Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molnelektricitet. Se Luftelektricitet - Molo (Ital., af Lat. moles, tung massa, dambyggnad), hamnfördämning - Mologa. 1. Biflod från v. till Volga - Mologa. 2. Stad i ryska guvern. Jaroslav - Molok, namn l. snarare titel på en gud, som israeliterna en tid, i synnerhet under den senare konungaperioden, dyrkade - Molokaner, »mjölkdrickare», kallas anhängarna af en från dukoborzerna utgången sekt - Moloken, Moloch horridus, zool., hör till agamernas familj inom ödlornas ordning - Molorchus Fabr., zool., ett slägte bland skalbaggarna af insekternas klass - Moloss, en versfot, som består af tre långa stafvelser - Molosser, folk af hellenisk stam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Molnelektricitet. Se Luftelektricitet.
Molo (Ital., af Lat. moles, tung massa, dambyggnad),
hamnfördämning (af sten- l. cementblock o. s. v.),
byggd i vattnet långs en hamns mot hafvet öppna
sida för att tjena dels såsom vågbrytare, dels
såsom förtöjningsplats och värn mot anfall från
sjösidan. Å molons bredare ändpunkter (brohufvuden)
finnas ofta befästningar, fyrtorn och vindspel för
fartygens inhalning.
Mologa [malå-]. 1. Biflod från v. till Volga,
upprinner i ryska guvern. Tver och mynnar ut i
Volga på det ställe, der denna når sin nordligaste
punkt. Den är omkr. 600 km. lång och till stor del
segelbar. – 2. Stad i ryska guvern. Jaroslav, vid
floden M., nära dess förening med Volga. Omkr. 4,500
innev.
Molok (Hebr., egentl. molek, samma ord som melek,
»konungen», »herskaren»), namn l. snanare titel
på en gud, som israeliterna en tid, i synnerhet
under den senare konungaperioden, dyrkade
genom att åt honom offra sina egna barn såsom,
brännoffer. M. var en gammal semitisk gudomlighet,
som troligen närmast genom kanaaniterna blef känd
af judarna, och som urspr. var en form af solguden
Baal (se d. o.). Motsvarigheter till gudanamnet
M. funnos hos fenicerna (Malk, Melk, Melkart) och hos
ammoniterna, hvilkas afgud Milkom (l. Malkam, »deras
konung») synes äfven hafva dyrkats i Jerusalem redan
under Salomo. M. uppfattades framförallt såsom en
vredgad och förhärjande gudamakt. Dock torde mildare
egenskaper hafva tillagts honom, ehuru dessa trängdes
i skuggan genom de senare judarnas och grekernas
stridsskrifter mot den råa Baalskulten. Att idén om
menniskooffer icke varit främmande för israeliternas
äldsta religion intygas bl. a. af berättelsen om
Isaks offrande. Till grund för M:s dyrkan låg utan
tvifvel föreställningen om att man kunde blidka
guden genom offret af det käraste man egde (enda
sonen eller dottern). Det var konungarna Ahas och
hans sonson Manasse, som först tillgrepo detta
medel, antagligen för att söka bistånd mot assyrernas
hotande öfvervälde. I 7:de årh. f. Kr., då de ljusare
elementen i den judiska religionen undanträngts af
en slafvisk fruktan, blefvo barnaoffren vanliga
bland massan af folket. Moloks-kulten är rätteligen
att betrakta såsom en hednisk modifikation af
Jehovah-dyrkan, ingalunda afsedd att göra den
sistnämnda öfverflödig, men väl att förhöja dess
verkan. Hos profeterna Jeremias och Ezekiel såväl
som i Mos. 3:dje b. och Konungaböckerna träffas
flere skarpa förkastelsedomar öfver detta afguderi
»på höjderna». Konung Josia gjorde i det närmaste
slut på detsamma. – Sjelfva offret (»att låta sin
son eller dotter gå genom eld åt M.») tillgick så,
att barnen slagtades och derefter brändes likt
andra brännoffer. Den mest beryktade offerplatsen
var Tofet i dalen Ben-Hinnom (jfr Gehenna). Oriktig
är medeltidsrabbinernas beskrifning på M. såsom en
kalfhöfdad kopparbild, i hvilken barnen brändes
lefvande. Dermed faller äfven jämförelsen mellan
M. och den i Kartago dyrkade afguden, på hvars
koppararmar barn lades för att derifrån falla ned i
en eld, och som Diodorus
Siculus förleddes att identifiera med grekernas
Kronos, hvilken uppslukar sina egna barn.
