- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
37-38

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minbrunn ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

generalbergverk). Nu ligga dock de gamla grufvorna
(som till 1820 lemnade omkr. 60,000 kg. guld)
till största delen öfvergifna, emedan deras
bearbetning ej mera lönar sig. Vigtigare äro
diamantvaskerierna i de på vestra sidan af Serra
do Espinhaço upprinnande floderna, företrädesvis
i municipierna Cerro do Frio, Diamantina, Sertão de
Abaete och Bagagem. Från sistnämnda ort härstammar den
största i Brasilien funna diamanten, den 125 karat
tunga Cruzeiro do sul. Åkerbruk och boskapsskötsel
äro hufvudnäringar. Undervisningsväsendet är
stadt i utveckling. Industrien är, med undantag
af bergsbruket, obetydlig och kommunikationerna
dåliga. Hufvudstad är Ouro Preto.

Minbrunn. Se Fältmina och Minkrig.

Minbåt (se Mina, krigsv.) är en fartygstyp, hvars
enda bestämmelse är att angripa med minor. Minbåtar
användes först under nord-amerikanska kriget 1861–65,
då de hade ringa storlek och närmast liknade större
ångbarkasser samt förde stångminor. Dessa båtar
erbjödo många fördelar, men med tiden visade det sig,
att de voro för små för att uppträda sjelfständigt,
att deras sjöegenskaper voro mindre lämpliga och
att det inskränkta utrymmet ej medgaf uppsättandet
af nödiga apparater, i synnerhet för användning af
Whiteheads minor. Fördenskull ökades dimensionerna
gradvis, så att minbåtarna kunde 1883 indelas
i tvänne bestämda grupper, näml. 1:sta klassens
minbåtar, afsedda att operera sjelfständigt, och
2:dra klassens minbåtar, afsedda att användas i
förening med och transporteras af större fartyg. De
hade en längd af 25–30 m. och ett deplacement af
20–40 tons samt gjorde en fart af 16–19 knop. Men
sedan det visat sig, att icke häller de för tjenst
i öppen sjö ursprungligen afsedda minbåtarna af
1:sta klassen motsvarade förhoppningarna i afseende
å sjöduglighet och sjelfständigt uppträdande,
hafva nästan alla lands mariner under de senaste
åren börjat anskaffa eller bygga minbåtar af nya
typer och större dimensioner. Till åtskilnad från
de äldre 1:sta klassens minbåtar benämner man dessa
större båtar sjögående minbåtar (Fr. torpilleurs
de haute mer,
T. hochseetorpedobooten). De äldre
typerna kallas nu kustförsvarsbåtar af 1:sta och 2:dra
klass. De sjögående minbåtarna hafva en längd af 35–50
m. samt deplacement af 50–60 tons och deröfver. De
kunna göra en fart af i allmänhet 16–20 knop (den
nyligen till Kina från Schichau i Elbing levererade
båten gör 23 knops fart). Kustförsvarsbåtarna äro
vanligen försedda med 1 à 2 utskjutningstuber för
minor eller stångminor, hvaremot man åt flere af de
nyare båtarna gifvit 3 till 5 tuber. Genom de sålunda
ökade dimensionerna synes man hafva lyckats erhålla
båtar, som kunna handteras i öppen sjö, äfven under de
ogynsammaste förhållanden, och dock besitta den goda
manöverförmåga, som för detta vapen är så vigtig. Då
deras dimensioner medgifva större beqvämlighet för
bemanningen och utrymme för ett kolförråd af ända
till 20 tons och deröfver, hvilket senare tillåtit
dem tillryggalägga ett afstånd af ända till 2,000
sjömil med 10 knops fart, så hafva de äfven derigenom
fått en väsentligt ökad förmåga att sjelfständigt
operera. Det största antalet minbåtar levereras
af firmorna Thornycroft & Comp. i London, Yarrow &
Comp. i London, Normand & Comp. i Havre och Schichau &
Comp. i Elbing.

I Sverige användas minor dels på egentliga minbåtar,
dels på (till mintjenst apterade) ångbarkasser,
ångslupar och privata 8-hästars ångbåtar. De
svenska minbåtarna, som föra Whiteheads minor,
indelas i tre klasser. 1:sta klassens båtar hafva
60 tons deplacement och deröfver, 2:dra klassens
30–60 tons depl. och 3:dje klassens mindre än 30
tons depl. Svenska flottan eger f. n. (1887) fem
minbåtar, som föra Whiteheads minor, näml. »Spring»
(1875; 3:dje kl., 16,9 m. lång), »Rolf» (1882; 2:dra
kl.. 27,9 m.), »Seid» (1883; 2:dra kl, 30,6 m.),
»Hugin» (1884; 1:sta kl., 37,6 m.) och »Galder»
(1885; 2:dra kl., 30,6 m.). Af dessa äro »Spring»,
»Seid» och »Hugin» byggda hos Thornycroft i England,
de 2 öfriga på flottans värf i Stockholm. Under
byggnad i Stockholm äro »Munin», »Freke» och »Gere»
(som äro ungefår lika med »Hugin») samt »Narv»
och »Nörve» (ungefär lika med »Galder»). Dertill
komma fem på flottans värf i Stockholm byggda båtar
(1879–80), som föra stångminor. – Norska flottan
räknar f. n. likaledes fem minbåtar (en af dem på
stapel), förande Whiteheads minor, samt en båt,
som för stångminor.

Antalet färdigbyggda och under byggnad varande
minbåtar utgjorde i Jan. 1886 i Ryssland 138, i
England 130, i Frankrike 107, uti Italien 70, i Tyska
riket 67, i Österrike 38, i Danmark 14, i Turkiet 5.
H. Cdt.

Mincio [mi’ntjå], biflod till Po i norra Italien,
upprinner under namnet Sarca i Tyrolen vid foten
af Monte Adamello, strömmar igenom Gardasjön,
hvarefter den får namnet M., samt förenar sig
med Po 22 km. nedanför Mantua. Ofvanom Gardasjön
är den en forsande och vild alpström; nedanför
sjön är den segelbar. Vid Mantua vidgar den
sig till en träsklik sjö. Flodens längd är 192
km., deraf 76 km. genomlöpas, sedan hon lemnat
Gardasjön. Flodområdet utgör 3,100 qvkm. Historiskt
märklig är floden genom den seger, som fransmännen
under Brune der vunno d. 25 och 26 Dec. 1800 öfver
de af Bellegarde anförde österrikarna. Slaget vid
Solferino plägar stundom uppkallas efter M.

Mincio [mi’ntjå], Johannes. Se Benedikt X.

Minckwitz, Johannes, tysk metriker och öfversättare,
f. 1812 i Lausitz, gjorde sina studier vid Leipzigs
universitet och kallades 1861 till e. o. professor
derstädes. Död 1885, nära Heidelberg. Hängifven
beundrare af skalden Platen, tecknade M. dennes lefnad
och utgaf hans efterlemnade skrifter samt bemödade
sig att i systematisk form fastställa hans metriska
grundsatser, hvarvid han hamnade i den ensidigheten
att vilja bygga den tyska versen väsentligen på
qvantiteten i antik mening. Dessa åsigter sökte
M. tillämpa såväl i egna, föga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free