Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metodism. Under förra hälften af 1700-talet uppstod inom den engelska statskyrkan en andlig rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
område); men med stiftarens död (1791) upphörde detta
förhållande, från hvilket metodisterna i Amerika
lösgjort sig redan under Wesleys lifstid. Å andra
sidan äro blott få metodistsamfund demokratiskt
styrda, så att hvarje församling sjelf sköter
alla sina angelägenheter och hvarje medlem
har lika mycket att säga i fråga om dessa. I
allmänhet lutar metodismens styrelsesätt åt
aristokratiskt republikanska former, i det vissa
medlemmar (»ledande bröder») bestämma frågor,
som angå församlingens förvaltning, medan den
andliga verksamheten ordnas af den vårdhafvande
predikanten för hvarje särskild församling, men
för vissa gemensamma ärenden af årskonferensen. I
Amerika kommer härtill en af predikanter och lekmän
sammansatt generalkonferens, hvilken är högsta
myndighet i alla kyrkliga frågor. För öfrigt är det
egentligen en enda sak, som åtskiljer metodisterna
i fråga om kyrklig organisation: några af deras
samfund hafva biskoplig styrelse, andra icke. Till
de förra höra de större metodistgrupperna i Amerika
samt dessas missioner i andra verldsdelar, till de
senare metodisterna i Storbritannien samt dessas
missioner i engelska kolonier, äfvensom flere
mindre samfund i Amerika. Dock lyda metodisternas
biskopar under generalkonferensen, inom hvilken de
sjelfva icke hafva rösträtt, och af hvilken de kunna
afsättas.
Metodismen i England. Wesley och hans vänner
i Oxford voro i början mycket högkyrkliga. De utmärkte
sig genom en munklik stränghet och sjelfuppoffrande
verksamhet, men saknade den glada frimodighet,
som erhålles genom vissheten om rättfärdiggörelse
genom tron. Efter att år 1738 hafva återvändt från en
missionsresa till Georgia i Nord-Amerika kom Wesley
till en klarare insigt af det otillfredsställande
i sin förra verksamhet. Han omfattade då med full
förtröstan Kristus såsom sin frälsare och förkunnade
frimodigt evangelium, hvarhälst han fick tillfälle
dertill. Kyrkorna stängdes flerestädes för honom;
men han predikade då med apostolisk ifver ute på
fältet eller i enskilda hus. Ett framstående drag
hos John Wesley var hans organisationsförmåga. År
1739 förvärfvade han en gammal byggnad i London,
kallad »the Foundery» (gjuteriet), samt stiftade der
en förening, för hvilken han i samband med sin broder
Charles år 1743 offentliggjorde vissa regler, desamma,
som i hufvudsak ännu gälla för metodistkyrkorna
på bägge sidor om verldshafvet. I korthet sagdt,
innehålla dessa regler tre förmaningar: 1) att göra
så mycket godt som möjligt. 2) att afhålla sig från
allt ondt, 3) att begagna alla tillfällen till det
kristliga lifvets förkofran. Föreningar, hvilande
på dessa grundsatser, uppstodo snart här och der
i England. År 1742 begynte man dela dem i »klasser»
med omkr. tolf medlemmar, af h vilka en var »ledare»
och tillsåg själavården. En »skaffare», som insamlade
penningbidrag, fanns också i hvarje förening. Snart
utsagos till denna befattning två personer, längre
fram fyra. Ledare och skaffare tillsammans bilda
»ledaremötet». I början begingo medlemmarna nattvarden
i engelska statskyrkan. Denna förmån nekades dem dock på
flere håll af presterna. Wesley nödgades derför 1740
att sjelf jämte ett par biträdande prester utdela
nattvarden i metodisternas kapell. År 1741 begynte han
att regelbundet utsända lekmannapredikanter, hvilka
enligt hans anordning reste omkring och förkunnade
ordet i de af honom stiftade föreningarna. Sjelf reste
han också outtröttligt genom landet, fortfarande
dermed intill sin sena ålderdom. – Den engelska
statskyrkan, från hvilken Wesley aldrig formligen
skilde sig, tillåter endast biskopar att ordinera
(prestviga) predikanter. Genom att studera den
ursprungliga kristna kyrkans historia blef dock
Wesley redan 1746 öfvertygad om att biskoparnas
apostoliska succession var blott en fabel, samt
att biskopar och äldste från början innehade samma
ämbete inom kyrkan. Från denna tid ansåg han sig
berättigad att, när omständigheterna så fordrade,
ordinera predikanter till att förvalta sakramenten,
ehuru han ej utöfvade denna rätt förr än 1784, då
han ordinerade doktor Coke, som redan var prestvigd,
till biskop bland metodisterna i Amerika. År 1785
ordinerade han predikanter för Skotland och 1788
sju sådana för England. Af dessa satte han en till
superintendent (biskop). John Wesley afled 1791. Vid
hans död räknade metodisterna i England och Irland
omkr. 71,000 medlemmar och 300 predikanter. Genom
testamente, som lagligen stadfästes, bestämde Wesley,
att ledningen af samfundets angelägenheter skulle
öfvertagas af ett hundra predikanter, hvilka han
sjelf utsett. Dessa skulle utgöra en konferens, som
sjelf genom val bland de andre predikanterna fyllde de
luckor, hvilka uppstodo genom afsägelse, uteslutning
eller dödsfall. Men utom detta »lagliga hundratal»
består den hvarje år sammanträdande konferensen
af de öfrige predikanterna samt, sedan 1878, af
lekmannaombud. Dock måste dess beslut, för att gälla
inför borgerlig lag, antagas i en särskild session
af det lagliga hundratalet. Bruket att ordinera
predikanter genom handpåläggning, hvilket upphört med
Wesleys död, återinfördes 1836, men predikanterna
hade hela tiden, äfven utan att vara ordinerade,
förvaltat sakramenten.
Från England utgrenade sig metodismen till Irland,
Frankrike, Australien och Canada, hvarjämte de
engelske metodisterna (wesleyanerna) underhålla
missioner i Vestindien, Afrika, Indien och Kina.
Dessutom hafva, på grund af skiljaktiga tankar
om kyrkligt styrelsesätt, åtskilliga grupper
afsöndrat sig från den ursprungliga metodistkyrkan,
dock med bibehållande af samma läror och allmänna
verksamhetssätt. År 1884 hörde sammanräknadt 6,489
resepredikanter (pastorer), 42,641 lokalpredikanter
och 1,166,836 öfriga församlingsmedlemmar till
den wesleyanska metodistkyrkan i England och dess
missioner samt till dess utgreningar i andra land
och till de afsöndrade metodistgrupperna i England.
Metodismen i Amerika. År 1766 utvandrade några
metodister från Irland till New York.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
