- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
153-154

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moab, moabiter, ett med israeliterna beslägtadt folk - Moabit, förr en by, nu en stadsdel i nordvestra delen af Berlin - Moafoglarna, Dinornis (se d. o.) - Moallakat (Muallakat) är namnet på en berömd samling af arabiska skaldestycken från tiden före Muhammed - Moaré (Fr. moiré, af moire, Arab. mukhajjar, ett slags kamlott), vattradt tyg - Moiré metallique. Se Metallmoaré - Moarera, vattra. Jfr Appretur - Moavija (Muavija), kalifer. Se Kalif, sp. 54 - Mob, Eng. (sammandr. af Lat. mobile vulgus, »den obeständiga hopen»), pöbel, pack; larmande folkhop - Moberg, Adolf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin grund i nationalhatet som fastmer i moabiternas
religion och råa seder.) Under domareperioden
lyckades de med hjelp af ammoniter och amalekiter
kufva israeliterna, hvilka först efter 18 år befriades
genom Ehud. David gjorde moabiterna tributpliktiga
efter en blodig slagtning, och efter Salomos död voro
de skattskyldiga till Israels rike, tills de efter
Ahabs död under sin konung Mesa (se d. o.) afkastade
det israelitiska oket. Jerobeam II tyckes å nyo hafva
underkufvat dem. Efter assyrernas infall bemäktigade
sig moabiterna delar af Israels område (Rubens och
Gads stamområde ö. om Jordan). Derefter omnämnas
de sällan i den bibliska historien, och deras plats
intages af araberna. – Om de moabitiska inskrifterna
se Mesa.

Moabit, förr en by, nu en stadsdel i nordvestra
delen af Berlin.

Moafoglarna, Dinornis (se d. o.).

Moallakat (Muallakät) är namnet på en berömd samling af arabiska
skaldestycken från tiden före Muhammed. Den egentlige
redaktören af denna antologi, sådan vi nu ega den,
var den namnkunnige Hammad er-rawi (»berättaren»,
»uppläsaren»), död 787 e. Kr. Författarna till
de sju i samlingen intagna sångerna äro i ordning
följande: Imru-l-Kais, Tárafa, Sohéir, Lebid, Amr
ibn Koltum, Antara
och Harit. Sångerna hafva inga
särskilda titlar, utan benämnas blott efter sina
författare, t. ex. »Lebids muallaka». Anledningen
till namnet el-muallakat (egentl. »de upphängde»)
tro araberna sjelfva vara den, att dessa poem
för sin förträfflighets skull utvalts bland den
stora mängden af arabernas sånger och »upphängts»
i nationalhelgedomen Kaba, liksom de också tro –
med förblandning af namnet på en helt annan samling
förislamsk poesi, El-mudahhabat (»de förgyllde») –,
att de sju muallakat voro med »gyllene» bokstäfver
inväfda i Kabas täckelse. I Europa, der denna legend
syntes mycket osannolik, hafva flere olika tolkningar
af namnet föreslagits, tills det nu blifvit utrönt,
att muallakat här betyder »halsband», synonymt med
ett annat vanligt arabiskt namn på samma samling,
es-sumat (»perlhalsbanden»). Innehållet rör sig
hufvudsakligen kring fejder mellan arabiska stammar,
författarens egna bedrifter derunder, beskrifningar
på hans kamel och hans älskarinna o. dyl. Sångernas
poetiska värde för oss öfverträffas vida af deras
betydelse i rent språkligt hänseende. Af araberna
sjelfva räknade till deras klassiska literatur
och flitigt kommenterade, hafva M. i Europa flere
gånger hvar för sig utgifvits. En god, med arabisk
kommentar försedd upplaga af hela samlingen är Arnolds
»Septem muallakat» (1850). Några af dem finnas äfven
särskildt öfversatta på tyska af Rückert, Wolff o. a.
H. A.

