Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meyer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Psychiatrie. Klinik der erkrankungen des vorderhirns.
R. T-dt.
Meyr [majr], Melchior, tysk skald och
religionsfilosofisk skriftställare, f. nära Nördlingen
1810, d. i München 1871, utvecklade 1848–52 i Berlin
en ifrig journalistisk verksamhet till försvar för
det bestående. Han bosatte sig sedermera åter i
hembygden. M:s filosofiska spekulationer, som hemtat
näring ur schellingianismen och F. v. Baaders mystik,
utmynnade i en teistisk verldsåskådning, hvilken han
förkunnade i Gott und sein reich (1860), Die religion
des geistes (1871; dikter), Die religion und ihre
jetzt gebotene fortbildung (s. å.) m. fl. arbeten. Med
större originalitet behandlade han tidsfrågorna,
i Gespräche eines grobians (1866; tillökad
uppl. 1867). Hans Gedichte (1859) ega framstående
förtjenster, och hans byhistorier, Erzählungen aus
dem Ries (4 bd, 1856–70; 3:dje uppl. 1875), höra till
de bästa på tyska. Etiskt och konstnärligt värde ega
äfven romanerna Vier deutsche (1861), Ewige liebe
(1864) och Duell und ehre (1870). M. skref jämväl
historiska dramer, hvilka spelats med framgång. Han
var en mycket naiv och känslig natur, men med starkt
doktrinära böjelser, hvilka gjorde, att hans diktning
ofta tyngdes af för mycket reflexion.
Meytens, Martin von, porträttmålare, son till
porträttmålaren M. Mijtens (se denne), föddes
i Stockholm d. 24 Juni (n. st.) 1695 och blef
lärling hos fadern (i täflan med sin slägting de
Marées). Redan i sitt elfte år utförde han målningar,
som väckte kännares uppmärksamhet. Emellertid längtade
han snart ut till ett rikare konstlif, än Sverige
vid denna tid kunde erbjuda, och i Juni 1714 styrde
han kosan till Holland och England. Han vinnlade
sig nu företrädesvis om emaljmålningen, i hvilken
han ytterligare förkofrade sig, då han 1717 kom till
Paris och der fick handledning af sin landsman Carl
Boit. M. vann genom sin stora skicklighet slutligen
regentens ynnest och fick måla dennes, konungens och
flere höga herrars porträtt samt äfven tsar Peter,
som beställde tio porträtt af sig och erbjöd honom
att gå i rysk tjenst. M. önskade dock se Italien. Han
tog vägen öfver Tyskland, der han i Dresden och Wien
(1721) målade de kungliga och kejserliga personerna
samt äfven erhöll lysande anbud. För kejsarens gaf
han vika, men ville först göra sig fullt värdig hans
nåd genom ett besök uti Italien, hvadan han 1723 for
till Venezia. De studier han gjorde der och i andra
stora städer, äfven i Rom, dit han kom 1724, hade
till följd att han beslöt öfvergifva miniatur- och
emaljmålningen samt egna sig åt oljemålningen. Färden
gick sedan all Neapel, Florens, Bologna, Modena
o. s. v. Öfverallt målade han regerande och förnäma
personers bilder, och flerestädes, särskildt vid
hofvet i Turin, ville man fästa honom för längre
tid. Knappt anländ till Wien, målade han i miniatur
fem af de kejserliga personerna på en tafla, hvilken
så intog kejsaren, att han utnämnde M. till sin
kammarmålare samt gaf honom några månaders ledighet
att besöka sin slägt i Stockholm. Dit anlände han 1730
och helsades genast med stort bifall vid svenska
hofvet, der han målade konung Fredriks och
drottning Ulrika Eleonoras porträtt samt frikostigt
belönades. De anbud, som gjordes honom, om han
ville stanna, måste han afböja; men i stället fick
han genom konungens bemedling dröja qvar ett och
ett tredjedels år, under hvilken tid de flesta af
de bilder tillkommo, som i Sverige finnas af hans
hand. De äro dels porträtt af de nämnda kungliga
personerna i hel eller half figur (å Drottningholm,
Gripsholm, Bogesund), dels Judit med Holofernes’
hufvud, Carlos Grill med fru och dotter (stor
familjgrupp) m. fl. målningar å Österby (några nu
å andra enskilda håll). Samtliga dessa taflor visa
en mästare, som med en fulländad teckning förenar en
förnäm, något kylig färg, stor bravur i alla bisaker
och en viss klarhet i de skildrades karakteristik
utan att egentligen tränga på djupet eller sympatiskt
uppfatta sitt ämne. Färgen är i synnerhet märklig,
såsom hållen »i ett eget manér, som förband det stora
hos de gamle med det angenäma hos de nyare», enligt en
samtidas yttrande; dess hufvudtoner äro kallt brunt
och blått. I Sept. 1731 begaf M. sig på återfärden,
åtföljd af tre unga lärlingar, bland hvilka Sophonias
Diederichs (de Derichs) sedan blef hans mångåriga
biträde. Återkommen till Wien fortfor han att med
största bifall öfva sin konst, ständigt sysselsatt
med hedrande uppdrag för de kejserlige och adelns
förnämsta slägter. Bland de mångfaldiga bilder han
utförde må nämnas Kejsar Karl VI till häst (i Sveriges
Nationalmuseum) och Elisabet Kristina, Maria Teresia
(många olika), Frans I, Bröllopsmåltiden vid Frans
I:stes och Maria Teresias biläger 1736 (stor tafla
å Gripsholm), Karl Alexander af Lothringen, Josef
II, många medlemmar af slägterna Liechtenstein,
Pálffy m. fl. I Belvedere i Wien finnas hans egen
bild och porträttet af konstvännen F. C. von Scheyb.
De hopade arbetena gjorde, att han sjelf ofta utförde
endast hufvud och händer, men lemnade draperier och
accessoarer åt sina skickligaste elever och blott
öfversåg deras andel. År 1759 valdes M. enhälligt
till direktor af konstakademiens medlemmar i Wien
och erkändes i denna egenskap af kejsarinnan. Han
verkade betydligt för akademiens utveckling, ej
så mycket genom sin konstnärliga öfverlägsenhet
som till följd af sitt förbindliga och angenäma
väsende och det allmänna anseende han åtnjöt hos de
förnäme. Åtskilliga framstående talanger utbildades
vid akademien under hans styrelse. En frukt af hans
enskilda verksamhet var en betydande förmögenhet,
hvilken han dock till stor del skall hafva förstört
på försök i guldmakeri. Hans kemiska studier ledde
dock äfven till ett mer praktiskt resultat, i det
han fulländade tillverkningen af vissa färger och
erhöll kejserligt privilegium på anläggandet af en
färgfabrik. Personligen var han en särdeles bildad
och underhållande man samt talade sex språk. Af
hans sista arbeten voro fem stora väggtaflor öfver
högtidligheterna vid sedermera kejsar Josef II:s
förmälning 1760, nu i Schönbrunn, Kopparstick af
Daullé, Faber, Kilian, Schmuzer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
