Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metternich. 2. Klemens Wenzel Nepomuk Lothar, furste af M.-Winneburg - Metternich. 3. Richard Klemens Joseph Lothar Hermann, furste af M.-Winneburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaunitz (sondotter till den österrikiske
statskansleren furst von K.), ett gifte, som
skänkte honom stor förmögenhet och inflytelserika
förbindelser. På fredskongressen i Rastatt 1797–99
var M. ombud för det westfaliska grefvekollegiet,
men sin egentliga debut som diplomat gjorde han
likväl först 1801, då han utnämndes till Österrikes
sändebud vid hofvet i Dresden. 1803–05 beklädde
han samma post vid hofvet i Berlin och 1806–09,
på Napoleons egen begäran, i Paris. Han fick der
tillfälle att visa sin diplomatiska talang. Det
var tydligt, att den i Pressburg 1805 ingångna
freden mellan Frankrike och Österrike ej skulle
blifva af lång varaktighet. Österrike arbetade af
alla krafter på att sätta sin armé i krigsdugligt
skick. Under sådana ovanligt ömtåliga förhållanden
viste M. att genom foglighet och smidighet vinna
Napoleons förtroende. Kriget utbröt 1809. Efter
österrikarnas nederlag vid Wagram d. 5 och 6
Juli s. å. kallades M. att tills vidare öfvertaga
ledningen af utrikes ärendena, och d. 8 Okt. blef
han definitivt utnämnd till »minister för kejserliga
huset och utrikes ärendena». Ett af hans första
göromål blef afslutandet af det politiska äktenskapet
emellan Napoleon och kejsar Frans’ dotter Maria
Lovisa, genom hvilket man hoppades att få några års
välbehöfligt fredslugn. Kort derefter for M. för
andra gången såsom ambassadör till Paris, hvarifrån
han 1810 återkom till Wien, med fast föresats att
låta Österrike intaga en neutral ställning i det
krig, som hotade att utbryta mellan Napoleon och
Ryssland. Han lyckades ock genomdrifva detta sitt
beslut, när kriget bröt ut 1812. De fredliga åren
nyttjade M. väl. Österrike rustade af alla krafter,
och efter Napoleons misslyckade tåg mot Ryssland
sökte bägge de krigförande parterna Österrikes
hjelp. Vid ett personligt möte mellan Napoleon och
M. i Dresden (d. 28 Juni 1813) öfverilade sig den
förre och for ut i vreda ord mot M., men denne svarade
lugnt och skarpt, och i början af Aug. s. å., då
Österrike var färdigrustadt, förklarade det Frankrike
krig. M. följde under lifligt diplomatiskt arbete de
allierade under invasionen i Frankrike. På den efter
Napoleons fall och under M:s presidium sammanträdande
kongressen i Wien (1814–15) var han utan tvifvel den
mest framstående diplomaten. Han lyckades åt Österrike
förvärfva mer än fullgod ersättning för dess förut
lidna förluster samt förskaffa det ett öfvervägande
inflytande såväl i Tyskland som uti Italien. I
många af de invecklade frågor, som förekommo på
kongressen, var han medlare och fick derför af de
församlade furstarna mottaga stora utmärkelser och
skänker. Efter denna tid arbetade han för och lyckades
att upprätthålla freden i Europa. Det stora förbundet
emellan Ryssland, Preussen och Österrike af år 1813,
slutet för att störta Napoleon, förnyades efter
hans fall och gick då ut på att bevara freden. Det
tillknöts fastare och utvidgades genom den på kejsar
Alexanders initiativ bildade »heliga alliansen»
(1815), hvars verkliga ledare M. blef. Enligt denna
allians’ syfte skulle den ordning, som statssystemet
fått genom kongressen i Wien,
upprätthållas, och hvarje försök till förändring
undertryckas. Europas öde afgjordes på sammankomster
af stormakternas ombud (Aachen 1818, Karlsbad 1819,
Wien 1820, Troppau s. å., Laibach 1821, Verona 1822)
under M:s ledning. På grund af dessa kongressers
beslut undertrycktes folkrörelserna uti Italien
1821 af österrikiska härar och i Spanien 1823 af
franska. Den heliga alliansens makt försvagades
likväl af Englands och Rysslands särskilda intressen
och bröts genom julirevolutionen (1830). Emellertid
låg M:s hand fortfarande tung öfver Tyskland och
Italien. Alla liberala och nationella sträfvanden
hade i honom en oblidkelig fiende. På hvarje rörelse
i denna riktning följde en hård reaktion. Det
kan ej nekas, att Österrike i materielt afseende
förkofrades under hans styrelse, men dess andliga
utveckling höll ej jämna steg med den materiella. Den
hämmades framförallt af en sträng censur och genom
jesuiternas verksamhet. Det missnöje, som M:s system
helt naturligt måste uppväcka, var ganska stort och
så mycket farligare, som det äfven var af mationel
art. M. sökte nämligen att till ett helt sammansmälta
de olika element, af hvilka den Österrikiska staten
bestod. Februarirevolutionen i Paris 1848 gaf signalen
till en fruktansvärd svallning inom den Österrikiska
monarkien. I Wien utbröt d. 13 Mars s. å. ett uppror,
som tvang M. att nedlägga alla sina ämbeten. Kort
derefter flydde han till England, troende sig ej säker
till sitt lif i fäderneslandet. Efter reaktionens
inträdande återvände han till kontinenten och lefde
sedan 1851 i tillbakadragenhet i Wien, der han dog
d. 11 Juni 1859. – Från 1809 till 1848 ledde han
Österrikes utrikespolitik (sedan 1821 i egenskap af
hof- och statskansler), och sedan 1826 var han tillika
president i ministerialkonferenserna för inrikes
ärendena. Han blef 1803 tysk riksfurste, bekläddes
1813 med österrikisk furstevärdighet, erhöll 1816
utaf Neapels konung titeln hertig af Portella och
blef 1818 spansk grand af första klassen. Efter sin
första hustrus död (1825) förmälde han sig först med
Marie Antoinette von Leykam, grefvinna till Beilstein
(d. 1829), och sedermera med grefvinnan Melanie
von Zichy-Ferraris (d. 1854). – Han efterlemnade
Mémoires, documents et écrits divers (6 dlr,
1880–83, omfattande tiden t. o. m. 1843), som utgifvits
af hans son Richard.
3. Richard Klemens Joseph Lothar Herrmann, furste
af M.-Winneburg, hertig af Portella, diplomat, den
föregåendes son i andra giftet, f. 1829, blef 1856
gesandt i Dresden och sändes under Österrikes krig
med Sardinien och Frankrike 1859 till högqvarteret
i Italien för att der öfvertaga ledningen af de
diplomatiska ärendena. I slutet af samma år afgick
han såsom sändebud till Paris, på hvilken post han
qvarstod till slutet af år 1871. Han och hans gemål,
furstinnan Pauline von M. (född grefvinna Sándor
1836), en dotter till hans äldsta halfsyster, voro der
i stor gunst hos Napoleon III och kejsarinnan Eugenie
samt tillhörde deras förtroligaste umgängeskrets. 1873
var M. som österrikiske kejsarens ombud närvarande
vid Oskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
