Stockholm samlingar
innehålla 70 jernmeteoriter, 10 sten-jernmeteoriter
och 101 stenmeteoriter, eller tillsammans 181
nummer. Samlingen i Wien upptog 1877 ett antal af
308 st.
Bland märkliga meteorstensfall må anföras följande,
som på senare tiden iakttagits inom Sverige. Vid
Hessle (Upland) nedföllo d. 1 Jan. 1869 omkr. 700
meteorstenar inom en från s. ö. mot n. v. gående
oval af 18 km. längd och 3 km. bredd, de minsta
i omkretsens södra del, omkring Arnön i Mälaren,
de störro längre mot n. v. Som fallet inträffade
på snöklädd mark och frusen sjö, kunde man insamla
flertalet stenar, bland dem äfven sådana, som vägde
endast 0,1 gr. och derunder. Den största sten, som
påträffades, vägde 1,760 gr. Jämte stenarna nedföllo
svarta, sotlika klumpar, som inom kort sönderföllo. –
Straxt s. om Ställdalens jernväysstation
(Vestmanland) visade sig d. 28 Juni 1876, kl. 11 t. 32
m. f. m.; vid solklar himmel en stor eldkula
under några sekunder. Denna meteor var synlig från
Stockholms skärgård i ö. till Kristiania i v. samt
från Mora i n. till Visingsö i s. Meteoren visade
sig som ett lysande eldklot, afsmalnande bakåt och
följd af en ljus strimma, som var flere gånger längre
än kärnan, samt betecknade sin bana med en några
minuter qvarblifvande eld- eller rökstrimma. Alla,
som i närheten af fallstället iakttogo företeelsen,
sågo intet eller föga eldfenomen, oaktadt himmelen var
klar. Deremot märktes från ställen i fallets närhet
molntappar, som hastigt framilade på himlahvalfvet, och
från hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
