- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
243-244

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moncrif ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ryska lydfurstar. Efter Berdibegs död följde en tid
af inre oroligheter (jfr Gyllene horden) till 1395,
då större delen af detta rike föll under Timurs
välde. Kanatet Djagatai blef efter stiftarens död
(1240) en ständig skådeplats för inre strider. I
residensstaden Bisjbalik (ö. om staden Kiva) följde
en rad af svaga regenter efter hvarandra, under
det att landet småningom råkade i händerna på en
mängd smärre, oberoende furstar (beg). En af desse,
Timur-lenk (se d. o.) l. Tamerlan, beg af Kesch (nära
Samarkand), gjorde sig till herre öfver hela Djagatai
(1369). Han eröfrade efter hand äfven större delen af
de mongoliska rikena Persien och Kiptsjak, Syrien,
norra Indien, Mindre Asien samt landet österut
ända till kinesiska muren. Denne siste mongoliske
verldsherskare (d. 1405) insatte redan under sin
lifstid sina söner till sjelfständiga regenter öfver
olika delar af sitt rike. Straxt efter hans död
utbröt strid mellan hans till stor-kan i Samarkand
insatte sonson Pir Muhammed och en annan sonson,
Chalil. Den senare segrade, men föll redan 1409
för turkmenerna under Chudaibad Husein. I Kiptsjak
gjorde sig de krimske tatarerna fullkomligt oberoende
under Edigei, en af Toktamisj’s härförare mot Timur
(jfr Gyllene horden); Georgien och Mindre Asien
afkastade det blott en kort tid burna mongoliska
oket, och liknande försök gjordes i Bagdad och
Irak. Emellertid lyckades det Timurs son Sjah Ruch,
som af fadern erhållit Korasan, att tränga undan
turkmenerna, bekämpa upproret i Irak, och bibehålla
den centrala delen af sin faders rike, Persien och
Turkistan, ända till sin död (1446). Under hans son och
efterträdare Ulug Beg (–1449), och dennes ättlingar
Abdullatif, Abdallah och Abu-said gjordes ständiga
uppror. Smärre kanat uppstodo för längre eller
kortare tid, och slutligen gjorde turkmenhöfdingarna
»af hvita hammeln» slut på denna mongoliska dynasti
och bemäktigade sig hela Persien (1468). I Djagatai,
som redan nu bar namnet Fergana och omfattade föga
mer än det nuv. Bokhara, höllo sig Timurs ättlingar
till 1498, då sultan Babur, en ättling af Timur i
6:te led, fördrefs af Sjeibek-kan. Babur gjorde sig
skadeslös genom eröfringar i Indien, och grundade
der ett nytt mongoliskt rike, det s. k. Stormoguls
välde
(se härom art. Babur och Indien, sp. 546). Utom
Indiens gränser förlorade deremot mongolerna hastigt
all verldshistorisk betydelse. Splittrade i en mängd
små, mot hvarandra fientliga kanat, underkufvades
de småningom af kraftigare grannar, ryssar, perser,
turkar och kineser. Ännu finnas väl i Kiva, Bokhara
och Kasjgar fursteätter, hvilka göra anspråk på
mongolisk härkomst, men blott under särskildt gynsamma
omständigheter kunna de vinna ett kortvarigt politiskt
inflytande. För närvarande äro alla verkliga mongoler
dels ryska, dels kinesiska undersåtar. – Se Hullman:
»Geschichte der mongolen bis 1206» (1796), D’Ohsson:
»Histoire des Mongols depuis Tchinguiz-Khan jusqu’à
Timour-Lenc» (1834–35), Hammer-Purgstall: »Gesch. der
goldnen horde» (1840) och »Gesch. der Ilchane in Persien»
(1843), Schott: Ȁlteste nachrichten von mongolen und
tataren» (1846), Howorth: »History of the mongols
from the 9. to the 19. century» (1876–80) och »The
origins of the mongols» (»Journ. of the Roy. asiat.
soc.» 1875–1885). – Om mongolernas egna historiska
källor se Mongoliska språket. H. A.

Mongoliet (Kin. Mong-ku), kinesiskt lydland, omfattar
den del af det stora östasiatiska höglandet, som
ligger emellan Sibirien i n., Mandsjuriet i ö.,
Kina i s. samt Dsungariet (Tian-sjan-pelu) i v.,
ungefär emellan 37° 30’ och 54° n. br. samt 87° 40’
och 126° ö. lgd. Arealen beräknas, approximativt, af
Behm och Wagner, till 3,377,000 qvkm. Befolkningen,
som godtyckligt anslås till 2–4 mill., består af
mongoler. Den centrala delen af M. intages af öcknen
Gobi, nordvestra delen är öfvervägande ett skogrikt
bergland, genomdraget af parallella bergskedjor i
riktning från n.v. till s.ö. och tillhörande Norra
Ishafvets vattenområde, hvaremot den sydöstra,
till Stilla hafvets vattenområde hörande delen,
ehuru äfven bergig, utmärkes af stora, öppna dalar,
som egna sig för kultur, samt gräsrika betesmarker
på bergens sluttningar. Om befolkningen se Mongoler.

Mongoliska rasen l. gula rasen (ett efter Blumenbach,
1775, allmänt användt uttryck) har en efter de olika
antropologiska systemen (se Menniskoraser) vexlande,
mer eller mindre omfattande betydelse. Enligt
den här nedan följda, mer inskränkta bemärkelsen
(Haeckel, Fr. Müller) böra derifrån såsom samordnade,
men icke underordnade, uteslutas: 1. hyperboreiska
eller polar-rasen (se Hyperboréer 2), 2. malajiska
rasen (se d. o.) och 3. amerikanska rasen (jfr B. L,
sp. 615), af hvilka den första af Blumenbach och alla
tre af Peschel räknas till mongoliska rasen. Rasens
fysiska kännetecken äro följande. Hufvudskålen är
brakycefal, med en breddindex, som enligt Broca
vexlar emellan 77,6 (kineser), 81,4 (altaifolk), 83,5
(indokineser), 83,7 (finnar) och 85,1 (lappar). Ögonen
äro små, svarta och sneda mot näsans midtlinie,
ögonbrynen smala, svarta och nästan raka, kindknotorna
framstående, näsan bred och platt, med näsroten nästan
i samma plan som pannan, läpparna breda och köttiga,
tänderna grofva och hvita, hakan liten, öronen stora
och utstående, halsen kort samt kroppen medelstor, med
relativt svag muskelutveckling och styrka. Qvinnorna
äro under medelstorlek, och hos bägge könen finnes
stor benägenhet för fetma. Hufvudhåret är slätt,
svart, sträft. Skägg och annan hårväxt äro ytterst
sparsamt utvecklade. Kroppsfärgen är hvit, med
en större eller mindre skiftning i gult, som hos
de sydligare folken är mörkare och öfvergår till
brunt. Hos de bildade ural-altaiska folken (finnar,
turkar, magyarer) återfinnes den mongoliska typen
egentligen blott hos de lägre klasserna, under det
att de högre, särskildt hos magyarerna, utbildat en
genom korsning förädlad rastyp. I psykiskt afseende
karakteriseras mongolerna dels af undergifvenhet och
jämnmod, dels af den fullkomliga osjelfständighet, hvarmed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free