Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metop, byggnadsk. - Metoposkopi, den föregifna konsten att af den särskilda formen på och föreningen emellan vecken och fårorna i en menniskas panna vinna insigt om hennes själsegenskaper samt hennes förflutna och framtida lefnad - Métra, Jules Louis Ollivier - Mètre. Se Meter - Metretes, forngrekiskt hufvudmått för flytande varor - Metrik, läran om versmåtten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
metoper. Triglyferna, som äro ställda lodrätt
öfver hvar kolonn och hvart intercolumnium, äro
egentligen att anse som små pelare, hvilka uppbara
kranslisten. Mellanrummen emellan triglyferna
tjenade under den äldre tiden sannolikt till
ljusöppningar, men voro vid den period, då den
grekiska byggnadskonsten nått sin fulla utveckling,
fyllda med fyrkantiga stenhällar. Dessa, de
s. k. metoperna, äro i regeln prydda med reliefer,
som framställa figurscener, vapengrupper, vaser
m. m. Metopen omslutes sålunda på sidorna af två
triglyfer, nedtill af arkitraven, upptill af den
framspringande kranslisten, å hvars undre sida öfver
hvarje metop och triglyf är anbragt en tunn, platt
skifva med 18 derifrån nedhängande runda tappar
(»droppar»), fördelade i tre rader. Metop- och
triglyfindelningen återfinnes såväl i den romerska
byggnadskonsten som i renaissancen och från denna
utgående senare stilarter. Jfr Pelareordning.
Upk.
Metoposkopi (af Grek. metopon, panna, och skopein,
skåda), den föregifna konsten att af den särskilda
formen på och föreningen emellan vecken och
fårorna i en menniskas panna vinna insigt om
hennes själsegenskaper samt hennes förflutna
och framtida lefnad. I samband med astrologien
utöfvades metoposkopien redan af de gamle romarna,
men förnämligast under medeltiden. Jfr Kiromanti.
Métra [metra’], Jules Louis Olivier, fransk
dans-kompositör, f. 1830, inträdde 1849 i Paris’
konservatorium och erhöll 1854 pris i harmoniklassen,
men afslutade ej sina studier, utan blef kapellmästare
vid Théâtre Beaumarchais. Han utgaf 1856 valsen Le
tour du monde, som följdes af ett stort antal dansar
af alla slag, hvilka snart gjorde honom populär. Han
verkade som dirigent i åtskilliga bal-lokaler i
Paris och anförde balerna på Opéra comique 1871,
på Monnai-teatern i Bruxelles 1874–76 samt senare på
Stora operan i Paris, der han 1879 fick upp en större
ballet, Yedda, dock med måttlig framgång. 1872–77
var han kapellmästare vid Folies-Bergère och skref
för denna scen 14 operetter och »divertissements».
A. L.
Mètre [mä’tör]. Se Meter.
Metretes, forngrekiskt hufvudmått för flytande
varor. Det innehöll 12 choes och 144 kotylai,
men dess rymd var något olika i olika stater. En
attisk metretes motsvarade 39,39 liter.
A. M. A.
Metrik (Grek. metrike, af metron, mått, versmått),
läran om versmåtten, eller, med andra ord, om de i
skaldespråket framträdande rytmiska formerna. Rytm
(takt) är en förnimbar ordning och regelbundenhet i
tidsföljd eller en förnimbart regelbunden gruppering
af på hvarandra följande tidsmoment, och meter
(versmått) en rytm, hvars materiella underlag
utgöres af de talade språkljuden. Språkets enklaste
ljudgrupper, stafvelserna, hafva förnämligast två
egenskaper, hvilka kunna komma till godo vid språkets
användande såsom rytmiskt material, nämligen dels
olika tidslängd (qvantitet), dels olika styrka
(intensitet), hvilken nära sammanhänger med den
språkliga, ord- och meningsaccenten.
Hvilkendera egenskapen bör läggas till grund
för versbyggnaden beror naturligtvis af de
särskilda språkens skaplynne, i det att hos
somliga stafvelseqvantiteten, hos andra betoningen
l. accenten är förherskande. Det förra är fallet i
åtskilliga forntida språk, t. ex. grekiska, latin,
sanskrit, arabiska, hvilka derför äfven hafva
en »qvantiterande» versbyggnad, det senare i de
flesta nyare kulturspråk, hvilkas versbyggnad på
grund häraf är »accentuerande». I hvad omfång vare
sig qvantiteten eller accenten gör sig gällande
i versbyggnaden är dock mycket olika inom olika
språk. I vårt och åtskilliga andra språk ställer man
på en väl formad vers den fordran, att inom hvarje
metrisk taktafdelning l. versfot språkaccent och
metrisk betoning (ictus) skola åtminstone i de flesta
fall sammanträffa, under det att t. ex. i fransk
vers accentstafvelse är oeftergifligt nödvändig
blott på särskildt betydelsefulla ställen, nämligen
dels vid versslutet, dels vid den i längre verser
brukliga cesuren (se d. o.). I allmänhet kan man
säga, att den moderna versbyggnaden med afseende på
språkets rytmiskt metriska behandling tillåter sig
långt större friheter än den antika, särskildt den
grekiska; men å andra sidan har den i det tämligen
allmänt förekommande slutrimmet och den inom vissa
diktarter brukliga assonansen och allitteration
en funnit nya medel att smycka versen och på samma
gång låta dess rytmiska periodbyggnad framträda. –
Af synnerligen framstående betydelse är den grekiska
metriken, icke blott med hänsyn till den grekiska
versbyggnadens mångskiftande och till en hög grad
af konstnärlig fulländning utvecklade formrikedom,
hvilken tjenat såsom mönster närmast för romarnas och
sedan för de flesta nyare kulturfolks skaldekonst,
utan äfven derigenom att den grekiska versläran redan
af forntidens grammatiska skriftställare gjordes
till föremål för teoretisk behandling och erhöll en
terminologi, af hvilken vi ännu betjena oss. Den i
2:dra årh. e. Kr. lefvande alexandrinske grammatikern
Hefaistion efterlemnade en handbok (»encheiridion»)
i metrik, hvilken, då den öfriga hithörande
literaturen nästan fullständigt gått förlorad, är
den egentliga källan för vår kunskap om de gamles
metriska teori. Äfven romerska grammatici (Terentianus
Maurus, Marius Victorinus m. fl.) författade ännu i
behåll varande kompendier i metrik, hvilka dock gifva
ett jämförelsevis ringa utbyte. Det första i nyare
tid gjorda försöket till vetenskaplig behandling
af metriken utgick från den engelske filologen
R. Bentley. Såväl han som hans yngre landsman R.
Porson sysselsatte sig dock nästan uteslutande med de
enklare, i likformig följd upprepade versformerna, och
en systematisk framställning af den grekisk-romerska
metriken i hela dess omfattning åstadkoms först af
G. Hermann, hvars »Elementa doctrinae metricae»
(1816) och »Epitome doctrinae metricae» (1818; 4:de
uppl. 1869) under lång tid gällde såsom hufvudarbeten
inom den vetenskapliga metriken och ännu åtnjuta ett
välförtjent anseende. Den svaga punkten i Hermanns
metrik är, att han icke tillbörligen beaktat dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
