Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval / 173-174 (1887) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Modus ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundplanen i en gotisk kyrka utgjordes t. ex. af halfva
sidan af midtqvadraten. – 2. Matem.
a) Med modylen för en komplex storhet a + bi förstås
uttrycket [rot]a² + b². Är den komplexa storheten satt
under formen r(cos [Theta] + i sin [Theta]), är modylen just r.
För en positiv reel storhet sammanfaller modylen med
storheten sjelf, för en negativ reel storhet åter
med storhetens numeriska värde. Liktydigt med modyl
begagnas uttrycket »absolut värde»: tecknet
är mod x eller |x|, om x är den komplexa
storheten. b) Med modylen för en numerisk kongruens förstås
det tal, med hänsyn till hvilket de båda lederna
äro kongruenta. Så utmärker t. ex. 9 [kongruent] 5 (mod
4), att 9 och 5, dividerade med modylen 4, gifva
samma rest (nämligen 1). c) Med modylen för
ett logaritmsystem med basen a förstås 1/nat. log. a, d. v, s. det tal,
hvarmed alla naturliga logaritmer böra multipliceras
för att gifva motsvarande logaritmer i a-systemet. I
vanliga logaritmsystemet är modylen 1/nat. log. 10 = 0,43429448 ... d) Inom
teorien för de elliptiska funktionerna förstås
med modyl en viss konstant, som för teorien är af
väsentlig betydelse. Om integralen är
framställd under formen

x	dx
[integral]	––––––––––––––––––
0	[rot] 1 - x2 [rot]1 - k2x2

så är k just modylen. Den spelar särskildt en
vigtig rol genom de s. k. modulareqvationerna,
med hvilkas tillhjelp lösningen af 5:te gradens
ekvationer möjliggöres. – 3. En benämning, som vid
flere tillfällen inom mekaniken och fysiken begagnas,
då man vill numeriskt uttrycka olika ämnens egenskaper
i vissa hänseenden. I synnerhet användes den i
fråga om kroppars spänstighet och styrka. Sålunda
är bärmodylen l. bärighetsmodylen den pr yt-enhet
räknade spänning, som motsvarar spänstighetsgränsen,
d. v. s. den största belastning, med hvilken en
stång vid tvärskärningsarean 1 får utsträckas
eller sammantryckas, för att icke en ständig
formförändring hos henne må uppkomma. Brottmodylen
l. hållfasthetsmodylen är den största pr yt-enhet
räknade spänning, som en stång kan uthärda utan att
brista (se vidare Hållfasthet). – I flere fall brukar
man ordet modyl i samma betydelse som koefficient. Så
t. ex. äro spänstighets- l. elasticitetsmodyl och
spänstighets- l. elasticitetskoefficient olika uttryck
för samma begrepp. Se Spänstighetsmodyl.
1. Upk.         2. G. E.         3. G. R. D.

1. Moe [mo], Jörgen Ingebrektsen, norsk prest och
skald, född i Hole pastorat i Ringerike d. 22 April
1813, blef student 1830. Redan under uppväxten
knöt han ett nära vänskapsband med sin jämnåring
P. K. Asbjörnsen, och under studenttiden började
han i förening med denne att samla folksägner och
sagor. 1839 tog M. teologisk ämbetsexamen samt
blef derefter lärare vid åtskilliga enskilda och
offentliga skolor. Under sommarferierna besökte han
de fjällbygder, der han hoppades kunna samla
folkpoesi. Så gästades Hardanger (1846),
Telemarken och Säterdalen (1847). Åren 1849–50
var M. universitetsstipendiat (docent) och ämnade
såsom sådan egna sig åt bearbetningen af det
insamlade materialet. Men han hann icke långt,
förrän stipendiet upphörde. Han beslöt då att söka
presterlig anställning och blef 1853 »residerende
kapellan» (komminister) i Sigdal i Buskeruds
amt. Efter den tiden gick han fullkomligt upp i
sin nya verksamhet. Såsom andlig talare och nitisk
själasörjare hör M. till de ypperste, som den norska
kyrkan någonsin egt. 1863 blef han kyrkoherde i
Bragernses församling i staden Drammen och 1871
i Vester-Akers pastorat nära Kristiania. 1875
utnämndes han till biskop i Kristianssands stift,
men måste 1881, till följd af bruten helsa, begära
sitt afsked. Död i Kristianssand d. 27 Mars 1882. –
M:s största betydelse för den norska literaturen
låg i den ifver och insigt, hvarmed han samlade
och berättade norska folksagor. 1842 utkom första
upplagan af hans tillsammans med P. K. Asbjörnsen
utgifna Norske folkeeventyr, hvilka öfversattes på
flere språk (se Asbjörnsen). Men äfven såsom skald
intager han ett framstående rum inom den norska
literaturen (diktsamlingar 1850 och 1855). Särskildt
höra hans psalmer till de kärnfullaste, som under
detta århundrade tonat i den norska kyrkan. Hans
»Samlede skrifter» utgåfvos i två band 1877.
O. A. Ö.

2. Moe [mo], Ingebrekt Moltke, norsk språkforskare,
den föregåendes son, född i Sigdal 1859, blef
student 1876 och professor i norskt landsmål
1886. Han trädde tidigt i faderns fotspår och fick
redan såsom ung student offentligt understöd för sin
samlareverksamhet. 1882 beviljade honom stortinget ett
årligt stipendium »till systematiskt insamlande och
studium af norsk folktradition». Hans afhandlingar
finnas spridda i åtskilliga tidskrifter. Särskildt
har han utgifvit några samlingar af folkvisor och
sagor. O. A. Ö.

Moe [mo], Bernt, norsk personalhistoriker, född i
Kristiania d. 1 Juni 1814, blef student 1832 och
assistent i riksarkivet 1837. Död i Juni 1850. M:s
betydelsefulla arbeten i personalhistorisk och
genealogisk riktning äro intagna i »Tidsskrift
for den norske personalhistorie» (1840–50).
O. A. Ö.

Moe [mo], Olefine, norsk sångerska, född d. 18
Mars 1850 i Bergen, debuterade 1868 på teatern
i Kristiania och 1872, efter studier för fru
Stenhammar, på Stora teatern i Stockholm såsom Martha
och Angèle i »Svarta dominon», hvarefter hon var
engagerad vid denna scen från hösten 1873 till 1881,
då hon öfvergick till dåvarande Mindre teatern
och operettfacket. Under de senaste åren har hon
sjungit på s. k. varietéteatrar i åtskilliga svenska
landsortsstäder. Hon var under sin glansperiod i
Stockholm den förnämsta i subrettroller, och hennes
Susanna i »Figaros bröllop», Mignon, Carmen, Lalla
Rookh, Marie i »Regementets dotter», Katarina i
»Kronjuvelerna» samt Javotte i »Kungen har sagt det»
voro, jämte de först nämnda, skapelser af dramatisk
färgstyrka och pikant

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>