- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
203-204

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molenaer ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och P. Mesnard i »Les grands écrivains de la
France». – I Stockholm spelades stycken af M. redan
i början af 1700-talet af främmande (franska och
tyska) trupper, och vid århundradets slut var
nästan hela den mera betydande M.-repertoaren
genomgången. Emellertid eger vår literatur ännu
knappast mer än en enda mönstergill öfversättning
från M., nämligen Strandbergs ofvannämnda tolkning
af »Les femmes savantes». – Jfr K. Warburg:
»Molière. En lefnadsteckning på grundvalen af den
nyaste Molière-forskningen » (1884) samt H. Schücks
anmälan deraf i »Nordisk revy», n:r 31, 32 (1884–85).
P. A. G.

Molijn l. Molyn [måle’jn]. 1. Pieter de M., kallad
de oude (den äldre), holländsk landskapsmålare,
f. troligen före 1600 i London, upptogs 1616 som
mästare i Lukas-gillet i Haarlem samt lefde och
verkade i denna stad till sin död, 1661. Uppburen af
sin samtid, men sedan dels bortglömd, dels förblandad
med en och annan af sina samtida, har han af den
nyaste forskningen åter blifvit insatt på sin plats
som en bland skaparna af holländarnas och på samma
gång den moderna konstens landskapsmålning vid sidan
af van Goijen och Wijnants. I hans äldre stycken var
tonen något brun; men sedan blef M. en af de förste,
som lade an på lokalfärg, framhöll trädens karakter
och satte dem klart mot en blå luft. Endast få af
hans arbeten voro kända för ej länge sedan; nu känner
man 20–30 sådana, af hvilka ej mindre än 7 utmärkta
finnas i enskild ego i Stockholm. En särdeles god
monografi öfver mästaren utgafs 1883 af O. Granberg:
»Pieter de Molijn (de oude) och spåren af hans
konst». – 2. Pieter de M., d. y., holländsk målare,
den föregåendes son, kallad Tempesta (»stormen»),
emedan han gerna målade stormbilder, f. 1643 i
Haarlem, d. 1701, är mest bekant för sina äfventyrliga
lefnadsöden, hvilka förde honom på galererna i
Genua, der han hölls fängslad i 16 år. Han är mindre
utmärkt för sin konst, som utom de nämnda, dystra
stormbilderna omfattar en del italienska landskap,
hvilka sägas vara briljanta, men kalla i tonen.
C. R. N.

Molilja, socken i Kalmar län. Se Målilla.

Molin, Lars, teolog, riksdagsman, född i Kumla
socken, Vestmanland. d. 25 Nov. 1657, blef student i
Upsala 1677 och informator hos dåv. teol. prof. Erik
Benzelius d. ä. År 1684 försvarade han en afhandling
i romersk arkeologi, De clavibus, som ansågs särdeles
värderik. M. blef 1685 konrektor i Vesterås, 1686
konsistorienotarie och vid promotionen i Upsala 1688
magister primus. 1689 företog han, med understöd af
konungen, en längre utländsk resa, under hvilken han
1692 i Giessen blef teol. licentiat. Han prestvigdes
i Stockholm 1693, blef 1694 regementspastor vid
Lifgardet och utnämndes s. å. till teol. professor
vid Dorpats universitet. 1699 flyttades detta till
Pernau, och snart derefter måste M. vid ryssarnas
infall fly öfver till Stockholm, der han 1702 blef
enkedrottningens hofpredikant. 1703 blef han
teol. doktor i Giessen samt 1705 förste teologie
professor och domprost i Upsala. På denna plats
utvecklade M. mycken verksamhet, något som väl
behöfdes, då branden 1702 härjat domkyrkan i
grund och äfven i allmänhet skadat staden. Han
skaffade till kyrkan nya klockor och ny predikstol
(skänkt af enkedrottningen), medel till reparation
af murarna o. s. v., så att kyrkan 1707 kunde å
nyo invigas. Såsom teolog råkade han i tvist med
ett par samtida, emedan han 1715 i några utgifna
teser ej ville godkänna »Formula concordiae»
såsom egentlig symbolisk bok för Sverige. Större
förtjenst om församlingen inlade han genom den
särdeles prydliga och beqväma bibelupplaga (den
s. k. »Doktor Molins bibel»), som han bekostade och
1720 utgaf, och hvilken allmänt värderades både för
riktighet och billighet. – I egenskap af domprost
hade M. mycket inflytande på stiftsstyrelsen och
blef äfven af betydenhet vid riksdagarna. Han var
en af hufvudmännen för det med Karl XII:s regering
missnöjda parti, som i tysthet arbetade på enväldets
afskaffande, och efter Karl XII:s död deltog han
jämte P. Ribbing, Gyllencreutz m. fl. i utarbetandet
af det förslag till regeringsform, som i hufvudsak
1719 antogs af ständerna och blef grundläggande för
den s. k. frihetstidens statsskick. Vid 1719 års
riksdag talade han för tronens besättande genom val
och för ökandet af presteståndets privilegier samt
blef, såsom ledamot af kommissionen öfver Görtz, en af
dennes häftigaste vedersakare. Vid 1720 års riksdag
ifrade han emot konung Fredriks väljande. M. afled i
Upsala natten till d. 20 Sept. 1723. I sitt testamente
hade han gifvit en betydande summa till stipendier
för studerande; men denna minskades till följd af
process ganska betydligt. Hans barn blefvo, redan
under faderns lifstid, adlade med namnet Meldercreutz
(se d. o.). -rn.

Molin, Erik, en af den tyske teologen J. K. Dippels
anhängare, född i Gefle omkr. 1709, blef student
i Upsala och vistades der en kort tid (1727),
men ingick sedan vid landskansliet. Dippel,
som vid denna tid fanns i Stockholm och ifrigt
spridde sina läror, inverkade starkt äfven på den
religiöse unge studenten, så att M. 1729 erhöll
konsistoriets tillstånd att predika och 1730 blef
lärare vid Tollstadius’ skola, tills han 1732
tog plats på ett handelskontor. Han besökte 1733
åter Upsala och kallades då till teol. professorn
Schyllberg, som frågade honom rörande hans religiösa
meningar. För att klart uppvisa dessa öfverlemnade
M. till honom en latinsk uppsats, i hvilken han,
liksom allt framgent, vidhöll de hufvudsakligen från
Dippel hemtade satserna om ett särskildt nådeljus
i menniskans inre, om otillbörligheten af läran
om »satisfactio vicaria» samt om sakramentens
öfverflödighet. Efter det denna skrift blifvit
öfverlemnad till ärkebiskopen, inkallades M. att
svara för sina satser inför Upsala konsistorium
1734. Derefter begynte en religionsprocess, som,
fortsatt inför Svea hofrätt samt hufvudsakligen
bestående af upprepade omvändelseförsök och M:s
ihärdiga fasthållande vid sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free