- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
169-170

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Modus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ser det; du är tillfreds = jag ser, det (att) du
är tillfreds.
Tänker man sig bisatser uppkomma på
detta eller liknande sätt, kan man förstå hvarför den
modus, som begagnades, medan den var hufvudsats, kom
att behållas äfven sedan den sjunkit ned till
grammatisk bisats. Häraf har blifvit en följd att
t. ex. konjunktiven såväl i de klassiska språken
(i Grek. äfven optativen) som i de germanska genom
analogi satt sig fast i vissa bisatser, utan att
man kan i de faktiska fallen spåra den egentliga
och ursprungliga modusfunktionen. Det är just så man
måste förklara konjunktiven i latinet i ett sådant
exempel som ductorem bonum mecum mitte, qui me illuc
ducat.
Det är endast ett ärfdt språkbruk, då man i
en dylik sats i franskan begagnar subjonctif.

Indikativen såsom kategori återfinnes i alla
indo-europeiska språk. Benämningen härstammar från
romarna (Lat. indicare, angifva, påpeka). Dess
betydelse är i alla språk densamma, förutom när
det ena eller andra språket kan i vissa satser
och vändningar låta indikativen öfvertaga annan
modusfunktion, då det ju, strängt taget, blott är
formen, som anger den ursprungliga indikativen
(jfr Sv. du bär!, ungefär du är så god och
bär!
). Det är hufvudsakligen med anledning af de
olika former, under hvilka vissa verb uppträda i
indikativens tempora, som man indelat verben i vissa
klasser, eller konjugationer (jfr svenska klasser
sådana som kallar – kallade; köper – köpte; bor –
bodde
o. s. v.). Endast indikativen kan tillåta
fullständig böjning genom alla befintliga tempora
och personer samt genera, så vidt icke verbets
egen betydelse i vissa fall lägger hinder i vägen,
t. ex. vid de opersonliga verben ö. s. v. Skilnaden
mellan indikativens former i de båda ursprungliga
konjugationer, som i grekiska kallas konjugationerna
på -[omega] och -[mi], belyses genom följande former
(1 sing. pres. ind. akt.). Såsom indo-europeiska
kunna uppställas *bhero (jag bär) och *(ghi)ghemi
(jag går). Häraf få vi Sanskr. bhára-mi, jag bär,
och *jíhami, medium jíhite, han går (jfr ásmi, jag
är); Grek. [phéro], [kíchemi] (jfr [eimí], jag är);
Lat. fero (mi-konjugationen har försvunnit utom sum,
jag är, och inquam, jag säger); i Got. baira, jag bär;
i Fornhögt. gâm, jag går; i Isl. ber och i Sv. bär
(mi-konjugationen är i allmänhet försvunnen; jfr
Isl. em och Eng. am). – Af Sanskr. och Grek. framgår,
att optativen (af Lat. optare, önska) är den modus,
hvarigenom en handling framställes af den talande
såsom önskad, utan att till sitt förverkligande
vara bestämd. Olika nyanseringar af denna relativa
grundbetydelse äro bön, uppfordran och medgifvande,
ur hvilka potential-begreppet i Grek. utvecklat sig. I
Sanskr. är optativens bruk i tilltagande från
den äldsta tiden. I Grek. aftager dess bruk från
Homeros så till vida, att önskesatser i förfluten
tid använda indikativ (jfr äfven konditionalsatser
om det overkliga); men det ökas så till vida, som i
det indirekta talet vanligen en förskjutning från
indikativ och konjunktiv till optativ försiggår,
när det styrande verbet står
i historiskt tempus. Optativen i indirekt tal
är nämligen en nyhet i Grek., och upprinnelsen
torde vara en potential betydelse, specielt uti
indirekta frågesatser, som utvecklats ur potentiala
hufvudsatser till bisatser. Genom analogisk
inverkan utbreddes optativens bruk äfven i andra, af
verbet »säga» o. s. v. beroende satser. Optativens
egentliga hemvist torde från början hafva varit i
presenstempora, men den förekommer såväl i Sanskr. som
i Grek. äfven af perfektum och aoristen. Den är
bildad medelst ett särskildt suffix innehållande
i. 3:dje pers. sing. opt. akt. af o-konjugationen är
t. ex. *bheroit i det indo-europeiska urspråket; deraf
i Sanskr. bháret = Grek. [phéroi]. Af mi-konjugationen
var t. ex. af verbum »vara» den indo-europeiska
formen (e)s-je-t, hvaraf i Sanskr. sjat, Grek. [eín],
Lat. siet, sedan sit, som der kallas konjunktiv. –
Konjunktiven (af Lat. conjungere, sammanbinda)
uttrycker vilja och begär hos den talande. Denna
betydelse är nära beslägtad med optativens och
imperativens. I Sanskr. ger också konjunktiven
småningom vika för optativen, och första personen
blir ett slags imperativ. I konjunktivisk betydelse
användes också i Sanskr. former, som kallas »oäkta
konjunktiv» (jfr nedan). I Grek. har konjunktiven
mycket stor användning; den uttrycker der vilja,
uppmaning, tvekan, förbud
o. s. v. Särskildt är
att märka konjunktivens bruk i afsigtssatser. Om
man säger beledsaga du honom; till följd deraf må
han komma oskadd hem,
så är detta visserligen två
hufvudsatser; men till tanken är eller kan den ena
åtminstone så till vida vara beroende, att man fattar
den senare satsen såsom afsigten med uttalandet af
hvad som innehålles i den förra. När sedan småningom
den grammatiska kategorien afsigtsbisats uppkom,
så var det helt naturligt, att konjunktiven i
den blef fast. Det torde kunna påstås, att den
indo-europeiska konjunktiven till sin bildning
ej är väsentligen skild från indikativen. Den
skilnad, som senare i språken faktiskt förefinnes,
torde bero på senare, till följd af det syntaktiska
bruket skedda fördelningar. Konjunktiven är bildad
med s. k. bindevokaler, antingen långa, såsom
Lat. feras, eller korta, såsom Lat. ero, eris (som
blifvit futurum; i förhållande till mi-konjugationen:
indo-europeiskt ésmi, jag är). – I Sanskr. förekommer
en särskild modus, kallad prekativ, som till
betydelsen alldeles öfverensstämmer med optativen. Den
är bildad, liksom om den vore en med tempuskarakteren
s utvidgad optativ, d. v. s. en oaugmenterad s-aorist
bildad på optativen. Konditionalis i Sanskr. är till
sin bildning likaledes specielt sanskritisk och
är egentligen ett imperfektum till futurum. Den
latinska modus, som kallas konjunktiv, har i
hufvudsatser betydelserna önskan, uppmaning, förbud,
medgifvande, tvekan
och tvifvel samt antagande. Dess
vidsträckta bruk i bisatser och oratio obliqua måste
tillskrifvas samma orsaker, som förut äro berörda,
nämligen analogi. Den representerar till sin funktion
de förut behandlade språkens både konjunktiv och
optativ. Delvis är detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free