- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
27-28

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mimicry, Eng., zool., efterapning, härmning - Mimik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sesia, Bembecia m. fl.), hvilka fått glasklara,
genomskinliga vingar samt kroppsform och färgteckning,
som gifva dem en förvillande likhet med gaddbeväpnade
steklar (humlor, getingar o. s. v.). Det gifves
skalbaggar (t. ex Rhynchaenus Lapathi Gyll.), som
hafva samma färg och utseende som en liten klick
fogelsmuts och derför ofta förbises, der de sitta
på pilbuskarnas qvistar och bladveck. En fjäril
bland mätarna, Angerona prunaria L., lefver som larv
på slånbusken. Dess larver äro till färg och form
förunderligen lika de späda qvistarna hos busken. De
hafva t. o. m. små utväxter å ryggen, som alldeles
likna ärren efter affallna blad, och de intaga, om
de oroas, ögonblickligen en ställning i vinkel mot
grenen, med bakänden fäst vid denna och kroppen stelt
utstående, hvarunder endast det vanda ögat kan skilja
dem från bladlösa qvistar. Vissa dagfjärilar hafva
vingarnas undersida tecknad så, att densamma liknar
vissa naturföremål, såsom lafbevuxna stenar eller
berghällar, bark o. dyl., och dessa fjärilar hvila
sig endast på sådana föremål, med hvilka undersidan
af de uppåt hopslagna vingarna hafva en skyddande
likhet. Otaliga andra exempel kunde anföras. Här
må endast slutligen erinras om att många djur i
kalla land få hvit hår- eller fjäderbeklädnad under
vintern till likhet med den snötäckta marken, då de
deremot om sommaren äro gråbruna eller spräckliga
af flere färger. Djur, som lefva i sandöcknar, få
ofta en gulbrun färg, liknande öckensanden eller
brunbrändt gräs. O. T. S.

Mimik (af Grek. mimos, se d. o.), konsten att genom
minspel och åtbörder uttrycksfullt afspegla olika
själstillstånd, tankar, begär och känslor. Mimiken,
som från estetikens synpunkt kan kännetecknas såsom
plastik försatt i rörelse, är ett af de vigtigaste
medlen för dramatisk framställning. – Mimiker,
utöfvare af mimikens konst. – Mimisk, som idkar
mimik; som utgöres af mimik; bestående i stumt
min- och åtbördsspel.

Mimnermos (Lat. Mimnermus), forngrekisk lyriker
från Kolofon i Mindre Asien, omkr. 630 f. Kr.,
gällde hos de gamle såsom den äldste mästaren i
den erotiska elegien, i hvilken han gifvit ett
uttryck åt sin lidelsefulla, men obesvarade kärlek
till den sköna flöjtspelerskan Nanno. Med hennes
namn uppkallade han äfven en i två böcker fördelad
samling af elegier, hvilka, att döma af de till
vår tid komna fragmenten, utmärka sig genom en vek,
men djup och innerlig stämning samt en konstnärligt
fulländad form. M. diktade äfven politiska elegier,
af hvilka en skildrade en strid emellan medborgarna
i Smyrna och den lydiske konungen Gyges. Samlingar
af bibehållna fragment äro meddelade af Schneidewin
(i »Delectus poetarum elegiacorum», 1838) och Bergk
(i »Poetae lyrici graeci», 4:de uppl., 1882). A. M. A.

Mimograf (af Grek. mimos, se d. o., och grafein,
skrifva), författare af mimiska skådespel. Jfr Ballett
och Pantomim.

Mimos (Grek.; Lat. mimus), egentl. »härmare», en
person, som till andras förlustelse härmar menniskor
eller djur. Denna med förkärlek
omfattade och i synnerhet vid festliga tillfällen
öfvade härmning utvecklade sig till ett slags
folkskådespel, hvilket, liksom hvar och en
af de deri uppträdande skådespelarna, kallades
mimos. Mimernas egentliga hemland var Sicilien,
hvars befolkning framför andra greker var af naturen
anlagd såväl för skarpsinnig iakttagelse och
karaktersteckning som för ett lössläppt, gäckande
och ofta mycket grofkornigt skämt. Till sin
anläggning voro dessa mimer säkerligen helt konstlösa
och dialogen, åtminstone till största delenr fritt
extemporerad. En mera konstnärlig utbildning och
dermed äfven en plats inom literaturen fick denna
diktart genom den sicilianske skalden Sofron
(sannolikt omkr. midten, af 5:te årh. f. Kr.), hvars
på rytmisk prosa, skrifna mimer t. o. m. synas hafva
varit mera ämnade för lektyr än för dramatiskt
uppförande. Dessa mimer, hvilka till sitt syfte
voro dels mera allvarsamma och sedelärande, dels
uteslutande afsedda att väcka löje och munterhet,
berömmas för liflig framställning och natursann
teckning af i synnerhet de lägre folkklassernas
lif och seder. De hafva i formelt hänseende delvis
tjenat såsom förebilder för Platons dialoger och
Theokritos’ idyller samt omisskänneligen utöfvat
ett visst inflytande äfven på den romerske skalden
Persius’ satirer. De fragment af Sofrons mimer,
hvilka finnas i behåll, äro alltför stympade
att kunna gifva någon, föreställning om styckenas
innehåll, men ega betydelse för kännedomen om den
sikuliska dialekten. Såsom Sofrons efterföljare i
mimdiktning nämnes dels hans son, Xenarchos, dels
Filistion från Magnesia eller Nikaia, samtidig
med kejsar Tiberius. – Samma förhållanden som på
Sicilien kallade äfven hos Syd-Italiens greker till
lif mimisk folkdiktning och skådespelarekonst, som
derifrån sedan tidigt infördes i Rom och omkläddes i
latinsk drägt. Äfven der voro dessa improviserade
alster af folkhumorn synnerligen omtyckta af det
lägre folket och tillvunno sig bifall äfven inom
förnämare kretsar. De mimiske skådespelarna, till
hvilka äfven qvinnor hörde, egde, ehuru i sedligt
hänseende illa anskrifna, ej sällan tillträde till
de stores hus. På scenen uppträdde de vanligen
i en af brokiga lappar sammansatt drägt och buro
såsom fotbeklädnad endast tunna sulor (deraf kallade
planipedes). Mimen förekom dels såsom sjelfständigt
dramatiskt upptåg (mimisk dialog), dels såsom
efterspel (exodium) efter andra, dramer (teatralisk
mim). Stundom bortföll texten helt och hållet,
så att den dramatiska handlingen, liksom i våra
balletter, utfördes blott genom karakteristisk dans
och åtbörder (pantomim) I den romerska literaturen
infördes mimer först mot slutet af den republikanska
tiden af Decimus Laberius och Publilius Syrus.
A. M. A.

Mimosa L., bot., ett inom de tropiska landen inhemskt
slägte af träd och buskar eller halfbuskar med många
arter. Slägtet utgör typen, för en egen familj,
Mimoseae R. Br., utbruten, från Leguminosae
Juss. Emedan blommorna äro dels samkönade,
dels skildkönade, förde Linné detta slägte till
kl. Polygamia, Monoecia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free