Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monte Cassino, benediktinkloster i den italienska provinsen Caserta - Montecatini, badort uti italienska prov. Lucca - Monte Cavo. Se Albano-bergen - Monte Cenere. Se Cenere - Monte Cimino. Se Cimino - Monte Circello. Se Circello - Monte Cristo, en liten, till italienska prov. Livorno hörande ö - Montecuccoli, Raimondo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romerska staden Casinum, jernvägsstation på linien
Rom–Neapel, leder till klostret en ridväg, som nu
håller på att ersättas med en körväg. Utsigten från
klostret, i synnerhet från »la loggia del
paradiso» ofvanför klostergårdens hvalfgångar, är
en bland de härligaste uti Italien. I arkitektoniskt
hänseende märkvärdiga äro den tredubbla klostergården
(omgifven af lätta arkader), »Benedikts torn», hvars
rum äro smyckade med fresker af München-målare,
samt den ej stilrena, men öfverdådigt praktfulla
kyrkan, som byggdes 1640–1727. Af betydande värde
är arkivet, som innehåller 1,380 manuskript,
90,000 bullor, bref från konungar och furstar samt
handlingar rörande klostret, bland dem 40,000 på
pergament. Äfven biblioteket (omkr. 20,000 volymer)
är högst dyrbart. Klostret har eget tryckeri och
fotografisk atelier. Der finnas ock post, telegraf
och apotek. – M. C. är vesterlandets äldsta, största
och ryktbaraste kloster. Det grundlades, såsom ofvan
är nämndt, år 529, men förstördes redan 589 af en
langobardisk hertig af Benevento. 710 uppbyggdes
klostret för andra gången och steg, derigenom
att dess munkar samvetsgrant uppfyllde Benedikts
föreskrift: ora et labora (»bed och arbeta»), snart
till ett oerhördt anseende. Pipin den lilles broder
Karlmann af Austrasien var munk derstädes, likaså
langobardkonungen Ratchis (från 749). Karl den store
utnämnde abboten till »Romerska rikets kansler»
och besökte der Paulus Diaconus. Sarasenerna
förstörde klostret 884. Det återuppbyggdes,
men sköflades åter 1030 af normanderna. Sin
glansperiod hade det under abboten Desiderius (från
1058), en fursteson från Benevento, som slutligen
blef påfve under namn af Viktor III. Ännu i dag
vittna inskrifterna på de bronsdörrar till kyrkan,
hvilka Desiderius lät förfärdiga i Konstantinopel,
om M. C:s dåvarande rikedom och makt. I 12:te
århundradets politiska strider förvandlades
klostret till en fästning, och först Innocentius
III återförde munkarna till deras pligt. Men
striden mellan guelfer och ghibelliner bragte åter
klostret på förfall. Julius II återgaf det 1504 dess
betydelse genom att betrygga dess inkomster. Men
dessa förminskades åter genom processer och
slutligen genom fransmännens brandskattning 1799,
då främlingarna eldade med dyrbara handskrifter och
bl. a. förstörde det sista qvarvarande bladet af
Benedikts egenhändigt skrifna klosterregler. 1866
indrogs klostret, i likhet med alla andra dylika
italienska institutioner, till staten, och det är nu
»ett nationalmonument». Emellertid äro förvaltningen
och vården öfverlemnade åt det trettiotal munkar,
som ännu finnas der, till stor del sysselsatta med
undervisningen i »il collegio», ett fullständigt
läroverk, som våren 1885 hade 160 lärjungar, och
vid »il seminario», en prestbildningsanstalt, som
samtidigt räknade 80 alumner. Abboten, som förr
bar titeln »förste baron af konungariket Neapel»,
är ännu biskop öfver det kringliggande stiftet (med
omkr. 100,000 innev.). Det förnämsta arbetet öfver
M. C. är Tostis »Storia della badia di M.» (1841–43).
J. C.
Montecatini, badort uti italienska prov. Lucca,
vid jern vägen emellan Pisa och Pistoja, har flere
alkalisk-saliniska termer, som skilja sig från
hvarandra hufvudsakligen genom sin olika halt af
koksalt. 1881 räknade kommunen 6,964 innev.
Monte Cavo. Se Albano-bergen.
Monte Cenere. Se Cenere.
Monte Cimino. Se Cimino.
Monte Circello. Se Circello.
Monte Cristo, en liten, till italienska prov. Livorno
hörande ö, 45 km. s. om Elba, nu obebodd och endast
tillfälligtvis besökt af fiskare. Ön är allmänt bekant
genom A. Dumas’ roman »Le comte de Monte Cristo».
Monteeuccoli, Raimondo, grefve, tysk riksfurste,
hertig af Melfi, italiensk krigare, österrikisk
fältmarskalk, född d. 21 Febr. 1609 på slottet
Montecuccolo i Modena, gjorde i början såsom
simpel musketerare fälttåg i Tyskland, Flandern och
Holland samt tillhörde åren 1629–31 Tillys armé,
hvarunder han blef svårt sårad vid Breitenfeld (d. 7
Sept. 1631). För Gustaf Adolf hyste han den största
beundran och besjöng hans död i ett ode. 1634 tog
han berömlig del i slaget vid Nördlingen och 1635
i stormningen af Kaiserslautern, hvarefter han blef
öfverste vid ett kyrassierregemente. 1636 kämpade han
vid Wittstock och året derpå i Pommern. I träffningen
vid Melnik i Böhmen 1639 blef han tillfångatagen
af svenskarna och hölls internerad dels i Stettin,
dels i Weimar till Juni 1642, då han utvexlades
mot öfverste Slang. S. å. öfverföll han denne vid
Troppau och tillintetgjorde hans trupper, till följd
hvaraf svenskarna måste upphäfva belägringen af
Brieg. 1643–44 var M. i hertigens af Modena tjenst
såsom kavallerigeneral, men återvände sistnämnda år
till Tyskland samt skyddade Gallas’ återtåg från
Magdeburg ända till Böhmen. Han organiserade derefter
en 5,000 man stark arméafdelning i Schlesien
och deltog i återstoden af det trettioåriga kriget
förnämligast i Böhmen. Sedermera var M. ledamot af
hofkrigsrådet i Wien och användes i diplomatiska
beskickningar, t. ex. till Sverige (1654) och såsom
kejsarens ambassadör hos drottning Kristina på hennes
resa till Rom (1655). 1658 fick han, utnämnd till
fältmarskalk, befälet öfver den kejserliga armé,
som understödde Danmark i kampen mot Sverige, samt
fördref svenskarna från Holstein, Slesvig, Jylland
och Als. Sedan fred blifvit sluten (1660), fick
M. styrelsen i guvernementet Raab och tillfälle att
uppträda på en ny krigsskådeplats – mot turkarna. De
tre första fälttågen blefvo utan stort resultat,
men den lysande segern vid S:t Gotthard 1664 tvang
turkarna att begära fred. Sedan 1668 var M. president
i hofkrigsrådet i Wien och hade högsta ledningen af
artilleriet om händer. 1672 ställdes han i spetsen
för den armé, som skulle bekämpa de anfallande
fransmännen. Turenne och M. manövrerade under 1673
års fälttåg, som är högst karakteristiskt för den
tidens konstlade krigföring, mot hvarandra vid Main,
och M. lyckades utan strid nå sitt mål att kringgå
motståndaren, öfverskrida Rhen, vid Koblenz, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
