Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montenegro (Serb. Crnagora, Czernagora, Turk. Kara Dag, »Svarta berget»), furstendöme i vestra delen af Balkanhalfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnas blott eländiga stigar, der transporten är
öfverlemnad åt lastdjurens eller lika ofta menniskans
rygg. Handelsflottan räknar 3 smärre ångare och
30 segelfartyg. Postväsendet är föga utveckladt;
telegrafen, som bygts med ryska penningar, har en
linielängd af 444 km. Det allmännast förekommande
myntet är österrikiskt. Befolkningen uppgick år 1882
till 236,000 pers. (approximativ siffra). Den stora
massan utgöres af montenegriner (Serb. crnagorei),
sydslaver med serbiskt språk, hvilka trots sin
fåtalighet gjort sig synnerligen bemärkta under
de krigiska förvecklingarna på Balkanhalfön
och ega ett naturfolks alla såväl dygder som
fel. Fosterlandskärlek, okuflig tapperhet och
enkelhet i seder äro parade med mycken grymhet
och råhet. Boningarna äro af sten, vanligen utan
fönster samt med ett gemensamt rum för familjen
och husdjuren. Samhällsförhållandena äro i hög grad
patriarkaliska. Den äldste för spiran inom familjen;
flere familjer bilda ett broderskap (bratstvo),
och öfver detta står byn. Flere byar utgöra en stam
(pleme). Största delen af befolkningen tillhör den
grekisk-katolska religionen. 4,000 äro romerska
katoliker (albaneser) och lika många muhammedaner
(albaneser och serber). Högsta andliga värdigheten
tillkommer den grekiske metropoliten i Cetinje. Den
romerska kyrkan står under biskopen af Antivari. Af
den moderna civilisationen är M. ännu tämligen
oberördt. Före 1834 egde landet ingen enda skola, men
har nu 75 folkskolor, 1 gymnasium 1 lärareseminarium
och 1 högre läroanstalt för flickor.
M. är sedan 1853 en absolut monarki, inom
hvilken furstevärdigheten är ärftlig på familjen
Njegus’ manliga linie. Vid sin sida har fursten
6 ministrar, hvilka tillhöra den af 8 medlemmar
bestående rådsförsamlingen. Folkförsamlingen
(skupltina) utöfvar stort inflytande på furstens
beslut. För rättskipningen finnas 1 högre domstol
samt 40 lägre. Nu gällande lag daterar sig
från 1876. Statsinkomsterna anslås till omkr. 1
mill. kr. och äro dels direkta, såsom personliga
gärder, jord- och boskapsskatt, dels indirekta,
såsom beskattning på salt (statsmonopol), tobak
och spirituosa, sammanlagdt 178,000 kr. Furstens
civillista uppgår till 178,000 kr. utom ansenliga
pensioner från Ryssland och Österrike. Krigsmakten
består i fredstid af ett beridet lifgarde samt
3 bataljoner å 500 man, i krigstid af alla
vapenföra män, till en styrka af omkr. 45,000
man. Nationalfärgerna äro rödt och hvitt; landets
vapen är en krönt dubbelörn i silfver med ett gyllene
lejon i den blå bröstskölden. Administrativt är
M. deladt i 23 kretsar (nahija). Hufvudstad är
Cetinje, med omkr. 2,000 innev. Bland andra städer
märkas Podgoritza (4,000 innev.), Dulcigno (3,000)
och Antivari (2,500).
Historia. M. omtalas första gången på 1300-talet. Det
var då en vasallstat under Serbien. Slaget vid
Kossovopolje 1389, som medförde Serbiens underkastelse
under osmanerna, skänkte M. fullt oberoende, men
inledde på samma gång en oafbruten rad af fejder mot
venezianer och osmaner. Sedan dynastierna
Balsic (Balsja) och Crnojevic efter hvarandra
innehaft furstevärdigheten, öfvergick makten
1566 till metropoliten Vavil, och M.
förvandlades derigenom till en teokratisk stat, hvars
andlige styresman bar titeln vladik. År 1697
kom den ännu regerande ätten till styret med
Danilo Petrovic Njegus, som i 33 år under ständiga
krig häfdade rikets sjelfständighet och 1710
lade grund till M:s förbindelser med Ryssland.
Till detta land stod M. sedan dess i ett slags
länsförhållande: vladikerna vigdes i Petersburg till
biskopar och pensionerades af tsaren. Peter I
(1777–1830) tillintetgjorde vid Kruse (1796) Kara
Mahmuds 30,000 man starka här, hvarigenom han för
lång tid hämmade osmanernas angrepp. Han utgaf
M:s första lagbok, 1798. Äfven Peter II
(1830–51), M:s »största historiska personlighet»,
och hans brorson Danilo (1851–60) arbetade,
trots de ständiga krigen mot osmanerna, på
landets civilisation. Den sistnämnde utropades 1852
till ärftlig furste, inträdde i äktenskap och afsade
sig biskopsvärdigheten (som dock förbehölls åt en af
den furstliga familjens medlemmar). Han upphäfde
sålunda den teokratiska styrelseformen. Turkiet,
som alltid gjort anspråk på M., utan att hafva
egt en fotsbredd af dess jord, angrep till följd
af dessa förändringar M. 1852–53, men utan
framgång. Danilo, som vid Pariskongressen (1856)
sökte få Europas erkännande af landets oberoende,
drog osmanerna 1858 på nytt öfver sig,
men de blefvo slagna. Bättre lycka hade de
mot Danilos brorson och efterträdare Nikita
(1860). Montenegrinerna understödde Herzegovinas
uppror och anföllos derför 1862 af turkarna.
De kämpade som lejon under anförande af Nikitas
fader, Mirko, »M:s svärd», men besegrades
likväl af turkarna. År 1875 understödde Nikita
i tysthet ett nytt uppror i Herzegovina,
slöt förbund med Serbien och förklarade 1870
öppet krig mot turkarna. Montenegrinerna hade
åtskilliga framgångar, men serberna ledo nederlag.
Genom Rysslands hot tvangs Porten i slutet af
1876 till vapenstillestånd med de båda furstendömena,
och den samtidigt i Konstantinopel sammanträdande
europeiska konferensen yrkade på landutvidgning
för M. Då emellertid Porten ej ville
beqväma sig till eftergifter, blef detta en
af Rysslands anledningar till öfverfallet på
Turkiet 1877–78. Montenegrinerna följdes fortfarande
af lyckan: Niksic, Spuz, Medum, Antivari föllo i
deras händer, och när vapenstilleståndet afslöts d. 31
Jan. 1878, kunde montenegrinerna berömma sig af att
hafva segrat i 12 större slag, 10 träffningar
och 50 smärre fäktningar. Genom fördraget
i San Stefano tillerkändes M. en landvinning
af öfver 10,000 qvkm. med 200,000 innev.
Området afknappades dock på kongressen i
Berlin (1878) med två tredjedelar, men M.
erhöll äntligen sin sjelfständighet officielt
erkänd af Porten. De svårigheter, som från
albanesernas sida mötte vid besittningstagandet,
föranledde ytterligare några smärre ändringar.
S. A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
