Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval / 199-200 (1887) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molenaer ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Zürich 1856, i Turin 1861 och i Rom 1878. 1876
utnämndes han till italiensk senator. – M. kan
anses som grundläggaren af den nutida, i rik
blomstring stadda italienska fysiologien. Hans egna
undersökningar beröra en mängd olika grenar af denna
vetenskap, såsom blodet, andningen, inverkan af ljuset
på ämnesomsättningen m. m. Hans vigtigaste, särskildt
för sig utgifna arbeten äro Kritische betrachtung
von Liebigs theorie der ernährung der pflanzen
(1845), Holländische beiträge zu den anatomischen
und physiologischen wissenschaften (i förening
med Donders och van Deen; 1846–48), Physiologie der
nahrungsmittel (1850) och Der kreislauf des lebens
(1852; 5:te uppl. 1875–85). Sedan 1857 utgifver han
Untersuchungen zur naturkhre des menschen und der
thiere, hvilka hufvudsakligen äro afsedda att utom
Italien sprida kunskapen om de italienske forskarnas
arbeten. R. T-dt.

Moleskin [målskin], Eng. (egentl.
mullvadsskinn), ett slags bomullstyg, som nyttjas
till arbetskläder och i Sverige kallas mollskinn l.
engelskt skinn (se d. o.).

Molest (af Lat. molestus, besvärlig), börda, tunga,
omak, besvär.

Molesworth [målsoörth], Sir William, engelsk
politiker, f. 1810, började 1832 sin offentliga
verksamhet genom inträde i underhuset, blef der en
af de mest framstående s. k. filosof-radikalerna och
uppsatte 1835 i detta partis intresse »London review»,
hvilken publikation snart sammanslogs med »Westminster
review». Han bekämpade deportationssystemet och stod
vältaligt på koloniernas sida i fråga om ordnandet
af deras ställning till moderlandet. 1852 fick han
plats i Aberdeens ministèr såsom chef för
skogsväsendet och allmänna arbeten. I Juli 1855 blef han
kolonialminister i Palmerstons ministèr. Han afled i
Okt. s. å. Under några års afsaknad af mandat såsom
parlamentsledamot, i förra hälften af 1840-talet,
fullföljde M. sin 1839 påbörjade, med stora kostnader
förenade kritiska edition på latin och engelska af
Th. Hobbes’ skrifter, hvilken åtföljdes af en af
M. författad lefvernesbeskrifning öfver den märklige
filosofen.


Molett (Fr. molette). 1. En vid tygtryckerier använd
liten stålvals, på hvars yta tygmönstret är graveradt
för att derifrån under rotation intryckas i sjelfva
tryckvalsen af koppar. – 2. »Löpare», en glättad
marmorsten, med hvilken målare rifva sina färger. –
3. Herald., sporrklinga (se fig.).

Molfetta, hamnstad uti italienska prov. Bari,
vid Adriatiska hafvet och jernvägen
Ancona–Brindisi. 29,697 innev. (1881). Biskopssäte. I
närheten finnes en rik salpetergrufva, kallad
Pulo.

Molière [måliär], Frankrikes
störste lustspelsförfattare, hette
urspr. Jean Baptiste Poquelin [påkölä’ng] och föddes
sannolikt d. 15 Jan. 1622 i Paris. Hans fader, som
tillhörde en ansedd borgerlig familj, hade der en
mindre möbelaffar och beklädde derjämte en sorts
kammartjenarebefattning vid hofvet, hvilken sedan
öfvertogs af M. i hans egenskap af den äldste bland
sönerna. Han fick en ganska vårdad uppfostran,
genomgick Collége de Clermont i Paris och skulle
utbildas till advokat. Emellertid tog snart hans
håg för den dramatiska konsten alldeles öfverhand,
så att han satte sig i förbindelse med ett mindre
skådespelaresällskap, af hvilket Madeleine
Béjart då hade ledningen. Det var vid denna tid,
omkr. 1643, som han enligt tidens bruk antog ett
»nom de guerre» för att liksom skydda familjenamnet,
och af okänd anledning valde han Molière. Den nämnda
teatertruppen, som kallade sig »L’illustre théâtre»,
lemnade snart Paris (omkr. 1647) för att i landsorten
söka ett uppehälle, som den knappast kunde vinna
i hufvudstaden. M. blef snart den ledande anden i
detta sällskap samt inom kort äfven dess direktör;
och man kan med skäl antaga, att det på mångahanda
vexlingar rika lif, som han nu under elfva år förde
i olika provinser af landet, skärpte hans blick
och bidrog att höja ’hans originalitet. År 1658
återvände truppen till Paris för att der etablera
sig, hvilket då också lyckades. Genom M:s bemedling
fick den tillåtelse att gifva en profföreställning
för hofvet, hvilken slog så väl ut, att M. genast
tillvann sig konungens ynnest. Till lokal fick
truppen sig anvisad La salle du Petit-Bourbon;
hvilken sedermera, 1661, då detta palats nedrefs för
att lemna rum åt Louvre, utbyttes mot La salle du
Palais-Royal. Derjämte medgaf hertigen af Orléans,
att sällskapet fick kalla sig »La troupe de Monsieur»,
hvilken titel det bar till 1665, då konungen upphöjde
det till »Troupe du Roi», hvarmed följde ett årligt
anslag af 6,000 livres. – Sedan M:s trupp sålunda fått
allt fastare fot i hofvets och allmänhetens ynnest,
växte äfven M:s eget personliga anseende. Han blef
snart erkänd som en af sin tids främste författare
och kom i förtroligt umgänge med flere af sina mest
ansedda samtida, såsom Boileau, La Fontaine och
Racine. Den då nyligen stiftade Franska akademien
ansåg sig emellertid icke böra öppna sin krets för en
skådespelare. År 1662 trädde M. i äktenskap med den då
knappast 20-åriga skådespelerskan vid hans egen trupp
Armande Béjart, Madeleines betydligt yngre syster
eller möjligen dotter. Detta äktenskap, i hvilket tre
barn föddes, blef ej lyckligt, hvartill felet vanligen
tillskrifves makans behagsjuka och kallsinniga
lynne. Men ehuru M. var en ädel och god menniska,
som aldrig svek sina vänner och aldrig sparade sig
sjelf, var dock hans lynne häftigt och lättretligt,
hvartill mycket bidrog hans hektiska konstitution,
som i förtid slutade hans lif. Några få timmar
efter en representation af »Le malade imaginaire»,
i hvilken han då sjelf utfört hufvudrollen, dog han
af blodhosta, d. 17 Febr. 1673. – M:s samtid beundrade
hans författareskap, och det beundras ännu i dag.
Hans samtida hade dessutom tillfälle att värdera honom
äfven som en framstående skådespelare samt en själfull
och helgjuten personlighet. Fransmannen älskar att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>