Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meyer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stora operan i Paris 1831 med en rent af sensationel
framgång, grundade en ny aera för nämnda scen och
banade sig väg till alla utländska större teatrar
(»Robert af Normandie», Stockholm 1839). Populär
melodi, scenisk effekt och briljant instrumentation
äro de vinnande egenskaper, som fortfarande hålla
denna opera vid lif, trots dess orimligheter
och banaliteter. Ej fullt så högt i melodisk
friskhet, men betydligt högre i dramatisk kraft
står Les huguenots (1836; »Hugenotterna», 1842),
der M. i bjerta, breda färger ställt emot hvarandra
1500-talets protestantiska martyrskap samt katolska
lättsinne och grymhet, med inblandade drag af
ridderlighet och romantik. För Berlin, der M. nu blef
»generalmusikdirektor», skref han 1843 Das feldlager
in Schlesien, som dock först 1844 med Jenny Lind
såsom Vielka gjorde lycka. Senare begagnade han en
stor del af samma musik i Paris för L’étoile du nord
(1854; »Nordens stjerna», 1881). Följde så på Stora
operan i Paris Le prophète (1849; »Profeten», 1852)
och på komiska operan Le pardon de Ploërmel (1859;
»Dinorah», 1870), båda [i]
en väl raffinerad stil, ehuru den förra innehåller
några af M:s mest stortänkta ingifvelser
(kröningsfinalen). Mera melodiös friskhet eger
L’africaine, som påbörjades redan 1838, men ej förr
än efter mästarens död kom till uppförande (1865;
»Afrikanskan», 1867). Dessutom skref M. uvertyr,
melodramer och mellanakter till sin broder Michael
Beers tragedie Struensee, som gått öfver flere scener
(Berlin, 1846; Stockholm 1860) och anses som M:s
finaste orkesterpartitur, vidare diverse festspel,
fackeldansar, marscher, tillfällighetskantater, oder,
psalmer, solosånger, pianostycken o. s. v. – M. egde
alla egenskaper, som bilda en stor operakompositör:
originel melodisk uppfinning, harmoniskt vetande,
energi och passion, framstående karakteriseringsgåfva,
scenkännedom samt mästerlig behandling af röster och
instrument. Hvad han saknade var den konstnärliga
idealitet och själsadel, som icke offrar konstens
fordringar på höghet och sanning för publikens kraf på
raffinerade njutningsmedel, i form af öronkittlande
koloraturbravader eller nervskakande, bisarra,
fristående dramatiska och musikaliska effekter
eller tom pomp och ögonfägnad (deri har dock
textförfattaren Scribe en del på sitt ansvar). Trots
allt spekulerande och koketterande med hopens gunst
skapade M. likväl historietaflor af oförneklig
storhet (3:dje och 4:de akterna af »Hugenotterna»),
karakterer af drastisk originalitet (Marcel, Fides)
och idyller af brännande lokalfärg (Afrikanskan).
A. L.
Meyerberg, C. J. Se Meijerberg.
Meyerheim [ma’jerhajm]. 1. Friedrich Eduard M., tysk
målare, f. i Danzig 1808, d. i Berlin 1879, erhöll
först undervisning i konstskolan i sin födelsestad,
hvarefter han besökte akademien i Berlin. Från sitt
22:dra år utbildade han sig sjelfständigt. Han började
som arkitekturtecknare, men gick sedan öfver till
att måla genrebilder, hvarvid han tog sina motiv ur
det idylliska folklifvet, i synnerhet på Harz
och i Thüringen, t. ex. Mjölkflickan, Modersglädje,
Kyrkogång, Hessisk bondfamilj m. fl. – 2. Friedrich
Paul M., f. 1842 i Berlin, den föregåendes son och
lärjunge, studerade 1857–60 vid konstakademien
i sin födelsestad. Efter att hafva gjort resor
i Tyskland, Tyrolen och Schweiz samt Belgien och
Holland studerade han en tid i Paris och utbildade
framförallt sin kolorit. Han har utmärkt sig dels
som framställare af vilda djur, i synnerhet apor,
som han studerade i Berlins zoologiska trädgård, dels
ock i genre- och dekorationsmålning, t. ex. 7 bilder
ur lokomotivets historia i Villa Borsig, Berlin. Af
hans djur- och genretaflor märkas Ormtämjaren (1864),
Ett såradt lejon, Bokmånglaren i Amsterdam (1869)
Bremer-stadsmusikanter (1870), Apornas domstol,
Apornas akademi (1879) m. fl. Han har äfven målat
porträtt, af hvilka det bästa är det af hans fader
(1877, nu i Danzigs museum). M. är medlem af akademien
i Berlin. Hans broder, Eduard Franz M. (f. 1838,
d. 1880), var äfvenledes genremålare, och hans
farbroder, Wilhelm Alexander M., målar hästar och
krigsscener.
Meyn, Peter, dansk arkitekt, f. 1749 i Köpenhamn,
studerade vid dervarande konstakademi och vann
stora guldmedaljen 1768. Under åren 1777–82
vistades han utomlands samt blef 1783 medlem
af akademien, 1789 stadsbyggmästare och 1799
professor vid akademien. Hans förnämsta verk
är byggnaden för den kirurgiska institutionen
vid Köpenhamns universitet (1787). M. dog 1808.
Ph. W.
Meyn, Antonette, norsk novellförfattarinna, född
d. 4 Febr. 1827 i Kongsberg, der hennes fader var
direktör för vapenfabriken. Hon flyttade 1842 till
Kristiania. Sedan midten af 1870-talet har hon
vunnit en vidsträckt läsarekrets för sina under
psevdonymen Marie utgifna berättelser och bilder ur
hvardagslifvet. Dessa äro alster af en ledig och säker
penna samt röja en mogen lifsåskådning, i hvilken ett
religiöst element framträder ganska starkt. Samtliga
hennes noveller hafva utgått i 2 eller 3 uppl.; de
flesta äro öfversatta till svenska och tyska. Här må
nämnas I Tusmörket (1875), Fra min födeby (1877;
»Från min hembygd», 1880), I det stille (1878; »I det
tysta», 1881, 2:dra uppl. 1886), Hjemmet (»I hemmet»,
1882), Anna (svensk öfvers. 1883; 2:dra uppl. 1884),
Fra fars og mors tid (»Från fars och mors tid», 1885)
och Dyvekes hus (1885; »Dröm och verklighet», 1886).
Meynert [ma’j-], Theodor, österrikisk anatom
och psykiater, f. 1833, blef 1861 med. doktor,
1870 föreståndare för psykiatriska kliniken i
Wien samt 1873 ord. professor i nervsjukdomar
dersammastädes. M:s arbeten öfver det centrala
nervsystemets byggnad, hvilka han nedlagt i en stor
mängd afhandlingar, äro af den största betydelse. 1872
sammanfattade han i Strickers »Handbuch der lehre
von den geweben» sina dittills vunna resultat i
afhandlingen Vom gehirn der säugethiere och har sedan
dess ytterligare fortsatt sina undersökningar åt
detta håll. 1884 utgaf han 1:sta bandet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
