Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monreale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Montaigne, af hvilket de två första böckerna utkommo
1580 och den tredje 1588. Under den anspråkslösa
titeln »Essais» framlade M. för sina samtida
frukten af en stor beläsenhet och en djup
menniskokännedom. Visserligen utgör hans egen personlighet
medelpunkten för hans iakttagelser och betraktelser;
men bakom den bild han oförskräckt tecknade af sig
sjelf framskjuter allestädes bilden af menskligheten,
sådan hon har varit och förblifver med sina dygder
och laster, med sina förhoppningar och tvifvel. Utan
att rubba de eviga sanningarnas grundval, upptog
han till skärskådande menniskohjertats hemligheter,
hvilka ditintills hade ansetts tillhöra uteslutande
de utkorades domvärjo. Och sålunda vågade han, på
en tid, då fördragsamhet var endast ett tomt ord,
förkunna tankefrihet och uppträda som banbrytare
för en ny verldsåskådning, märkt med skepticismens
insegel. Belysande för hans ståndpunkt i fråga om
gränserna för vetandet och dess förhållande till tron
äro bl. a. kapitlen »Apologie de Raimonde Sebonde»
och »De l’expérience». Särdeles betecknande för hans
lifsuppfattning äro äfven sådana kapitel som »De
l’amitié», »De la modération», »De la vertu», »De
la vanité» m. fl. Denna moralfilosofi föranledde
honom helt naturligt att granska sin tids och
särskildt sitt lands uppfostringsväsende. I
kapitlen »Du pédantisme», »De l’institution
des enfants» och »De l’affection des pères aux
enfants» fäller han en sträng förkastelsedom
öfver det bestående och uppträder, ehuru någon
gång drifven till ytterlighet, som banérförare
för nya idéer, hvilka den moderna pedagogiken
sökt att tillgodogöra sig. Orsaken hvarför en så
mäktig tänkares åsigter först sent vunnit genklang
torde ligga deri att han sjelf aldrig sökte skapa
ett filosofiskt system, utan endast arbetade efter
stundens ingifvelse. Bland hans samtida beundrare må
emellertid nämnas mademoiselle de Gournay, som i sin
hänryckning lät kalla sig hans »fille d’alliance». I
språkligt afseende räknas hans »Essais» till det
16:de århundradets yppersta literära alster. –
Jfr E. Catalan: ȃtude sur Montaigne. Analyse
de sa philosophie» (1847). Alph. Grün: »La vie
publique de Michel de Montaigne, étude biographique»
(1855), J. E. Bimbenet: »Les essais de Montaigne dans
leurs rapports avec la législation moderne» (1864).
J. M-r.
Montalembert [mångtalangbär]. 1. Marc René
de, markis, fransk general och ingeniörförfattare,
f. 1714, d. 1800, samlade under 15 fälttåg en rik
krigserfarenhet. Han var 1757–58 anställd som fransk
militäragent vid svenska och 1759–60 vid ryska hären
under Sjuåriga kriget samt lemnade i Correspondance
(3 dlr, 1777) vigtiga bidrag till detta krigs
historia och särskildt till Sveriges deltagande
deri. Under resor i Sverige (1758) studerade han
särskildt E. Dahlbergs talrikt förekommande torn-
och kasematt-byggnader, hvilkas inflytande tydligen
kan spåras i de befästningsförslag M. sedermera
framlade. Han företog en snillrik granskning af den
franska befästningsskolans då allmänt tillämpade
bastionssystem, hvilket
fransmännen sjelfva gifvit namnet »place idéale», bröt
i en mördande kritik stafven öfver detsamma och
framlade 1761 sina förslag till nya grunder för
fästningars konstruktion, tillämpade på såväl
cirkelformig som månghörnig och stjernformig
utstakning. Krigsministern Choiseul uppmanade
M. att icke offentliggöra dem, på det att
Frankrike ensamt skulle få draga fördel af de
nya idéerna. Då emellertid under loppet af fem år
ingenting uträttades i den nya riktningen, bröt han
tystnaden och utgaf ett af alla tiders vidlyftigaste
och mest berömda krigsvetenskapliga arbeten: La
fortification perpendiculaire (11 vol., med en mängd
kopparstick, 1776–96). Ingen ingeniör har framställt
en sådan mångfald af olika befästningsförslag som
M. Ett grunddrag genomgår emellertid dem alla:
ett rikligt användande af höga, bombfast hvälfda
kasematt-byggnader (donjoner) för uppställande
af ett talrikt artilleri. För grafflankeringen
använde han fristående kaponièrer på grafbottnen och
måste derför anses såsom det sedermera så allmänt
använda kaponiersystemets upphofsman. Äfven var han
den förste, som föreslog, att större fästningar
borde omgifvas med en gördel af detascherade
fästen, hvilken idé i våra dagar erhållit en så
storartad tillämpning. Nästan alla de grunddrag, som
karakterisera den nyare befästningskonsten, återfinnas
i M:s förslag. Hans idéer kommo ej till utförande i
Frankrike. Men 16 år efter hans död började Tyskland
att efter de principer M. framställt om- och tillbygga
de flesta af sina större fästningar. O. A. B.
2. Charles Forbes de Tryon, grefve de M., fransk
statsman, f. i London 1810, var son af grefve René de
M. (brorson till M. 1), hvilken 1792 emigrerade från
Frankrike, tog tjenst i engelska armén, återvände till
Frankrike 1815 och var fransk minister i Stockholm
1826–30. Den unge M. vistades äfven någon tid hos
sin far i Stockholm och gjorde der bekantskap med
oppositionschefen Karl Henrik Anckarsvärd. Efter
sin återkomst till Paris blef han, vid blott 20 års
ålder, en af de mest framstående medarbetarna i den
af Lamennais 1830–31 ledda tidningen »L’avenir», som
försvarade icke blott den religiösa, utan äfven den
medborgerliga och politiska friheten såsom förenlig
med katolicismen och påfvedömet. M., som efter sin
faders död, 1831, ärft dennes pärsvärdighet, tog 1835
sitt inträde i pärskammaren med ett lysande tal till
tryckfrihetens försvar (mot de s. k. Septemberlagarna)
och vann trots sin ungdom genast erkännande som en af
Frankrikes yppersta talare. Han hade emellertid med
sin vanliga eld kastat sig på studiet af medeltidens
historia, och frukten deraf blef hans 1836 utgifna Vie
de Sainte-Elisabeth de Hongrie, utmärkt lika mycket
för praktfull retorisk stil som för brist på historisk
kritik. Liksom han i denna bok försvarade helgonens
underverk, kämpade han i pärskammaren för påfvedömet,
kyrkan, munkordnarnas frihet och jesuiterna. Sin
ståndpunkt uttalade han en gång med de orden: »vi
äro korsfararnas söner, och korsfararnas söner skola
aldrig gifva vika för Voltaires söner.» Under andra
franska republiken var M. ledamot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
