Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moncrif ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommenderas närmast af sin egen furste. I socialt
afseende dela mongolerna sig i adeln och det
hierarkiskt ordnade presterskapet, som intaga
en kastartadt exklusiv ställning gentemot den
tredje klassen, menige man. Rättskipningen sker
efter skrifven lag. Ursprungligen voro mongolerna
anhängare af sjamanismen, men under hand gjorde andra
religionsformer sitt inträde hos dem. Sedan midten
af 1500-talet har bland dem herskat lamaismen, och
år 1577 ordnades deras kyrkliga förhållanden under en
patriark, khutuktu (se Lamaism, sp. 601), hvilken
representerar Dalai-Lama i Lhasa och sedan 1604
residerar i Urfa. Numera tillsättes denne af kinesiska
regeringen liksom den kalmuckiska patriarken, lama,
af den ryska, men bägge måste mottaga investitur
af Dalai-Lama. För öfrigt äro alla mongoler ytterst
vidskepliga och låta alla vigtiga företag bestämmas
efter urgamla sjamanistiska spådoms- och trollkonster,
ehuru de eljest i öfriga angelägenheter ådagalägga
samma praktiska förstånd och nyktra, utilitaristiska
uppfattning som kineserna. Kyrkans och kultens språk
hos mongolerna är tibetanskan. Om deras eget språk
och literatur se Mongoliska språket.
Historia. Det första omnämnandet af mongolerna
finnes i kinesiska källor, hvilka berätta, att under
Tang-dynastien stammen mong-ku-li (enl. Schott af
mong, »tapper») bodde i nordvestligaste delen af
nuv. Mongoliet. Först med Djingis-kan (se
d. o.), i slutet af 12:te årh., inträdde mongolerna
i historien som ett enhetligt folk; men säkert är,
att de skilda skaror, som under honom och hans
efterföljare öfversvämmade verlden, bestodo lika
mycket af tungusiska och turkiska stammar som af
egentligen mongoliska. I medeltidens historia motsvara
mongolerna derför i det närmaste hvad som nu kallas
altaier (se Mongoliska rasen). Efter Djingis-kans död
(1227) delades det ofantliga väldet, som sträckte sig
från Stilla hafvets stränder till Dnjeprs, mellan
hans ättlingar på följande sätt. Den äldste, redan
före fadern aflidne sonen Djuchis son Batu erhöll de
nordvestra landen, kanatet Kiptsjak l. Gyllene hordens
välde från Sir Darja till Volga. Den andre sonen,
Djagatai, erhöll det efter honom benämnda kanatet i
Central-Asien, ungefär motsvarande de nuvarande Kiva,
Bokhara, Kokand och Kasjgar. Den tredje sonen,
Oktai l. Ogdai (d. 1241), erhöll de östra landen och
efterträdde fadern i värdigheten af stor-kan l. ka-kan
med residens i Karakorum (se d. o., 2). Den fjerde
och yngste sonen, Tulei (d. 1232), erhöll Persien och
Korasan. Djingis-kans eröfringspolitik fullföljdes
oafbrutet af hans söner och sonsöner. Oktai störtade
Mandsju-dynastien Kin, eröfrade hela norra Kina
(1234) och vände derefter sina vapen dels mot Korea,
dels mot Sung-dynastien i södra Kina. Samtidigt
(1235–37) eröfrade han Mesopotamien, Diarbekr och
Armenien. Hans brorsöner Batu och Mangu (Tuleis son)
underkufvade Kaukasien, stormade och plundrade efter
hvarandra de ryska hufvudstäderna Rjazan, Moskva och
Kiev samt gjorde dessa furstendömen
lydpliktiga (1240). Derefter inträngde Batu i Ungern,
förhärjade Siebenbürgen, Bosnien och Serbien i
söder samt Mähren och Schlesien i norr och slog de
förenade tyska riddarna och polackerna under hertig
Henrik II af Nederschlesien vid Wahlstatt, s. om
Liegnitz (1241). Men det nederlag, som vid Olmütz
(s. å.) tillfogades honom af Jaroslav von Sternberg,
satte en gräns för hans segertåg. Han inföll då från
Armenien i Mindre Asien, slog sultanen af Konia (1242)
och framträngde ända till Aleppo. Mangu (1251–59),
hvilken efterträdde Oktais mot de kristne vänligt
sinnade son Gajuk l. Kujuk (1241–1251) i egenskap
af ka-kan, utmärkte sig liksom företrädaren föga
genom krigiska bedrifter, utan lemnade denna ära
hufvudsakligen åt sin yngste broder, Hulaku
(l. Hulagu), som erhållit fäderneriket Persien
och Korasan. Der kufvade han först de upproriske
assasinerna, tågade derefter vesterut, intog Bagdad,
störtade det abbasidiska kalifatet (1258), belägrade
Damaskus, eröfrade Aleppo och gjorde sultanen af
Konia skattskyldig. Derefter vände han sina vapen
söderut och framryckte mot Jerusalem, då han kallades
tillbaka af underrättelsen om Mangus död under ett
fälttåg mot Kina. Mangu efterträddes af den näst
äldste brodern, Kublai-kan (1259–1294), hvilken också
varit den egentlige ledaren af kriget mot Kina. Han
förlade stor-kanens residens till den nyanlagda staden
Peking, och under en lång och lysande regering (se
härom art. Kublai-kan) utvidgade han ytterligare det
mongoliska väldet till sannolikt det största område,
som någonsin varit samladt under en spira. Men de
oerhörda afstånden, de hundradetals olika språken,
de olika kulturriktningarna och särskildt den
omständigheten att rikets vestra delar omfattade
islam, under det att de östra efter Kublais eget
föredöme anslöto sig till Buddhas läror, samt
slutligen den inbördes afunden och anspråken
på värdigheten af stor-kan hos de fyra grenarna
af Djingis-kans slägt gjorde ett sönderfallande
oundvikligt. Efter Kublai-kans död (1294) blefvo också
dessa fyra ättegrenar fullkomligt sjelfständiga
i sina särskilda riken, hvilka kortligen kunna
benämnas Kina, Persien, Kiptsjak och Djagatai. Det
mongoliska väldet i Kina hölls upprätt till 1368,
då den af Kublai stiftade s. k. Juen-dynastien måste
vika för den inhemska Ming-dynastien. I Persien
förde Hulaku, som förlade residenset till staden
Maragha i Aserbeidsjan, en berömlig regering ända
till sin död (I2ö4), och äfven hans son Abaka-kan
(1264–84) utmärkte sig liksom fadern för tapperhet,
rättvisa och nit för vetenskaplig odling (filosofi
och astronomi). Denna dynasti, hvars furstar förde
titeln il-kan (»folk-herre»), bibehöll sig till 1387,
då den föll för den nye mongoliske verldsherskaren
Timur. I Kiptsjak, der Batu (1223–1256) efterträddes,
af sin broder Bereke (1256–1265), hvilken förlade
residenset till Sarai (nu Sarev) vid nedre Volga,
hade de följande mongoliske furstarna, Mangu Timur
(–1291), Toktai (–1312), Usbek (–1341) och Berdibeg
(–1359), ständiga strider med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
