Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ministèr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarigenom båda husen, när de varit ense i sin
politik, kunnat oemotståndligen göra den gällande.
Med hänsyn till dessa för England egendomliga
förhållanden har tillämpningen af detta system
i andra land ej kunnat i hela dess konseqvens
genomföras eller lyckas. I Nord-Amerikas förenta
stater har ministèren fått sig plats angifven såsom
uteslutande handhafvare af förvaltningen under
presidentens verkställande makt. Ministrarna ega ej
ens tillträde till kongressens förhandlingar och
äro helt och hållet oberoende af representationen,
sålänge den president sitter vid styret, som utsett
dem. Presidenten har derför friare händer att välja
ministrar; och då han sjelf är ansvarig för sina
beslut, kunna ministrarna, ostörda af ministerkriser,
sköta sina ärenden, blott de ej göra sig sjelfva
skyldiga till lagstridiga handlingar. I Schweiz’
förbundsråd, som har verkställande makten i sin hand,
äro medlemmarna, hvilka tillika hafva hvar och en sitt
statsdepartement att förvalta, också för den tid,
för hvilken de äro valda, sjelfständiga innehafvare
och förvaltare af sina ämbeten. Frankrike är det
förbehållet att experimentera på en gång med en
för viss tid tillsatt president för republiken och
en af presidenten oberoende ministèr, hvarigenom
statsskicket beröfvats all stadga, såväl den, som
tillhör Schweiz’ och Nord-Amerikas republiker,
som den, hvilken tillhör den konstitutionella
monarkien. I de monarkiska staterna utom England
herskade till en början det af Ludvig XIV grundade
systemet, enligt hvilket ministrarna voro konungens
tjenare, som under ansvar för honom verkställde
hans bud, och hvilka af honom till- och afsattes,
alltefter den gunst de hos honom innehade. I
den mån folkrepresentationen fick inflytande
på styrelsen inom de olika europeiska staterna,
fingo ministrarna en sjelfständigare ställning
såsom medlare mellan konung och representation samt
blefvo statens organ från att hafva uteslutande varit
konungens tjenare. Konungen måste derför likasom i
England vid till- och afsättning af ministrar fästa
afseende vid deras ställning i förhållande till
representationen. Konungens ansvarsfrihet förenades
med ansvarighet för konungens ministrar inför
representationen, och såsom grundsats uppställdes den
att ingen statshandling kunde af konungen företagas
utan medverkan af en för densamma ansvarig minister
(se Ministeransvarighet). Man har ej gått så långt,
att man ovilkorligen fordrat, att hvarje minister
skall vara medlem af representationen. Men för
att bereda en lifligare vexelverkan emellan
ministrarna och representationen har dem i
allmänhet blifvit tillerkänd rätt att deltaga i dess
öfverläggningar. Liksom i England hafva kabinettets
medlemmar sammanslutit sig till ett kollektivt
helt med solidarisk ansvarighet under ledning af
en ministerpresident. Dessa grundsatser fingo sitt
uttryck i de författningar, som kommo till stånd
i detta århundrades första decennier, särskildt i
Frankrikes båda »chartes constitutionelles» (1814
och 1830) och derefter bildade konstitutioner. I de
författningar, som efter 1848 kommit till stånd,
hafva dessa grundsatser ytterligare utvecklats och alltmer närmat
sig parlamentarism.
I Sveriges och Norges grundlagar begagnas ej uttrycken
»kabinett» eller »ministèr» för att beteckna konungens
rådspersonal, som under honom handhafver styrelsen,
utan rådgifvarna sammanfattas under benämningen
statsråd (se d. o.). Med detta ord benämnes
äfven hvarje särskild rådsmedlem, med undantag af
svenska statsrådets främste ledamot, som benämnes
statsminister, och chefen för utrikespartementet,
hvilken benämnes minister för utrikes ärendena,
samt ordföranden i den för Norge under konungens
frånvaro tillförordnade regering och föredraganden
vid norska statsrådsafdelningen i Stockholm, hvilka
bägge kallas statsministrar. H. L. R.
Ministèr (-stär; Fr. ministère, af
Lat. ministerium), samtlige ministrarna förenade
till en enhet; kabinett. Efter den, som innehar
främsta platsen eller ledningen bland ministrarna
eller som förenat dem med sig såsom kolleger (»bildat
ministèren»), uppkallas vanligen ministèren, t. ex. De
Geers ministèr l. degeerska ministèren. Se vidare
Minister.
Ministeransvarighet, det ansvar, som åligger en
minister inför folket och dess representation för
regeringshandlingar och regeringsbeslut, vare sig att
han bestämt dem eller icke. Till det konstitutionelt
monarkiska statsskicket hör nämligen, att konungen
är arisvarsfri, men att ministrarna ansvara för
det sätt, hvarpå styrelsen föres. Till följd deraf
fordras, för att regeringsbesluten skola verkställas,
medverkan af en minister; och såsom bevis derpå och
för att besluten må erhålla formel giltighet, är
föreskrifvet, att de skola vara kontrasignerade (se
Kontrasignation) af vederbörande ministrar, hvilka
äfven äro för desamma ansvariga. De äro ansvariga
äfven för de af dem sjelfva fattade besluten och
kunna ställas till ansvar för sättet för regeringens
förande i allmänhet. Såväl hvar minister särskildt
som ministrarna samfäldt, der de äro solidariskt
ansvariga, äro underkastade ansvar, hvilket utkräfves
af folket. Moraliskt ansvar utkräfves dagligen
af pressen genom den kritik, som den riktar mot
ministèren eller någon särskild minister. Derjämte
kan denna kritik taga form af misstroendevotum utaf
representationen eller någon dess afdelning. Juridiskt
ansvar kommer i fråga, då något lagstridigt eller
samhälls vådligt regeringsbeslut kommit till stånd
genom ministèrens eller en ministers medverkan, eller
då en eller flere på annat sätt gjort sig skyldiga
till lagstridigt förfarande. Detta ansvar utkräfves
efter beslut af representationen eller någon dess
afdelning. I afseende på beskaffenheten af detta
ansvar, rätt till åtal af ministers förbrytelse,
domstol, som har att upptaga saken till pröfning,
förfarandet dervid, de straffrättsliga och politiska
följderna af en fällande dom finnas olika bestämmelser
i olika lands konstitutioner och lagar. Efter det
engelska systemet är det, der icke genom en »bill
of attainder» parlamentet i lagstiftningsväg ådömer
straff, underhuset, som afgör om åtal skall ske
(bill of impeachment) och om, för den händelse detta
finnes befogadt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
