Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molina ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Macdonald i fälttåget mot de i Frankrike inbrytande
allierade arméerna. Under fälttåget i Spanien
1823 förde M. 2:dra armékåren och bidrog genom
sitt raska tillvägagående väsentligt till krigets
afslutande. Till belöning fick han vid återkomsten
marskalksstafven och pärsvärdighet. M. afled
1849 såsom kommendant i invalidhotellet. I
Nancy har uppförts en minnesvård öfver honom.
C. O. N.
Molkenkur, T., vasslekur (se d. o.).
Moll (af Lat. mollis, mjuk), musikt., ursprungligen
beteckning på det sänkta, »mjuka» l. »runda» b
(b, b molle l. rotundum) i motsats till det höjda,
»hårda» l. »fyrkantiga» b ([Återställningstecken], b durum l. quadratum,
vårt h); sedermera beteckning på det hexakord,
som använde nämnda sänkta b (jfr Hexakord);
slutligen och för närvarande beteckning på det
tonslägte, som karakteriseras af sänkt (liten)
ters. Då treklangen med liten ters icke i likhet med
durklangen, som har stor ters, eger någon förebild i
de naturliga aliqvottonerna (så vida man ej vill gå
upp till deri 10:de. 12:te och 15:de, hvilka äro så
godt som oskönjbara), så har mollklangens konsonans
alltid varit af osäker natur, och fordom brukade man
oftast afsluta äfven stycken, som gingo i moll, med
en durklang. I nyare tid har man (v. Oettingen,
Riemann) sökt rädda mollklangens konsonans och
likberättigande med durklangen genom att fatta
den såsom en polarisk motsats till den senare,
så att, liksom en durklang (C-dur) bildas från c
uppåt genom de harmoniska öfvertonerna till c (g,
e, o. s. v.), bildas en mollklang (F-moll) från c
nedåt genom de harmoniska »undertonerna» till c (f,
ass, o. s. v., eller m. a. o. de toner, i hvilka
c sjelf ingår såsom öfverton). För att emellertid
undertonerna skola kunna sägas vara likställda med
öfvertonerna, måste de liksom dessa vara objektivt
hörbara i och med anslåendet af hufvudtonen (c),
men detta hafva undertonsteoriens anhängare icke
lyckats bevisa. Det betviflas också af Helmholtz,
som kallar mollklangen en grumlad (»getrübte»)
konsonans och uppfattar densamma såsom en tvåfald af
klanger (t. ex. c ess g = c-klang + ess-klang), hvilken
af Hostinsky t. o. m. kompletteras till en trefald
(ass- + c + ess-klang). Helmholtz’ förklaring torde
tills vidare vara den antagligaste, dock synes den
hota mollklangens egenskap af konsonans, så sant
konsonans är = klangenhet. – Ej blott ackordiskt,
utan äfven till sin skala har moll visat sig mera
vacklande än dur. F. n. plägar man uppställa tre
former af mollskalan, en harmonisk (a h c d e f
giss a) och två melodiska (uppgående: a h c d e fiss
giss a; nedgående: a g f e d c h a). Den sistnämnda
motsvarar den eoliska kyrkotonarten. Tänka vi oss den
nedgående mollskalan från dominant till dominant,
hafva vi den frygiska kyrkotonen, eller grekernas
doriska oktavslägte, hvilket verkligen i intervallens
läge bildar en polarisk motsats till dur: e d c h a g f e =
c d ef g a h c. – Jfr Dissonans. A. L.
Moll, Willem, nederländsk kyrkohistoriker, f. 1812,
d. 1879, blef 1846 professor vid
»Athenaeum illustre» i Amsterdam samt skildrade det
kristna kyrkliga lifvets äldsta historia i arbetet
Geschiedenis van het kerkelijke leven der christenen
gedurende de zes eerste eeuwen (1844–46; 2:dra
uppl. 1855–57) och Nederländernas kyrkohistoria
före reformationens tid i det monumentala verket
Kerkgeschiedenis van Nederland voor de hervorming
(2 delar i 6 bd, 1864–71).
Molla (Målla), socken i Elfsborgs län, Gäsene
härad. Areal 4,151 har. 660 innev. (1885). Annex
till Od, Skara stift, Ås kontrakt.
Mólla (Arab. máula l. méwla, »herre») har i de
särskilda muhammedanska landen en olika användning
och betydelse. I Turkiet betyder detta ord dels »Vår
Herre», »Gud» (uttal. méwla), dels betecknar det
den högsta klassen af de lärde (jfr Ulema) och
är en titel för vissa domare och ämbetsmän (uttal.
mólla). I Bagdad betyder det »frigifven slaf», och
i Marokko (der det uttalas múlej) är det sultanens
ständiga titel (jfr Marokko, sp. 968). I Ostindien
betyder molla »skriftlärd», »rättslärd», muhammedansk
teolog och jurist i en person, och detta är äfven
ordets vanligaste betydelse i europeisk literatur.
H. A.
Mollbergsson, Olof, psevdonym för K. J. Livijn.
Moller, Hendrik, en af reformationens förste martyrer,
föddes 1488 i holländska grefskapet Zütphen
och kallas vanligen Heinrich von Zütphen. Vid
16 års ålder ingick han i augustinorden, gjorde
1515 i Wittenberg Luthers bekantskap och blef
1516 klosterprior i Dortrecht, men måste såsom
lutherskt sinnad afgå (1520). Högt uppburen som
predikant, var han en ledare af den reformatoriska
rörelsen i Holland, men måste tvänne gånger genom
flykten undandraga sig förföljelser. Från Bremen,
der han blifvit vald till predikant och en tid
qvarstannat, begaf han sig till Ditmarsken, på
anhållan af en dervarande pastor, för att rödja väg
för reformationen. Snart nådde honom förföljelsen
äfven der. En af munkar ledd och eggad hop grep honom
i Meldorf och släpade honom till Heide. Utanför
denna stad led han med ståndaktighet en gräslig
martyrdöd d. 11 Dec. 1524. Hans döda kropp stympades,
och delar af densamma brändes. På platsen, der detta
skett (nu en kyrkogård), restes 1824 en obelisk till
martyrens minne. G. R-l.
Moller, Arvid, lärd, universitetslärare, föddes på
godset Vorhoff nära Dorpat d. 19 Febr. 1674, blef
student i denna stad 1691 och sedermera rektor vid
Lyceum carolinum derstädes. Vid ryssarnas infall i
Livland 1700 måste läroverket upplösas, och M. flydde
till Narva. Derefter utnämndes han till professor
vid gymnasiet i Reval, en syssla, som han bestred
1702–10 med mycken heder. Å nyo måste han flykta
för fienden och förde sedan ett kringirrande lif
under de följande svåra åren, tills han omsider
1717 utnämndes till professor i natur- och folkrätt
samt moral vid Lunds universitet. Der öfvade han en
förtjenstfull verksamhet såsom lärare och vetenskaplig
författare. Ej mindre än 56 akademiska afhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
