- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
21-22

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milton, John

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

yrkade, att brist på sympati mellan två makar
vore tillräckligt skäl till äktenskapsskilnad
– en djerf sats då för tiden. När M. i nya
flygskrifter ytterligare stödde sin åsigt, utsattes
han för en mängd angrepp och brännmärktes från
predikstolarna. Hans nästa strid gällde det af
parlamentet införda trycktvånget. Anklagad för att
han åsidosatt censuren, ingaf han till parlamentet sin
berömda skrift Areopagitica; a speech for the liberty
of unlicenc’d printing
(1644), det mest gripande och
kraftiga försvar, som någonsin kommit tryckfriheten
till del. Också vardt M. frikänd. S. å. utgaf han en
i vissa fall utopisk skrift Of education, yrkande
bl. a. större hänsyn till den fysiska uppfostran. Han
höll under hela 1640-talet en liten privatskola
i London. 1645 försonade han sig med sin hustru
och tog hand om hennes i trångmål stadda familj. I
denna förföljelselystna tid gick M. fri, emedan
han stod nära de i parlamentets armé öfvervägande
independenterna. Två veckor efter Karl I:s afrättning,
1649, utgaf M. The tenure of kings and magistrates
för att bevisa det lagliga i att kalla till räkenskap
en tyrannisk konung, som ej låter bättra sig, samt
afsätta och döda honom. Till belöning utnämndes
M. s. å. till republikens statsråds sekreterare
för utlandet. När s. å. skriften »Eikon basilike»
(Den kungliga bilden), till Karl I:s förhärligande,
spridts i 47 uppl., svarade M. med Eikonoclastes
(Bildstormaren), punkt för punkt vederläggande den
förra. Emot polyhistorn Salmasius, som på beställning
af Stuartarna skrifvit »Defensio regia pro Carolo
I», utslungade M. 1651 (efter 1 1/2 års arbete)
sin förkrossande svarsskrift på latin Pro populo
anglicano defensio
(Försvar för engelska folket),
som tillvann honom europeiskt rykte. Ett par år
senare fick han nya anledningar till några liknande
genmälen. Hans stridsskrifter erkändes vara det,
som näst Cromwells segrar mest höjde utlandets
aktning för engelska republiken. Men det trots
läkares förbud fullföljda skrifarbetet kostade honom
hans förut skadade synförmåga. I Maj 1652 blef han
totalt blind. Dock verkade han fortfarande såsom
statssekreterare ända till republikens fall. Han
manade outtröttligt lutheraner och kalvinister till
biläggande af inbördes stridigheter och uppfordrade
Europas hof att skydda valdenserna, efter massakern
på dem 1655. Många äro skrifvelserna till Karl
X Gustaf. M:s »State letters» (alla på latin)
lågo gömda 150 år (till 1823) i London state paper
office, dit de hade förpassats såsom farliga. – Sin
idé om statskyrkans och allt aflönadt presterskaps
obehöflighet utvecklade M. å nyo i tvänne skrifter
1659. Straxt före restaurationen uppträdde han
lidelsefullt mot Stuartarnas återkallande, hvarigenom
alla fördelar, som republiken tillkämpat landet,
skulle göras om intet (The ready and easy way to
establish a free commonwealth,
1660, m. m.). Vid Karl
II:s intåg måste M. hålla sig dold. Förunderligt nog,
undgick han schavotten, i det att mäktiga vänners
inflytande räddade honom. Men hans »Eikonoclastes»
och »Defensio» brändes af bödeln, och sjelf hölls
han några månader fängslad, trots amnestien. De närmast följande åren
voro för M. en tid af förödmjukelser, sorg och
enslighet, medan den hejdlösa reaktionen emot
puritanismen rasade. Hans första hustru hade dött
1652, och i ett nytt äktenskap 1656–58 njöt han
en ogrumlad lycka. Åter enkling, behandlades han
ovänligt af sina 3 döttrar, hvilkas uppfostran
blifvit försummad, men han gifte om sig 1663 och
fick en god maka. M. hade 1658 upptagit sin sedan
2 årtionden närda plan till ett stort religiöst
epos (hvars ämne han till en början tänkt stöpa i
dramatisk form). Efter den blinde skaldens diktamen
nedskrefvo tillfälliga skrifbiträden 20–30 verser i
taget, och 1665 var Paradise lost färdigt. Pesten
och Londons brand fördröjde utgifvandet till
1667. (M. fick för 1:sta uppl. endast 5 pd sterling i
arvode.) Smädelserna mot den store mannen byttes nu i
uttryck af beundran. Denna slutliga triumf öfver sina
öfvermodiga fiender symboliserade M. på ett gripande
sätt i dramat Samson agonistes (1671). Samtidigt
utgaf han Paradise regained, ett slags fortsättning
till »Paradise lost». På sin ålderdom affattade
han ock skriften Treatise of Christian doctrine
(upptäckt och återbördad åt M. 1823), innehållande
en lugnt vetenskaplig framställning af hans i flere
fall radikala åsigter. Dessutom sysslade han med
lexikografi samt äldre engelsk och rysk historia. Till
den vördnadsvärde gamles regelbundna hemvanor hörde
idkande af musik. Några yttre religiösa bruk iakttog
han aldrig. Han dog i London d. 8 Nov. 1674. England
har ännu ej hedrat hans minne med en vård i
Westminster abbey.

Näst efter Shakspeare intager M. den högsta platsen
bland engelska skalder, på samma gång som han är
typen för storsinthet och medborgerligt mod. Igenom
allt hvad han skrifvit, såväl vers som prosa,
klingar en viss storartad ton, som endast är det
naturliga uttrycket för hans karakters sedliga
mandom. Aldrig har en författare ställt sig sjelf
mera fram i ljuset och stått såsom en man bakom sitt
ord, orädd och oförvitlig. Under sin första vittra
period, till 1640, framstår M. såsom Spensers mest
begåfvade efterföljare, med en renaissance-artad
naturuppfattning af äktaste poetiska halt förenande en
stor fulländning och samlad kraft i språkuttrycket. De
berömda poemen »L’allegro» och »Il penseroso» anknyta
till skildringen af två motsatta sinnesriktningar en
rikedom på i få ord framtrollade bilder. Maskspelet
»Comus» utgör, i den från Ben Jonson lånade formen, en
genom sin upphöjda gratie beundransvärd lofsång öfver
dygdens motståndskraft mot sinliga lockelser. – Denna
vackert började skaldebana afbröt M. för att blifva
engelska revolutionens representative skriftställare
och sitt tidehvarfs mäktigaste polemiker. Ur hans
stridsskrifter talar en hänförd öfvertygelse, som till
stöd för sin sak hopar massor af logiska grunder
och lärdt material, men dessemellan utbrister
i hymnlik åkallan. De latinska vanprydas dock af
de (t. o. m. efter den tidens måttstock) grofva
personliga utfall, i hvilka hans öfverlägsna förakt
för sina vedersakare gifver sig luft. Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free