- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
55-56

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minerva ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfverlåtet att af egen myndighet afgöra ärenden af
mindre vigt. Som det emellertid ej allenast består
en gifven vexelverkan emellan konungen och hvarje
minister samt emellan konungen och konseljen, utan
en naturlig vexelverkan och ett inbördes sammanhang
måste finnas emellan de särskilda styrelsegrenarna,
i spetsen för hvilka ministrarna äro satta, så måste,
för att enhet i styrelsen må kunna göra sig gällande,
öfverensstämmelse råda äfven emellan de särskilde
ministrarna i afseende på det gemensamma mål, hvartill
de sträfva. Till följd af denna gemensamhet bilda
de såsom sådana ett kollektivt helt, ett samfäldt
ministerium, eller en ministèr (konselj, kabinett),
och hafva utanför sjelfva rådkammaren gemensamma
öfverläggningar (»beredningar», »konferenser»)
med hvarandra under en bland dem såsom den ledande
ministern (ministerpresident, konseljpresident,
premierminister), vare sig att han dertill är utnämnd
af monarken eller faktiskt innehar denna plats.

Ministerinstitutionen erhåller sin rätta betydelse,
först sedan det representativa statsskicket slagit
rot i ett land. Den visar först då hela sin styrka
såsom en konstitutioriel makt, såsom den egentligen
styrande, hvadan den äfven kallas »regeringen»,
om ock konungen har den herskande makten. Den
statsrättsliga grund, hvarpå denna institution stöder
sig, är nödvändigheten af garanti för att styrelsen
föres i en för det allmänna gagnelig riktning och
att skadliga regeringsbeslut, så vidt möjligt är,
förekommas. Denna garanti söker man i en ministèr,
som på en gång har konungens och folkets förtroende. Å
ena sidan eger konungen till- och afsätta ministrarna,
men å den andra beror deras ställning af förtroende
hos folkets representation och medför i vissa fall
t. o. m. kriminelt ansvar inför folket. Till följd
af detta ansvar urståndsättes monarken att välja
ministrar, som icke åtnjuta folkets förtroende, och
ministrarna erhålla en sjelfständighet i förhållande
till monarken, som gör det till pligt för honom
att noga iakttaga deras råd och ej utan noggrant
öfvervägande afvika från dessa. Beroende tillika af
monarkens förtroende, kunna de ej göra sina egna
syften gällande mot hans vilja. Såväl konung som
folk kan således i denna institution påräkna ett
verksamt organ för samhällets utveckling i den rätta
riktningen. Att ordna de statsrättsliga förhållandena
och i dem inpassa denna institution så, att hon i och
för sig kan motsvara sin bestämmelse, är föremålet
för den moderna statsrättens omsorger.

Den nyare statsrättens ministerinstitution i sin nu
angifna betydelse har sitt upphof i England. Sedan
genom engelska revolutionen på 1600-talet parlamentets
inflytande stegrats, så att det blef omöjligt att
föra styrelsen i en riktning, som ej af detsamma
gillades, måste nya former för styrelsens förande
gestalta sig. Statsstyrelsen flyttades från »privy
council» till ett »cabinet council» (kabinett)
af rådets förnämsta män, hvilka tillika öfvertogo
centralförvaltningen och sig emellan fördelade
chefsplatserna och de högre ämbetena. De fingo,
hvar och en inom sin styrelsegren, det hufvudsakliga afgörandet,
enär konungens beslut inhemtades endast i de mera
vigtiga ärendena. Sammanslutande sig under solidarisk
ansvarighet under en af kabinettsmedlemmarna såsom
premierminister, gjorde de såsom ett kollektivt
helt sin vilja gällande, inom styrelsen, till dess
de af konungen afskedades. Men konungens makt
att välja och afskeda ministrar var begränsad,
likasom ock desses egen ställning, enär densamma
var beroende jämväl af parlamentet. Så länge de
bibehöllo parlamentets förtroende, kunde konungen
ej tänka på deras aflägsnande, och sjelfva
måste de stödja sig på det herskande partiet
för att kunna bibehålla sin ställning. Så länge
det parti, hvars ledare de voro, höll sig vid
makten inom parlamentet, kunde de bibehålla sina
ministerplatser, ej längre. Derur utvecklade sig
det parlamentariska systemet l. parlamentarismen,
som låter partiförhållandena inom parlamentet
vara afgörande för maktutöfningen och derför
fordrar, att ingen annan än majoritetens ledande
män eller partiet tillhörande parlamentsmedlemmar
må vara ministrar. Den engelska parlamentarismen,
som gifvit ministèren och ministerinstitutionen
dess betydelse, begagnar ej dessa uttryck. De äro
främmande för Englands statsrätt. Ministèren kallas
»Her majestys government» eller »cabinet council»,
och medlemmarna hafva titel efter den befattning
inom förvaltningen, som de utöfva. Jämte innehafvare
af vissa högre rådsvärdigheter inkallas i
kabinettet flere eller färre af förvaltningscheferna
(motsvarande innehafvarna af ministerplatser i
andra land) alltefter särskilda förhållanden inom
styrelsen och parlamentet. Deruti ligger något
obestämdt. Detta beror derpå att hela organisationen
af det engelska kabinettet hvilar på praxis. Dess
medlemmars rättigheter och skyldigheter äro ej i lag
stadgade. Den engelska ministèrens öfverläggningar
äro enskilda konferenser, utan att suveränen
är närvarande och utan att protokoll föres. I hans
närvaro eger aldrig någon öfverläggning rum. Det,
hvarom man i kabinettet kommer öfverens, blir i
privat audiens meddeladt suveränen, antingen af
premienninistern eller af den kabinettsmedlem, till
hvars departement ärendet hör. Suveränens beslut blir
derpå omedelbart expedieradt genom ministerns försorg,
der icke den högtidliga formen af sanktion i rådet
(privy council) erfordras. Med iakttagande deraf
utöfvar ett kabinett regeringsverksamheten, så länge
det åtnjuter parlamentets förtroende. När detta
upphör, nedlägger kabinettet sitt mandat, och
suveränen tillkallar chefen för oppositionspartiet
att bilda nytt kabinett, derest han icke vill
genom påbjudande af nya val vädja till folket. I
sammanhang dermed kan han sjelf afskeda sina
ministrar och bilda nytt kabinett, oberoende
af det samlade parlamentets partiställning. Den
utveckling det engelska statsskicket sålunda vunnit
har berott på den makt, som parlamentet förskaffat
sig genom sin beskattningsrätt och särskildt genom
sin kontrollerande myndighet, hvilken gifvit dess
Underhus rätt att åtala ministrar och dess Öfverhus
dömande myndighet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free