Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monogenesis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
analogisk process, som kunnat sträcka sig öfver
hela språkmaterialet, stannat på ett (nytt)
stadium af enstafvighet. De moderna språkens
öfvervägande analytiska byggnad i förhållande
till våra fornspråks öfvervägande syntetiska
byggnad ger åtminstone vid handen, att en sådan
utveckling är tänkbar (jfr våra dagars engelska).
K. F. J.
Monosyllabum (Med. Lat.; af Grek. monos, en, och
syllabe, stafvelse), enstafvigt ord. Jfr Dissyllabum.
Monoteism (af Grek. monos, en, och theos, gud),
den verldsåsigt, som antager tillvaron af en enda,
personlig gud såsom verldens upphof. Motsatsen till
monoteism är polyteism (se d. o.); men monoteismen
utesluter från sig jämväl sådana former som ateism,
panteism och dualism (se dessa ord äfvensom teism,
hvartill monoteism stundom blir ett synonym). –
Monoteismen framträder onekligen ganska tidigt i
den menskliga bildningens historia. Ansatser till
densamma spåras flerestädes bland hednafolkens
religioner och i den grekiska filosofien, om än
frågan om gudomens enhet ej kan sägas i någon högre
grad hafva varit föremål för de grekiske tänkarnas
intresse och undersökningar. Skiljer man emellertid
från monoteismen de panteistiska religionsformerna
och verldsåsigterna, hvilka konsekvent förneka
Guds personlighet, så är det inom judendomen vi
först påträffa densamma, fattad med sådan renhet
och verkande med sådan styrka, att den blef för
religionen och bildningen i det hela bestämmande samt
i denna sin egenskap kunde göra sig gällande såsom
en egentlig verldshistorisk makt. Nyare forskningar
hafva visserligen dragit i tvifvel huruvida den
judiska religionen ursprungligen egde en egentligen
monoteistisk karakter. Man har sökt visa, att dyrkan
af Jehovah föregåtts af en äldre kult af naturandar
(elohim) samt af husgudar (förfädrens andar), och att
Jehovah endast småningom vunnit erkännande såsom den
mäktigaste af alla gudar och Israels nationalgud. I
sin fullt utbildade form var och förblef emellertid
judendomen strängt monoteistisk. Denna monoteistiska
karakter hafva de från judendomen utgångna
religionsformerna, kristendomen och muhammedanismen,
bibehållit. Utmärkande för den kristna monoteismen
är att den, åtminstone hvad dess mer utbredda former
angår, tidigt antog en trinitarisk karakter (se
Treenighet), derigenom skarpt skiljande sig från såväl
judendomen som muhammedanismen, hvilken senare från
en sida åtminstone kan sägas utgöra just en reaktion
emot denna den kristna monoteismens trinitariska
karakter, som ansågs upphäfva gudomens enhet. Äfven
inom kristendomen finnas emellertid flere sekter, som
förkasta den trinitariska uppfattningen (se
Unitarier). Slutligen hafva, delvis genom inflytande från
de nämnda monoteistiska religionsformerna, starkt
teistiska och dermed monoteistiska tendenser börjat
göra sig gällande äfven inom buddhaismen och öfriga
panteistiska religionsformer. – Att monoteismen såsom
religion står högre än polyteismen (och dualismen)
visar sig deri att flere väsenden omöjligen
af menniskan kunna fattas såsom egentligen
absoluta. Detta visas redan af de många inskränkningar
och ofullkomligheter, som vidlåda polyteismens gudar,
och från hvilka man omöjligen kan frigöra dem, så
länge de äro flere. Menniskan finner här ej något i
egentlig mening absolut, af hvilket hon kan känna sitt
absoluta beroende, och åt hvilket hon kan skänka sin
obetingade dyrkan. De afseenden, i hvilka monoteismen
höjer sig öfver panteismen, ligga i dess teistiska
karakter. L. H. Å.
Monoteleter (Grek. monos, en, och telema, vilja)
kallades ett parti inom den grekiska kyrkan, hvilket,
med bibehållande af läran om två naturer hos Kristus,
sökte vinna monofysiterna (se d. o.) för kyrkan
genom att hos Kristus antaga blott en vilja och ett
gudamenskligt verkningssätt. Patriarkerna Sergius i
Konstantinopel och Cyrus i Alexandria samt påfven
Honorius I voro upphofsmän till nämnda formel, och
kejsar Herakleios utfärdade 638 ett edikt, Ektesis,
hvarigenom den monoteletiska läran påbjöds. Men de
många protesterna deremot nödgade kejsar Konstans
II att återtaga »Ektesis», hvaremot han 648 utgaf
ett annat edikt, Typos, i hvilket förbjöds att lära
vare sig en eller två viljor hos Kristus. Påfven
Martin I och abboten Maximus Confessor inlade dock
skarpa gensagor och kunde icke, oaktadt dem pålagda
hårda straff, bevekas till eftergifvenhet. Slutligen
sammankallade kejsar Konstantin Pogonatos 680 det
6:te ekumeniska kyrkomötet i Konstatinopel, der det,
hufvudsakligen på grund af påfven Agathos skrifvelse,
fastställdes, att hos Kristus funnes två viljor och
två verkningssätt, dock så, att den menskliga viljan
vore underordnad under och lydde den gudomliga. Till
följd deraf blefvo monoteleterna och äfven påfven
Honorius I stämplade som kättare. Genom kejsar
Filippikos (711–713) kom monoteletismen å nyo
till herravälde, men hans efterträdare återställde
genast dyoteletismen (läran om två viljor). Endast
på berget Libanon bibehöll sig en skara monoteleter,
som efter den hel. Marons kloster kallades maroniter
(se d. o.). K. H.
Monoton (af Grek. monos, en, och tonos, ton),
entonig, enformig; ledsam, tråkig. – Monotoni,
entonighet, enformighet, brist på mångfald och
omvexling; menniskoröstens brist på böjlighet och
skiftning i tonfallen.
Monotremata. Se Kloakdjuren.
Monotropa L., bot., ett slägte af fjälliga, bladlösa,
parasitiska örter, som bildar typen för en egen
grupp, Monotropeae Nutt., bland Ericineae Juss. I
Sverige förekommer M. hypopithys L., »gultopp»,
som å mossiga, hälst något fuktiga ställen i våra
skogar skjuter ofta gruppvis upp en blekgul, 10–15
cm. lång stjelk, i toppen bärande en tätblommig
klase, som under uppväxandet och blomningen är starkt
nedböjd, men efter blomningen under fruktmognaden
småningom intager en upprät ställning. Sidoblommorna
i klasen äro 4-taliga, men toppblomman 5-talig och
har sålunda 10 ståndare, då sidoblommorna hafva
4. Ståndareknapparna äro enrummiga. Foder och krona äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
