Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mjölk, en från däggdjurshonors mjölkkörtlar afsöndrad vätska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mest framträdande olikheten emellan båda slagen
af mjölk ligger i egenskapen hos kaseinet, som hos
qvinnomjölken i regeln är svårare att fälla ut med
syror samt bildar en mera flockig och lucker fällning,
hvarpå dess större lättsmälthet för barnets svaga
digestionsorgan torde bero (se vidare Amma, Barndiet
och Digifning. Här må endast tilläggas, att en mängd
giftiga ämnen och läkemedel afsöndras efter intagandet
äfven med mjölken och på detta sätt kan öfverföras
från amman till det späda barnet samt inverka skadligt
på detsamma; så är t. ex. fallet med opium, morfin,
alkohol, jod, arsenik, qvicksilfver, bly.) – Komjölken
är af en ofantlig vigt i den menskliga hushållningen
dels såsom direkt födoämne, dels såsom material för
beredning af smör, ost m. m. Särskildt i Sverige
är konsumtionen af mjölk relativt ganska stor, och
mejeriprodukterna utgöra vigtiga exportartiklar. Också
beräknas landets produktion af mjölk utgöra bortåt
6 mill. liter pr dag, representerande ett värde af
mer än 200 mill. kr. årligen. Komjölkens egentl.
vigt ligger i de ojämförligt flesta fallen emellan
1,029 och 1,034; reaktionen är vanligen amfoter,
d. v. s. mjölken förmår samtidigt färga rödt
lackmuspapper blått (alkalisk reaktion) och blått
dylikt rödt (sur reaktion). Utom de beståndsdelar,
för hvilka i det föregående redogjorts, innehåller
komjölken (liksom för öfrigt all mjölk) äfven gaser,
som befunnits vara en blandning af till största delen
kolsyra med qväfve och något syre. I allmänhet vexlar
fetthalten hos normal mjölk emellan 2,5 och 4,5 proc.,
halten af ägghviteämnen emellan 2,5 och 5 proc., af
fasta ämnen (den s. k. torrsubstansen) emellan 10,5
och 15 proc. Sällan gå variationerna derutöfver. Af
äggh viteämnena utgör kaseinet vid pass 6/7. Mjölk
upptager med största lätthet föroreningar från den
omgifvande luften och qvarhåller dessa. Bakterier
l. mikrober och andra mikroskopiska svampar finna
i densamma en utmärkt jordmån för snabb utveckling
och förökning, en omständighet, som ej blott (genom
framkallande af sur jäsning) lägger hinder i vägen
för mjölkens förvaring, utan äfven gjort, att densamma
öfverfört och utbredt frön till farliga sjukdomar. Då
kreaturen lida af sådana sjukdomar som pyemi,
mjeltbrand, lungröta, mul- och klöfsjuka, perlsjuka
(tuberkulos) m. fl., beroende på specifika bakterier,
kunna de sistnämnda öfvergå i mjölken, hvarest man
äfven i en del fall lyckats påvisa dem. Sådan mjölk
är naturligtvis ytterst helsovådlig. Vid de flesta af
dessa sjukdomar komma dock korna snart »i sin», eller
blir mjölken så förändrad, att dess användning ej kan
komma i fråga. Skadliga egenskaper kan mjölken erhålla
äfven genom att kreaturen förtära giftiga växter,
behandlas med vissa läkemedel o. s. v. Till den senare
kategorien räknas blå, röd, gul och s. k. lång eller
tät (slemmig, tråddragande) mjölk äfvensom sådan
mjölk, hvars grädde »ystar» sig eller som ovanligt
hastigt surnar, jäser eller ruttnar. Alla dessa
felaktiga egenskaper hos mjölken bero på särskilda
ferment och äro derför smittsamma, så att små
mängder felaktig mjölk kunna förderfva stora massor frisk.
Att ett födoämne, så allmänt användt, så värdefullt
och på samma gång så svårt att förvara som mjölken,
skall vara i hög grad utsatt för förfalskningar,
ligger i öppen dag. Sådana naiva förfalskningar
som att genom tillsats af mjöl, stärkelse, socker,
ägghvita, gelatin, kalfhjerna, krita m. m. höja
en utspädd mjölks egentl. vigt och förhindra
eller fördölja dess surnande förekomma faktiskt
mycket sällan och kunna naturligtvis mycket lätt
upptäckas. Så mycket vanligare äro i stället skumning
och vattentillsats. Genom enbar bortskumning af
grädde eller, hvilket kommer på ett ut, genom
blandning af skummad och oskummad mjölk minskas
halten af mjölkens värdefullaste beståndsdel, fettet,
och egentliga vigten stiger i samma mån. Genom enbar
utspädning med vatten sjunker naturligtvis mjölkens
egentl. vigt. Om således båda förfalskningssätten
kombineras, d. v. s. om man blandar skummad mjölk
med omkr. 1/10 vatten, så erhålles en vätska, som
har samma egentl. vigt som oskummad mjölk. Häraf
synes genast, att bestämningen af egentl. vigten
ensam ej kan gifva minsta föreställning om
mjölkens värde. Noggrannast erfar man naturligtvis
detta genom en fullständig kemisk analys, hvarvid
mjölkens hufvudbeståndsdelar (ägghvita, fett,
socker och salter) till sin mängd bestämmas,
men som en sådan dels ej kan utföras öfverallt,
der mjölk säljes, dels är besvärlig, tidsödande
och dyrbar, har man sökt att förenkla den derhän,
att ensamt den värderikaste beståndsdelen, fettet,
bestämmes. Möjligheten af en verksam mjölkkontroll
står således i nära beroende af möjligheten att
erhålla en snabbt och lätt utförd bestämning af
mjölkens fetthalt, som ej bör understiga 2,5–3
proc. För ändamålet har en mängd mer eller mindre
lyckade apparater konstruerats (jfr
Galaktometer), men nästan alla dessa gifva endast ungefärliga
resultat. Högst beaktansvärd är derför den af svensken
G. de Laval konstruerade laktokriten, en apparat, som
visserligen för sin användning fordrar samma drifkraft
som en separator (se d. o.), enär den måste hafva en
rotationshastighet af 6–7 tusen hvarf i minuten, men
som gör det möjligt att samtidigt utföra ända till ett
dussin fettbestämningar på ett par minuter. Metoden
grundar sig på att mjölkprofvet behandlas med en
blandning af isättika och koncentrerad svafvelsyra i
en liten platinerad metalldosa l. kopp (a; se fig.),
hvarvid är fäst ett graderadt glasrör (b). Af syrorna
afskiljes och upplöses kaseinet, och sedan glasröret
nedtryckts i koppen, instickes det hela i ett af
hålen å skifvan c. som bringas att rotera. Genom
denna centrifugering särskiljes det specifikt lättare
fettet från mjölkvassle-kaseinlösningen och tränges
i form af en sammanhängande pelare in i det graderade
glasröret samt kan der uppmätas, hvarvid graderingen
är så afpassad, att mjölkens fettprocent direkt
afläses. Jämförande försök hafva visat, att den med
laktokrit funna fetthalten icke med mer än
0,02–0,03 proc. differerat från den genom kemisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