Moaré (Fr. moiré, af moire, Arab. mukhajjar,
ett slags kamlott), vattradt tyg. Sådant tygs yta
visar vågformiga l. flammiga, skimrande strimmor,
hvilkas glans vexlar alltefter betraktarens
ståndpunkt. Dessa mönster äro icke inväfda, utan
anbragta efteråt. Till moaré (af tjockt siden,
kamgarn, halfylle o. s. v.)
tagas hälst tyger, i hvilka inslagsändama äro betydligt
gröfre än varpen. Den varaktigaste moarering
åstadkommes på det sätt att två fuktade tygstycken
läggas med rätsidorna mot hvarandra och manglas
hårdt mellan heta valsar eller pressas mellan heta
metallskifvor. Eftersom det ena tygstyckets upphöjda
inslagsändar i intet fall löpa fullt parallelt med
dem å det motliggande, korsa de dessa i mångahanda
spetsiga vinklar. I de plattryckta skärningspunkterna
uppkomma sålunda små speglar, och de ojämna raderna
af dessa te sig såsom vattring. Enkla tygstycken
vattras medelst valsar, å hvilka den flammiga
teckningen är ingraverad, eller ock får det spända
tyget före inträdet mellan valsarna stryka öfver en
jernskenas vågformigt utsvängda kant. Moaré-band
tillverkas i stor skala af sidentaft. Genom olika
spänning af tyget före manglingen erhållas olika
sorter moaré, t. ex. moiré antique, ett sidentyg,
å hvilket vattringen utbreder sig öfver stora ytor,
och m. français, der den framträder i glesare
strimmor. – Moiré métallique. Se Metallmoaré. –
Moarera, vattra. Jfr Appretur.

Moavija (Muavija), kalifer. Se Kalif, sp. 54.

Mob [måbbj, Eng. (sammandr. af Lat. mobile vulgus,
»den obeständiga hopen»), pöbel, pack; larmande
folkhop. Uttrycket uppkom 1680 samt brukades först
omvexlande med mobile och såsom en motsättning till
nobility (adeln).

Moberg, Adolf, finsk vetenskapsman, född i Kimito
socken, Finland, d. 5 Sept. 1813, blef student i
Helsingfors 1829 samt filos. kand. och mag. 1836. Han
egnade sig derefter företrädesvis åt kemiska studier,
blef filos. licentiat 1839 och promoverades 1840 med
första rummet bland doktorerna. Han utnämndes till
docent i kemi 1838 (disp.: De stannatibus) och adjunkt
1838 (disp.: De chloreto chromico) samt förestod den
lediga professuren i kemi 1838–47, under hvilka
år han någon tid var Berzelius’ lärjunge. Vid
besättandet af den nämnda professuren (1847)
förbigicks M., ehuru uppförd å första förslagsrummet
(disp.: De oxido chromoso), men kallades 1849 till
professor i fysik (disp.: De undis liqvidis reflexis),
från hvilken tjenst han 1875 afgick som emeritus. Han
blef 1877 hedersdoktor i medicinska fakulteten vid
jubelfesten i Upsala och är sedan 1838 ledamot af
Finska vetenskaps-societeten. – Förutom ofvannämnda
akademiska afhandlingar har M. lemnat publikationer
dels på kemiens och mineralogiens områden, såsom
Kort anvisning till qvalitativa kemiska analysers
anställande
(1845–46) och Försök till mineraliernas
ordnande enligt kemiska systemet
(1846–48), dels på
fysikens och särskildt meteorologiens gebit. Af de
sistnämnda må anföras Om de ifrån 1750 till 1850 i
Finland gjorda naturalhistoriska daganteckningarna
och deras betydelse i klimatologiskt hänseende
(1857),
Klimatologiska iakttagelser i Finland 1846–55: I
Naturalhist. anteckn.
(1860), II Meteorologiska
anteckn.
(1871), hvilka utkommit i Finska
vetenskaps-societetens »Bidrag till Finlands

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free