Molokaner (af R. molokó [malakå], mjölk),
»mjölkdrickare», kallas anhängarna af en från
dukoborzerna (se d. o.) utgången sekt inom den
ryska kyrkan, emedan de, mot kyrkans förbud, äfven
under fastetiden förtära mjölk. Sektens uppkomst
(under 1700-talet) angifves vara föranledd genom
bekantskapen med lutherska skrifter. I likhet med
dukoborzerna förkasta molokanerna de sakramenterliga
nådemedlen och föra ett stillsamt lefverne.
G. R-l.
Moloken, Moloch horridus, zool., hör till agamernas
familj (Agamidae) inom ödlornas ordning och
kräldjurens klass. Hufvudet är litet, kroppen på
midten bred och plattryckt, benen långa och svaga,
med fem tår, och svansen af kroppens längd. Hela
djuret är med undantag af undre sidan, som dock är
ojämn, fullsatt med mer eller mindre krökta taggar,
som förläna det ett mycket obehagligt utseende. Färgen
är ofvan brun, med tre ojämna, ockragula, långsgående
band, undertill gul, med svarta fläckar. Längden
uppgår till 15–18 cm. Om detta till sitt utseende så
egendomliga djur, som i sitt hemland, Australien,
plägar af kolonisterna benämnas »taggödla» eller
»taggdjefvul», känner man endast obetydligt. Det
vistas på sandiga ställen, synes vara ett dagdjur,
lefver företrädesvis af myror och gör icke någon
skada. C. R. S.
Molorchus Fabr., zool., ett slägte bland
skalbaggarna (Coleoptera) af insekternas klass
bland leddjuren, hör till den grupp af skalbaggar,
som visserligen har 5 leder på tarserna, men en
led mycket förkrympt, så att tarsen nära nog ser ut
att vara blott 4-ledad. Genom de långa antennerna,
som äro 11-12-ledade och hafva den långsträckta
kroppens halfva längd, föres M. till familjen
Cerambycidce l. Longicornia (»de långhornade»). Mest
utmärkande för slägtet äro de i hög grad förkortade
täckvingarna, som täcka endast basen af de långa,
hinnaktiga flygvingarna. Härigenom få arterna
af detta skalbaggslägte vid flyktigt påseende
mycken likhet med steklar och gifva ett vackert
exempel på »förklädnad» eller »härmning» för att
erhålla en »skyddande likhet» (se Mimicry). I
Sverige förekomma blott tre arter, numera dock
fördelade på tre slägten. De träffas på blommor.
O. T. S.
Moloss (Grek. molossos, af Molossia, ett landskap
i Epirus), en versfot, som består af
tre långa stafvelser (– – –), t. ex.
läkdomsört, solskensdag. Molosser förekomma endast blandade
med rörligare rytmer.
Molosser (Grek. Molossoi), folk af hellenisk stam,
fördes, enligt sagan, af Pyrrhos, Achillevs’ son,
från Tessalien till Epirus, der de bosatte sig
n. om Ambrakiska viken, omkring Dodona, i det efter
dem uppkallade landskapet Molossis l. Molossia
och bemäktigade sig det pelasgiska oraklet i
Dodona. En annan hop hade förenat sig med de till
Asien utvandrade jonerna. Ehuru man således gaf dem
en grekisk härstamning, betraktade man dem likväl
som halfbarbarer till följd af deras blandning med
Epirus’ barbariska folkslag. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
