- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
245-246

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moncrif ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

individen underordnar sig all yttre auktoritet. Härpå
beror såväl den framgång buddhaismens tomma
formväsende vunnit som ock den blinda fanatism de
mongoliska folken lägga i dagen, när de sättas i
rörelse af en kraftig impuls.
– Den mongoliska rasen (i ofvan angifna begränsning)
omfattar följande i språkligt afseende skilda
folkgrupper: 1. ural-altaiska (af några kallade
endast altaiska) folk, 2. japaner, 3. koreaner,
4. kineser, 5. tibetaner, tanguter och
himalajafolken, 6. birmaner och lohitafolken,
7. tai l. sjanfolken, 8. annamiter och
9. (språkligt) isolerade folk i Bortre Indien
(moi, khasi, mon, khamen, kui). Grupperna
6–9 sammanfattas ofta under namnet indokineser
(se d. o.), hvilka af några betraktas som en
särskild ras. Både indokineser och grupperna
4–5 sammanfattas af Peschel under namnet
malajokineser. Den första gruppen delas af somliga
i två, altaier och uralier, emedan deras språkstammar
icke äro bevisligen materielt beslägtade genom
gemensamma ordrötter. Den altaiska gruppen
delar sig i 3 grenar, den mongoliska, den
tungusiska (tunguser, mandsjuer och lamuter) samt den
turkiska. Till den uraliska gruppen höra samojediska
grenen och finsk-ugriska grenen. – I afseende på
kultur, lefnadssätt och religion indelas mongoliska
rasen i: 1. Naturfolk (samojeder, ostjaker, lappar,
voguler, tunguser, lohitafolk), alla med sjamanism
till religion. 2. Halfciviliserade folk (nomader
med nötkreatur, får, getter, hästar etc.),
dels sjamaner (himalajafolk, tanguter och några
sibiriska tatarstammar), dels buddhaister (mongoler,
tibetaner), dels muhammedaner (asiatiska turkar). 3.
Kulturfolk, dels med sjelfständig östasiatisk kultur
(kineser och mandsju, japaner, koreaner, annamiter),
dels med indisk kultur (birmaner, siameser), dels
med europeisk kultur (magyarer, vestfinnar och
volgafinnar; jfr art. Mordviner), dels
med muhammedansk kultur (europeiska turkar).
Det mest betydande af alla mongoliska folk
äro otvifvelaktigt kineserna och dernäst
måhända japanerna. Den vigtigaste historiska rollen
har spelats af turkarna och dernäst af mongolerna.
– Till den mongoliska rasen hörde också sannolikt
följande historiska, numera till största
delen undergångna folk: hunner, avarer, kazarer,
petsjeneger, kumaner (samtliga hänförliga till
den turkiska grenen) och bulgarer (inbegripande
sannolikt äfven finsk-ugriska stammar). Möjligen
funnos äfven folk af mongolisk ras bland skyterna.
H. A.

Mongoliska språket, som i vidsträckt bemärkelse,
jämte den tungusiska (med mandsju) och den
turkiska språkfamiljen, bildar den altaiska
grenen af den ural-altaiska språkstammen,
delar sig i trenne munarter: 1) östmongoliskan
l. mongoliskan i inskränkt och vanlig bemärkelse, 2)
vestmongoliskan l. kalmuckiskan och 3) burjätiskan
(jfr Mongolerna). Den sistnämnda står dock den
egentliga mongoliskan så nära, att den kan anses
som en dialekt deraf, och de afganske mongolernas
(aimaks och hazaras) språk är en
för öfrigt betydelselös dialekt af kalmuckiskan. –
Det mongoliska vokalsystemet omfattar de hårda a, o,
u,
de deremot svarande mjuka ä (oftast skrifvet e),
ö, ü, samt det neutrala i, vidare diftongerna
ai, oi, ui, äi, öi, üi, men saknar de turkiska
språkens hårda i. Om det inbördes beroendet af
hårda och mjuka vokaler, den s. k. vokalharmonien,
se Altaiska språk (hvilken benämning der, efter
Castréns föredöme, motsvarar det nu allmännare
använda »ural-altaiska»). Af konsonantljud finnas
alla de svenska utom f och (det blott i burjätiskan
befintliga) h samt dessutom frikativorna z
[= lent s], det tonlösa ch [= tyskt ch efter a], det
tonande gh och affrikatorna ts [tsj], dz [dsj], ts,
ds.
Skilnaden emellan öst- och vestmongoliskan är
hufvudsakligen af fonetisk art, men härvid är att
märka, att denna skilnad rör egentligen endast den
literära östmongoliskan. Det nuvarande östmongoliska
samtalsspråket står nämligen kalmuckiskan ganska nära;
men skriftspråket, som vanligen ensamt åsyftas med
uttrycket mongoliska språket (och äfven ensamt afses
i den följande beskrifningen), har bibehållit mycket
äldre former, så att skrift- och talspråk skilja sig
lika mycket som forn- och nysvenska. Deremot skrifva
kalmuckerna, hvilkas literatur är af mycket yngre
datum, alldeles så, som de tala. Så t. ex. skrifves
i Mong. ds, men uttalas som i Kalm. z. Men den
vigtigaste skilnaden är att skriftmong. g och gh
mellan två vokaler i uttalet liksom i Kalm. bortfalla
och vokalerna sammandragas, t. ex. Mong. chaghan,
Kalm. chan, »herskare» (af den Mong. skrifformen
hafva européerna gjort ett ka-kan, »stor-kan»);
Mong. naghor, Kalm. nor, »sjö»; Mong. aghola,
Kalm. ola, »berg»; Mong. ögälöd, Kalm. ölöd, (»de
öfre»), »kalmucker»; o. s. v. – Nomen, som saknar
genus och artikel, bildar plural med ändelsen -nar
(-när) eller -s (Burj. äfven -nut) vid vokaliskt och
-ut (-od) vid kon-sonantiskt stamslut, t. ex. lama-nar
eller lama-nut, »prest-er». I nominativ framträder
rena stammen. Med ändelser, lika för sing. och
plur., bildas ackus. (-i), gen. (-in, -un, -u),
dat.-lokativ. (-dur, -dür). Öfriga kasusändelser
(abl., instrum. o. s. v.) kunna (snarare) anses som
postpositioner. Adjektivet är fullkomligt oböjligt
och står alltid före sitt subst. Personliga och
demonstr. pronomina böjas med samma kasusändelser
som nomen. Possessiva uttryckas i Mong. som i
mandsju med genit. af personliga pron., men i
Burj. som i de flesta andra ural-alt. språk med
särskilda suffix. Relativa saknas och ersättas
af particip. Verbet, hvars rena stam uppträder i
imperat., t. ex. abu, »tag!», har som i mandsju
(och oftast i talsvenskan) ingen personalböjning,
utan denna uttryckes blott genom subjektet. Dock
hafva Kalm. och Burj. börjat utbilda personaländelser
genom suffigerade pronomina. Tempora (pres., imperf.,
perf., plusqu.) och modi (konj., kondition.) bildas
genom suffix, t. ex. bi abu-mui, »jag tar»,
bi abu-bai, »jag tog», bi abu-muiza, »jag må
taga». Futurum bildas af infin., t. ex. abu-cho,
»taga», bi abu-cho, »jag skall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free