- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
83-84

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Miocenetagen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin vän, den med konungafamiljen nära förbundne
belgiske adelsmannen i fransk krigstjenst grefve
de La Marck, ett betänkande, hvari han rådde till
att konungen, för att undandraga sig hufvudstadens
farliga välde, skulle begifva sig till Rouen och
derifrån vädja till hela nationen för att genomdrifva
en revision af de nya författningslagarna. Samtidigt
ville han äfven realisera sin plan på en stark
parlamentarisk regering, i det han sjelf sökte få
ingå i ministèren. I förhoppning att detta skulle
lyckas honom, medverkade han till åtgärder, som
ledde till utfärdandet af assignater, genom hvilka
han ville erhålla medel till både frihetens och
ordningens betryggande. Men konungafamiljen,
som trodde honom delaktig i Oktoberupploppet,
ville ej skänka honom sitt förtroende, och hans
förhoppning om inträde i regeringen tillintetgjordes
äfven, i det hans motståndare inom riksdagen (d. 7
Nov. 1789) lyckades genomdrifva ett förbud mot att
folkrepresentanter skulle få vara ministrar. Sålunda
fortfor det förra svaghets-tillståndet. Assignaternas
utgifvande och det i sammanhang dermed fattade
beslutet om presterskapets civilkonstitution,
hvartill M. ock medverkat, blefvo blott en källa
till olycka och förvirring. Då intogs M. för en tid
af misströstan om både sin egen och revolutionens
framtid, en känsla, som fick sitt uttryck i hans
klagan: »hvad min ungdoms osedlighet nu skadar
det allmänna!» På våren 1790 kom emellertid genom
de La Mareks bemedling en förbindelse till stånd
mellan M. och hofvet. Den förre lofvade att arbeta
på att konungen erhölle tillräcklig makt för att
upprätthålla lagarna, och genom talrika betänkanden
meddelade han efter denna tid hofvet sina råd och
genomdref äfven i nationalförsamlingen åtskilliga
beslut i konungamaktens intresse. Hans förstörda
affärsställning förmådde honom att af konungen
mottaga stora penningbelöningar för sina tjenster,
men ehuru detta vittnar om bristande grannlagenhet,
innebar det ej, att M. sålde sig eller förrådde
frihetens sak. Han afvisade uttryckligt hvarje
tanke på en kontrarevolution, d. v. s. enväldets
och privilegiiväsendets återupprättande, och när
han sökte rädda den konstitutionella monarkien,
leddes han blott af öfvertygelsen att han
derigenom arbetade i Frankrikes och den verkliga
frihetens intresse. M., som i Jan. 1791 valdes till
nationalförsamlingens president, beredde sig nu att
söka förena alla församlingens moderata frihetsvänner
till ett fast parti, som skulle söka verka för den
lagbundna frihetens seger. Vid samma tid fick han
äfven ett ej obetydligt inflytande på förvaltningen,
i det han invaldes i Paris-departementets styrelse,
och på hans initiativ började detta ämbetsverk
använda sin myndighet till stäfjande af anarkien
i hufvudstaden. Då bortrycktes han af döden d. 2
April 1791. Hans oregelbundna lefnadssätt i förening
med ständiga själsskakningar och ett öfvermått af
arbete hade i förtid brutit hans kraft. Så godt som
hela nationen intogs af den djupaste bestörtning
och sorg öfver hans död, och kyrkan S:t Geneviève
förvandlades till ett Pantheon för stora män för att mottaga
hans qvarlefvor. (De aflägsnades dock skymfligt
derifrån, sedan efter konungadömets fall, 1792, hans
förbindelser med hofvet upptäckts.) På sin dödsbädd
yttrade han profetiskt: »Jag för med mig den franska
monarkiens begrafningsståt; partierna skola efter
min död slitas om dess trasor». Huruvida ens han
skulle varit i stånd att rädda den konstitutionella
monarkien i Frankrike och hindra revolutionen från
att urarta till anarki och skräckvälde kan dock
betviflas ej blott på grund af den öfverretning, hvari
landet befann sig, utan ock derför att konungen och
drottningen voro långt ifrån att uppskatta värdet
af hans planer och råd. Nekas kan ej häller, att
M., förledd af sin häftighet eller för att vinna
popularitet, stundom, t. ex. i de kyrkliga frågorna,
sjelf uppträdde på ett sätt, som var egnadt att öka
den revolutionära förvirringen. I alla händelser
gaf han åt sträfvandet efter en lagbunden frihet en
så kraftig impuls, att dess verkningar sträckt sig
vida utöfver hans eget land och hans egen tid. –
Den förnämsta källan för M:s historia är »Mémoires
biographiques, litéraires et politiques de M.»,
utgifna 1834–35 af hans fosterson (och antagligen
naturlige son) Lucas de Montigny, som dock väl mycket
skattat åt den sonliga pieteten. Den tillförlitligaste
framställningen af M:s lif före revolutionen är
Loménies »Les Mirabeau, nouvelles études sur la
société française au XVIII:me siècle» (1879). Rätta
förhållandet med M:s förbindelser med hofvet har
uppdagats genom de papper, som han på sin dödsbädd
anförtrodde de La Marck, och som efter dennes död 1851
utgåfvos af Bacourt under titeln »Correspondance entré
le comte de Mirabeau et le comte de Marck». En vigtig
källa är ock »Souvenirs sur M.» (1832), författade
1799 af Dumont, en af de många medhjelpare M. under
sin politiska storhetstid hade i sin tjenst. –
2. André Boniface Louis Riquetti, vicomte de M.,
för sin fetma vanligen kallad M.-Tonneau (»tunnan»),
f. 1754, den föregåendes broder, var lika utsväfvande
som denne, men saknade hans högre egenskaper. Äfven
han var medlem af 1789 års nationalförsamling,
der han, i motsats mot brodern, uppträdde såsom en
våldsam försvarare af den gamla samhällsordningen. Han
emigrerade snart för att från utlandet bekämpa
revolutionen, men dog redan 1792 i Freiburg. S. B.

Mirabeller (Fr. mirabelle, antagl. af ortnamnet
Mirebeau, Lat. Mirabella), en sorts små runda, gula
plommon af angenäm smak, hvilka odlas företrädesvis
i Frankrike och Rhentrakterna.

Mirabile dictu, Lat., underbart att omtala,
märkvärdigt nog.

Mirabilis L., bot., ett örtslägte, hörande till
nat. fam. Nyctaginieae Juss., kl. Pentandria
L. Blomkronorna äro trattformiga, vanligen med
mycket lång och smal pip, fäst öfver frukten, som
omslutes af ett rundadt honingsgömme. Slägtet tillhör
Amerikas varmaste trakter, och somliga arter odlas i
våra trädgårdar för de vackra, under skymningen och
natten utvecklade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free