- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
33-34

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mimik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vanligen af ett yttre skal, »minstommen», och ett
inre, »laddningsrummet». Materialet är numera
vanligen galvaniserad stålplåt. Minorna användas
antingen flytande på ett bestämdt djup under
vattenytan eller ock liggande på bottnen. I
farvatten, der stark ström eller tidvatten
förekommer, måste man använda bottenminor med stora
laddningar. Laddningens storlek varierar från 50 till
1,000 kg. handgevärskrut eller motsvarande qvantitet
brisant sprängämne. Kraftförhållandet emellan
handgevärskrut och bomullskrut kan sättas 1 : 3 à 4. De
flytande minorna hållas i sina bestämda stridslägen
med ankare af gjutjern e. dyl., förenade till minorna
med hamptross, jerntross eller ketting. Förankringen
kan försiggå med ett eller flere ankare, och minan
bringas vanligen på sin plats antingen så, att minan
och förankringsmaterielen fällas på samma gång,
eller ock så, att förankringsmaterielen fälles
först och minan sedan halas ned till bestämdt
djup. De flesta minorna användas till försvar af
skärgårdar, hamninlopp m. m. Platserna, der minorna
nedläggas, kallas minpositioner. En försvarslinie
kan utgöras af en eller flere minpositioner och en
minposition af flere minlinier. En minlinie kan
utgöras af ett större eller mindre antal minor,
beroende på farvattnets bredd och den minart,
som skall användas. En minposition har en eller
flere stationer, d. v. s. dolda skyddade platser,
hvarest de för minsystemets undersökning och minornas
antändning nödiga instrumenten m. m. uppställas
och förvaras. Stationens läge och detaljerade
inredning samt konstruktionen af de på en sådan
nödiga instrumenten äro i öfrigt olika, beroende på
hvilket antändningssystem skall användas. Nyttjas
elektrisk antändning, kan materielen ordnas så,
att antändningen vanligen sker genom användning
af strömslutareinstrument i minan och »relais» på
tändstationen eller genom användning af syftinstrument
på en eller två stationer. Stundom användas båda
systemen förenade. – Minor för rörligt försvar
eller anfall (torpeder)
indelas med afseende
på användningen i 1) Drifminor, hvilka sändas
utför floder eller med tidvattnet mot till ankars
liggande fartyg. Antändningssättet är mekaniskt
eller mekanisk-kemiskt. De användes i mängd
under det senaste nord-amerikanska kriget. Dessa
minor hafva tydligen ingen användning i de svenska
farvattnen. 2) Stångminor, hvilka äro laddade med
10–25 kg. bomullskrut eller motsvarande annat
sprängämne och fästa vid ändarna af stänger,
hvilka från större fartyg, minbåtar eller till
mintjenst apterade roddbåtar föras mot fiendens
fartyg. Stången bör vara rörlig i vertikalplanet,
så att minan i sprängningsögonblicket dels kommer
på tillräckligt afstånd från stäf eller sida (på
det att icke eget fartyg eller båt må lida skada
genom explosionen), dels ock kommer på sådant djup
under vattnet, att laddningens maximisprängkraft
tillgodogöres. Stångminan, som nyttjas i alla
mariner, antändes genom elektricitet antingen vid
stöt mot det föremål, som skall sprängas, eller ock
genom strömslutning ombord.
3) Bogserminor, hvilka äro så formade och anordnade,
att de under bogsering från fartyg divergera så
mycket, att vid ett anfall det bogserande fartyget
ej är utsatt för ombordläggning med det fientliga
fartyget, men minan likväl kommer i kontakt med det
senare. Antändningen är kemisk eller ock elektrisk vid
stöt mot det föremål, som skall sprängas. Laddningen
är lika med den föregåendes. Bogserminorna
hafva numera föga användning. 4) Sjelfgående
minor
. Dessa kunna indelas i a) minor, hvilka styras
från utskjutningsapparaten (t. ex. minor af Lay,
Erikson, Brennan m. fl.; de äro emellertid ännu
endast att betrakta som experiment), b) minor med
sjelfreglerande styrinrättning (t. ex. minor af
Whitehead, Schwartzkopff, Türner, Mc Donald, Mc
Evoy m. fl.). Af dessa hafva endast Whiteheads och
Schwartzkopffs minor praktisk användning i större
mängd, de senare dock endast i Tyskland. Whiteheads
mina är en af de kraftigaste af 2:dra gruppens minor
och af alla mariner allmännast antagen. Uppfinningen
tillskrifves en österrikare Luppis, men har blifvit
utförd och förbättrad af engelsmannen Whitehead
i Fiume. Minan liknar en cigarr eller snarare en
fisk, deraf ock namnet fisktorpedo. Den är sammansatt
af flere delar: stridsspets, laddningsrum, hemligt
rum, luftkammare, maskinrum och rorstycke. Minan
har en glatt yta, som i en jämn kurva från spetsen
höjer sig mot midten. Den når sin största
höjd öfver luftkammaren, der minan ett långt
stycke är cylindrisk, och sänker sig derefter mot
rorstycket. Minans vanligaste storlek är 5,6 m. och
4 m.; hastigheten är för närvarande omkr. 25 knop och
laddningens storlek vanligen 30 à 40 kg. bomullskrut.

Whiteheads minor användas på större pansarfartyg,
minkryssare m. fl. samt på större minbåtar. För
närvarande torde det afstånd, på hvilket minan
kan anses fullt träffsäker, vara 300 m. vid
skjutning mot rörligt mål och 400 m., när målet
är stillaliggande. Minan utskjutes antingen
öfver eller under vattnet. I senare fallet sker
detta genom rör, som ligga i kölens riktning. Vid
öfvervattensutskjutning utsändes minan från rör,
hvilka dels ligga fasta i kölens riktning, dels äro
sittande bordvarts, vridbara och transportabla för
sidoskjutning. Öfvervattensutskjutningen är enklast,
men vid undervattensutskjutningen är manskapet
skyddadt, och minan afviker mindre i vattnet. – För
minans utskjutning användes vanligen komprimerad
luft. Man behöfver då följande hufvudapparater:
a) luftpump med egen ångmaskin; i denna pump
sammantryckes luft och vatten; b) separator, der
luften frigöres från vatten; c) ackumulator, som
är en af långa rör (inbördes förbundna) bestående
luftbehållare, hvilken lemnar lufttryck till
utskjutningen och tillika är uppsamlingsställe
för den luft, med hvilken minan skall laddas
(luften sammanpressas här till 65 atmosferer); d)
separator, hvarifrån luften genom ett matarerör
insläppes uti minan; och e) ejektorer, från
hvilka i afskjutningsögonblicket utsläppes den
luft, som är afsedd att drifva minan ut genom
utskjutningsröret. Alla dessa delar stå genom rör
och ventiler i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free