- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
255-256

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monies ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

naturforskare den hypotes, enligt hvilken alla
organismer härstamma från ett enda, lågt stående,
lefvande väsende, i motsats till det polyfyletiska
(af Grek. polys, mången) antagandet att flere
dylika varelser af enklaste beskaftenhet bildat
ursprung till de olika hufvudklasserna (fylerna)
af organismer.

Monofysiter (af Grek. monos, en, och fysis, natur),
kyrkohist., det parti inom den grekiska kyrkan,
hvilket bildades efter 451 och som, i motsats till
den af kyrkomötet i Chalcedon nämnda år fastställda
läran om två naturer i Kristi person, hos honom
blott antog en natur. Redan Cyrillus af Alexandria
hade förberedt denna riktning (monofysitismen),
då han påstod, att den menskliga naturen vore
förenad med den gudomliga såsom ett accidens med sin
substans och liksom inplantad i den, samt att man
derför blott borde tala om en logos’ köttvordna
natur. Eutyches (se d. o.) hade tillegnat sig
detta uttryck, som ock blef monofysiternas lösen,
men derjämte förnekat, att Kristus hade en med oss
till väsendet lik mandom, enär den menskliga naturen
hade uppgått i den gudomliga. Den sistnämnda åsigten
ogillades tämligen allmänt af monofysiterna. Men
då de skulle, med fasthållande af enheten, närmare
bestämma åtskilnaden mellan det gudomliga och det
menskliga hos Kristus, delade de sig i två läger,
af hvilka det ena mer anslöt sig till Eutyches
och det andra mer till Cyrillus. De förre, hvilkas
representanter voro Dioscurus, Timotheus Aelurus,
Petrus Fullo och Julianus (biskop i Halikarnassos),
antogo ett slags den menskliga naturens förvandling
i den gudomliga. De senare, med Xenajus och
patriarken i Alexandria Severus som hufvudmän,
lärde, att Kristus vore en sammansatt person, som
hade alla gudomliga och menskliga egenskaper, men
att substansen, som bure alla dessa egenskaper,
vore en sammansatt enhet. Strid såväl mellan
dessa bägge grupper som ock inom hvardera af dem
föranledde en mängd söndringar. Så t. ex. lärde
»julianisterna», att Kristi kropp vore oförgänglig
redan före uppståndelsen (de fingo deraf namnet
»afthardoketer»; af Grek. afthartos, oförgänglig);
»severianerna» bestredo denna lära och kallades derför
»fthartolatrer». Julianisterna söndrades i två partier
rörande frågan huruvida Kristi kropp kunde efter
föreningen med logos kallas skapad eller oskapad. De,
som antogo det förra, kallades »ktistolatrer» (af
Grek. ktistos, skapad), de andra »aktisteter». Rörande
Kristi menskliga själ uppkom bland severianerna tvist,
i det att somliga påstodo, att den liknade vår egen
äfven deri att mycket fanns, som Kristus ej viste
(de fingo deraf namnet »agnoëter», af Grek. agnoeo,
jag vet icke). Vidare uppstod angående Kristi vilja
en strid, som i monoteletismen (se d. o.) fick sin
afslutning, och monofysitismens grundsats att natur
och person vore likbetydande ledde Philoponus till
antagande af ett slags triteism.

De från mötet i Chalcedon återvändande monofysiterna
tillställde flerestädes oroligheter: i Jerusalem,
der ett uppror utbröt, i Alexandria, der Timotheus
Aelurus upphäfde sig till
patriark, likaledes i Antiochia, der Petrus Fullo längre
fram till vallade sig patriarkatet. Basiliscus,
som undanträngt Zeno och upphäft sig till
kejsare, utfärdade 476 ett edikt (Enkyklion) hvari
monofysitismen förklarades för statsreligion. Sedan
Basiliscus störtats och Zeno ånyo blifvit kejsare,
utfärdade den sistnämnde på tillstyrkan af
monofysiternas patriark i Alexandria, Petrus
Mongus, 482 det beryktade ediktet Henotikon,
i hvilket nestorianer och eutychianer fördömdes,
men ock Chalcedon-mötets beslut upphäfdes och
för öfrigt all tvist om de stridiga frågorna
förbjöds. Med anledning deraf afföllo Petrus Mongus’
anhängare från honom samt kallade sig »acefaler»
(se d. o.), och den vesterländska kyrkan afbröt
förbindelsen med den österländska ända till 519, då
under kejsar Justinus, som förföljde monofysiterna,
ediktet upphäfdes. Justinianus (527–565) försökte
återförena monofysiterna med kyrkan, bl. a. genom
att 533 sanktionera det af Petrus Fullo i liturgien
införda tillägget att »Gud blifvit för oss korsfäst»
(anhängarna af denna lära kallades »teopaschiter»,
af Grek. theos, gud, och paschein, lida), och genom
att 544 fördöma tre ansedda antiochenska kyrkolärare
jämte deras skrifter. Han utverkade äfven kyrkans
erkännande af denna dom på 5:te ekumeniska kyrkomötet
(553). Men då Justinianus icke ville prisgifva
Chalcedon-mötets beslut, blef ingen försoning
möjlig. Monofysiterna drefvos derefter alltmer ur
kyrkan. De voro genom förföljelser och inre söndringar
stadda i upplösning, då Jakob Baradaeus (se denne)
541 började samla och ordna dem i fasta kyrkosamfund
(se Armeniska kyrkan, Etiopiska kyrkan,
Koptiska kyrkan
). De monofysitiska stridigheterna bidrogo
mer än något annat att försvaga den österländska
kyrkan och derigenom underlätta muhammedanernas
eröfringar. K. H.

Monogami (af Grek. monos, en, och gamos,
äktenskap), engifte, ett äktenskap, som lagligen
förhindrar hvardera maken att samtidigt lefva i andra
äktenskapliga förbindelser (se Familj). Historien
visar hurusom, samtidigt med kulturutvecklingen
i det hela, äktenskapet blifvit allt strängare
monogamiskt. Hos flere vilda och halfvilda folk
anses polygami (af Grek. polys, mången) l. månggifte
tillåten både för mannen och för qvinnan. Hos några är
den vanlig endast i fråga om qvinnan. I Österlandet
anses ännu polygami mångenstädes berättigad
(om än dess faktiska förekomst ej är så vanlig,
som mången föreställer sig), ehuru vanligen blott
å mannens sida. I de vesterländska folkens äldsta
traditioner saknas visserligen icke helt och hållet
spår af en i urgamla tider förefintlig polygami, men i
vesterlandet vann dock monogamien tidigt insteg. Hos
romarna öfvergick den till en, i jämförelse med den
grekiska, högre och renare form, derigenom att mannens
pligt till äkta trohet mot hustrun i viss mån erhöll
lagligt erkännande. Hos judarna var äfvenledes i
äldsta tider polygami vanlig, men ungefär vid tiden
för återkomsten från den babylonska fångenskapen
infördes allmänt monogami. Denna blef ock af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free