Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meyer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stiftades 1750 af Cormontaigne. Hon är särskildt bekant
för sin systematiskt utarbetade normalform för en
fästnings-front enligt bastionssystemet, hvilken
normalform under namnet place idéale allmänt gällde
såsom oöfverträfflig, till dess Montalembert i slutet
af 18:de årh. bröt stafven öfver densamma. »Place
idéale» var egentligen endast en förbättrad upplaga
af Cormontaignes befästningssystem. Skolans mest
framstående ingeniörer voro Châtillon, Duvigneau
och Noizet de S:t Paul. O. A. B.
Mezza. Se Mezzo.
Mezzanin (Ital. mezzanina, af mezzo, half),
byggnadsk., låg halfvåning med små fönster,
anordnad öfver en högre våning. Mezzaninen
tillhör ursprungligen den italienska hög- och
senrenaissancen samt har derifrån öfvergått till
andra lands byggnadskonst. Enligt förebilden
af vissa gammalromerska byggnader (Marcellus’
teater, Colosseum) framhölls i högrenaissancens
verldsliga arkitektur (palats, villor o. d.) skarpt
horisontalindelningen medelst gördelgesimser. Fasaden
indelades derigenom i två eller tre ungefär jämnstarka
partier. I ansenligare byggnader skulle till följd
deraf rummen hafva erhållit en onödig höjd. För
att undvika detta samt tillgodogöra sig ett eljest
obegagnadt utrymme insköt man öfver hufvudvåningen en
lägre våning med egna småfönster, men utan särskildt
begränsande listverk, och afsedd för hvardagsbruk,
domestik- eller förrådsrum o. d. Mezzaniner kunna
finnas anordnade såväl öfver första som öfver andra
och tredje våningen. Stundom har en låg våning med
små fönster blifvit inrymd i en ofvan den öfriga
byggnaden uppförd s. k. attika, eller i ett nedom
taklisten anordnadt frisliknande parti. Jfr Entresol.
Upk.
Mezzo, fem. mezza (Ital., af Lat. medius, i midten),
musikt., medel-, half-, t. ex. mezzoforte (mf),
halfstarkt; mezzopiano (mp) half-svagt; mezza
voce (m. v.), med half röst: mezza manica, half
applikatur, andra positionen (på stråkinstrument).
A. L.
Mezzofanti, Giuseppe Gaspardo, italiensk
språkkännare, f. 1774 i Bologna, erhöll 1797
presterlig ordination och blef s. å. professor
i arabiska vid Bolognas universitet. Kort
derefter afsattes han på grund af vägran att
afgifva trohetsed till Cisalpinska republikens
styrelse, men återkallades 1804 såsom professor i
österländska språk och grekiska, hvilken plats dock
1808 indrogs af vice-konung Eugène och först 1814
återupprättades. 1831 erhöll M. ett prebende i Rom,
blef 1833 bibliotekarie vid vatikanska biblioteket
och utnämndes 1838 till kardinal. Död 1849. M. vann
verldsrykte genom sin utomordentliga fallenhet
att lära språk. Det synes vara visst, att han med
lätthet, ofta äfven med iakttagande af dialektiska
egendomligheter, talade inemot 60 språk af de mest
olika språkfamiljer samt derutöfver gjort bekantskap
med åtskilliga språk. I literaturen efterlemnade
han icke något minnesmärke. – Jfr Ch. W. Russell,
»Life of the cardinal M.» (1857).
Mezzosopran (Ital. mezzo soprano,
Fr. basdessus,) fruntimmersröst midt emellan sopran
och alt. Omfånget är oftast litet; karakteren
är fyllighet hos tonerna i mellanläget. A. L.
Mezzotinto-gravyren (Ital. mezzo tinto,
»mellanfärg», halfton), eller, som den äfven
kallas, svarta manéret, svartkonstgravyren, utgör
en särskild art inom den andra hufvudgruppen af de
grafiska konsterna, eller kopparsticket (se dessa
ord). Den skiljer sig från de öfriga arterna både
till verkan och utföringssätt, bl. a. derigenom
att det här är dagerpartierna, som arbetas fram ur
skuggan, medan i det egentliga kopparsticket och
etsningen skuggorna tagas upp ur dagerpartierna. Den
blankslipade kopparplåten bearbetas först i alla
riktningar med ett verktyg, granuleringsstålet
(Fr. berceau, egentl. vagga), hvilket ungefärligen
har formen af ett stämjern med rundad, sågtandad egg,
och som under en vaggande rörelse föres fram öfver
plåtytan. Denna blir härigenom uppruggad eller kornig,
och plåten ger i detta skick aftryck af en intensiv
sammetslik svärta (häraf namnet »svartkonst»,
»svarta maneret», Fr. manière noire). På den
sålunda preparerade plåten upptecknas nu den bild,
som skall återgifvas, och med hjelp af ett annat
verktyg, skafjernet (Fr. grattoir), utarbetas
genom skrapning till olika djup och glättning de
särskilda partierna. De glattaste ställena motsvara
vid aftrycket de högsta dagrarna, de mindre glatta,
endast lindrigt fördjupade partierna mellantonernas
olika grader och den uppruggade plåtytan sjelf de
djupaste skuggorna. Mezzotinto-gravyren verkar
sålunda uteslutande genom omvexling af skuggor,
mellantoner och dagrar, och en stor rikedom kan
i detta afseende åstadkommas. Men den saknar
å andra sidan i sin typiska form alla skarpa
streck och konturlinier. Intrycket blir till följd
häraf mjukt, elegant och smekande för ögat, men
stundom också ulligt och obestämdt, särskildt i
senare aftryck. Detta gravyrsätt lämpar sig till
följd häraf bäst för återgifvande af stämningar,
ljuseffekter och porträtt, öfver hufvud för
modellering af nakna kroppspartier. Deremot är
det mindre användbart för figurrika kompositioner,
för landskap med fina detaljer o. d., i allmänhet
för sådana framställningar, der hufvudvigt
ligger på konturlinier och teckning i ordets
strängare bemärkelse. – Uppfinningen af detta
egendomliga gravyrsätt tillskrifves den hessiske
öfverstelöjtnanten Ludwig von Siegen (d. 1680),
och det första med dess hjelp utförda bladet, ett
porträtt af landtgrefvinnan Amalia Elisabet, bär
årtalet 1643. Von Siegen meddelade hemligheten af sin
konst åt prins Rupert af Pfalz, af hvilken Wallerant
Vaillant (d. 1677) i sin ordning inhemtade den. Denne
framstående gravör och målare är den förste egentlige
konstnär, som använde manéret, och det fick efter och
genom honom många talangfulla utöfvare i Nederländerna
(Blooteling, Verkolje m. fl.). Samtidigt vann det
äfven utbredning i Tyskland, der flere medlemmar
af familjen Haid under 1700-talet utförde en mängd
svartkonstblad. Något senare vunno J. P. Pichler och
V. Kininger i Wien stort anseende som skickliga
mezzotintogravörer. Sin högsta fulländning nådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
