- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
207-208

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molina ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

införskrifne Heroldt samt aftäcktes d. 30 Nov. 1868.
Trots enstaka förtjenster saknar detta verk den
stora stil, som är nödvändig för det monumentala
skulpturarbetet, och i synnerhet ställningen med
den utsträckta armen är ett fel mot den plastiska
sammanhållning och lugna fasthet, som tillhöra
den äkta minnesstoden. Ungefår samtidigt med
beställningen af denna uppdrogs åt M. att med en
fontän i gips pryda midtpartiet i byggnaden för
1866 års skandinaviska utställning. Genom sin
ovanliga arbetsförmåga lyckades han också få arbetet
färdigt till dennas öppnande, och det omfångsrika
verket med sina vackra grupper kring foten,
sin sirliga, fina resning och sin, så att säga,
svala skönhet, vann en omtyckthet, som knappt kommit
något nyare plastiskt arbete i vårt land till godo.
Önskan att bevara verket för framtiden uttalades
allmänt, och så kom en insamling till stånd, genom
hvars resultat, dock med tillskott af Stockholms
stad och konstnären sjelf, fontänen (»Molins
fontän») kunde gjutas i brons och uppställas i
Kungsträdgården 1873. Det visade sig genast, att
fontänens utförande i den snart svartnande bronsen
var ett svårt estetiskt missgrepp både genom
den monumentala karakter, som sålunda förlänades
åt den lyckliga, men flyktiga improvisationen af
1866, samt genom den tyngd och hårdhet, som bronsen
gifvit de förut luftiga, halft drömmande figurerna,
hvilkas material bort vara marmor, som kunnat bevara
och höja den flägt af vek poesi, hvilken onekligen
hvilade öfver den ursprungliga fontänen. En enda
af dessa figurer, Necken, utförde konstnären i
det rätta materialet (1870; i enskild mans ego i
Göteborg). – Utom de nu nämnda hufvud verken utförde
M. på 1860-talet åtskilliga porträttbyster (af dem
tre i Nationalmuseum) samt en porträttmedaljong
och en basrelief: Helsans genius, för Göteborgs
hospital (1867). Öfver hufvud var dock ej
porträttet M:s egentliga fack. 1870 deltog han,
till följd af inbjudning, i den täflan,
som ordnats i Norge med anledning af beslutet
att resa Karl XIV Johans ryttarestaty i Kristiania.
Han blef der besegrad af en norsk medtäflare.
Hans sista mer betydande arbete var modellen
till den i silfver gjutna bordsprydnad, som 1870
gafs åt danska kronprinsessan Lovisa (med anledning
af hennes förmälning året förut). Den föreställer
de tre Nornorna, med en fotställning, omgifven
af en reliefkomposition. Med år 1870 upphörde
nästan M:s konstnärliga alstring. Hans helsa,
i förtid bruten genom öfveransträngning, hade länge
varit vacklande, och han afled å landstället Ekudden
vid Vaxholm d. 29 Juli 1873. M. var sedan 1872
ledamot af danska konstakademien. Åtskilliga af
hans efterlemnade utkast och modeller hafva af
hans enka skänkts till Nationalmuseum. – Sin
största betydelse eger M. genom den fosterländska
riktning och det entusiastiska sökande efter nya
ideal, som genomgår hans konstnärslif. Det kan
ej nog beklagas, att detta begynte så sent,
och att han sålunda kom att sakna den fasta
konstnärliga underbyggnad, den så att säga
instinktlika skönhetskänsla,
hvilka en långvarig öfning i och analys af det skönas
detaljer oftast skänka, och som ett eldigt sinne
och en djerf uppfinningsförmåga aldrig kunna till
fullo ersätta. Deraf detta trefvande, denna ovisshet,
dessa misstag, som ej sällan störande ingripa i hans
skapande. Men på samma gång ligger måhända M:s styrka
i denna frihet från ärfda och inplantade traditioner,
denna raska improvisation, som ofta utmärker hans
konstnärsverksamhet. Just detta drag ställer honom
sjelfständig gentemot föregångarna och har mer än
mycket bidragit till den modernitet, den liffullhet
och kraft, som strömma genom hans bästa skapelser.
-rn.

Molina (M. de Aragon), stad i spanska
prov. Guadalajara (Nya Kastilien), vid Gallo, en
biflod till Tajo. Omkr. 3,000 innev.

Molina, Luis, jesuit, lärare i teologi vid
universiteten i Evora (Portugal) och Madrid, f. 1535,
d. 1600, är bekant för sitt försök att förena den
augustinska läran om predestinationen samt om
nåden och den fria viljan med den semipelagianska
åskådningen deraf. 1588 utgaf han en skrift, Liberi
arbitrii cum gratiae donis . . . concordia,
hvari han
lärde, att menniskan visserligen blott genom den af
Kristus förvärfvade nåden kan ernå saligheten, men att
denna nåd likväl kommer hvar och en till del, som gör
hvad han kan med de krafter, hvilka ännu förefinnas i
den fria viljan, och att således anledningen hvarför
den ene vinner saligheten, den andre icke, beror på
nämnda vilkor, eller menniskans sjelfbestämmelse,
och att predestinationen följaktligen är den genom
Guds förutvetande bestämda nådeviljan, som tager
hänsyn till menniskans fria vilja. Då dominikanerna,
hvilka förfäktade augustinismen, lifligt protesterade
mot denna lära, hänsköts saken till påfven, som för
frågans bedömande 1598 tillsatte en kommission,
benämnd Congregatio de auxiliis gratiae, hvilken
utan resultat upplöstes 1607, dock med löfte af
påfven, att han vid läglig tid skulle fålla sitt
omdöme. I stället för detta utkom 1611 en förordning,
som förbjöd all vidare strid om denna fråga. Det
dröjde likväl ej länge, innan striden kom till
ännu häftigare utbrott i jansenismen. M. var
ock den, som först gaf namn åt och närmare
utvecklaide den af hans lärare Fonseca uppställda
teorien om »scientia media Dei», d. v. s. Guds
vetande om det möjliga, eller om det, som under
vissa vilkor hade kunnat ske, men icke skett.
K. H.

Molina, Tirso de. Se Tellez, G.

Malinaeus, Pierre. Se Du Moulin.

Molinari, Gustave de,
belgisk-fransk nationalekonom, f. i Liége 1819,
kom tidigt till Paris, der han skref i liberala organ,
begaf sig efter statskuppen 1851 till Bruxelles och
erhöll derstädes lärostolen i nationalekonomi vid
belgiska industrimuseet. Senare återvände han
till Paris samt blef 1881 redaktör för »Journal des
économistes». M. slöt sig till den strängt
frihandelsvänliga franska nationalekonomiska
skolan. Han har varit en flitig författare på det
politisk-ekonomiska området samt skrifvit öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free