- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
297-298

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montesquieu, Charles de Secondat, baron de Labrède et de M. - Montesquiou-Fezensac. 1. François Xavier Marc Antoine, hertig de M.-F. - Montesquiou-Fezensac. 2. Ambroise Anatole Augustin, grefve de M.-F. - Monteverde, Claudio - Monteverde, Guilio

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

arbeten, Lettres persanes (utgifvet anonymt i Amsterdam
1721), en romantiserande framställning i form af bref
till hemmavarande från en i Frankrike resande perser,
svänger han satirens gissel öfver de politiska,
sociala och religiösa missförhållandena i Frankrike på
Ludvig XIV:s tid. – Det inflytande M:s läror utöfvat
på Europas politiska lif, särskildt på den franska
revolutionen, var stort och genomgripande. Denna
revolutions mera moderata anhängare sågo i hans
statslära det ideal, till hvars förverkligande i
lifvet de syftade, och de konstitutioner i flere af
Europas land, som under den följande tiden skådat
dagen, påverkades i många vigtiga afseenden af
hans läror. Så t. ex. återfinner man hans lära
om statsmaktens delning i de motiv till Sveriges
ännu gällande regeringsform, som utarbetades af
konstitutionsutskottet vid 1809 års riksdag. –
Bland M:s skrifter, hvilka under titeln Oeuvres
complètes
flerfaldiga gånger utgifvits samlade,
med noter af framstående skriftställare, må
ytterligare nämnas Considérations sur les causes
de la grandeur des romains et de leur décadence

(1734; »Tankar öfwer orsakerne til de Romares
wälde och fall», 1755, öfvers. af O. von Dalin).
L. H. Å.

Montesquiou-Fezensac [mångteskiou-fesång-sa’k]. –
1. François Xavier Marc Antoine, hertig de M.-F.,
fransk statsman, f. 1757, var abbé och sedan 1785
franska kleresiets generalagent, då han 1789
af presterskapet i Paris valdes till medlem af
riksdagen (états généraux). Han intog snart ett
aktadt rum inom Konstituerande församlingen
(1789–91), anslutande sig till de sansade
förespråkarna af ett konstitutionelt styrelsesätt,
men kraftigt försvarande, så länge det hjelpte,
kyrkans intressen. Efter konungens arrestering
d. 10 Aug. 1792 emigrerade han till England. Derifrån
återvände han efter Robespierres fall (sommaren 1794),
men underhöll förbindelse med »Ludvig XVIII»; och då
han år 1800 förmedlade frambärandet af dennes ryktbara
anmaning till Bonaparte att återinsätta bourbonerna
på tronen, ådrog detta honom ny landsflykt. Vid
restaurationens inträde 1814 blef M.-F. medlem
af den provisoriska regeringen och var derefter
från d. 13 Maj s. å. till Napoleons återkomst (Mars
1815) inrikesminister. Såsom sådan framställde han
reaktionära förslag rörande pressfriheten m. m.,
men motsatte sig afskedandet af bepröfvade, ehuru
för bourbonerna misshagliga prefekter. Han lät
sin expeditionschef Guizot för det mesta sköta
ministeriets ärenden. Efter andra restaurationen
blef M.-F. 1815 pär, 1816 medlem af Franska akademien
(på grund af kungl. utnämning), 1817 grefve och 1821
hertig. Död 1832. – 2. Ambroise Anatole Augustin,
grefve de M.-F., den föregåendes brorson, f. 1788,
d. 1878, befordrades under Napoleon I:s fälttåg till
öfverste, tillhörde från 1816 det hertigliga orléanska
husets uppvaktning och utnämndes 1831 till maréchal
de camp. 1834–41 var han i deputeradekammaren en
ifrig försvarare af Juli-monarkien, blef 1841 pär samt
följde 1848 hertiginnan af Orléans och hennes söner
på flykten från Paris öfver Rhen. M.-F. utgaf några
band dikter och en öfversättning af Petrarca (3 bd,
1843–45).

Monteverde, Claudio, italiensk tonsättare,
f. 1568, d. 1643, studerade kontrapunkt för
kapellmästaren hos hertig Gonzaga i Mantua,
Ingegneri, hvars efterträdare han blef 1603,
och avancerade 1613 till kapellmästare vid
Markuskyrkan i Venezia. M. är epokgörande inom
musikens historia, enär han genom sin fria behandling
af dominantseptiman och nonan kan sägas vara den
egentlige grundläggaren af det moderna harmonisystemet
i motsats till de gamla kyrkotonarterna och den
äldre dissonansbehandlingen. Detta skedde redan i
hans madrigaler, af hvilka flere samlingar utgåfvos
1587–99 (madrigalerna Strazziami pure il core och
Cruda Amarilli äro särskildt anmärkningsvärda). Hans
djerfheter ådrogo honom skarpa tillrättavisningar
från Artusi i dennes 1600 utgifna »L’Artusi ovvero
delle imperfettioni della moderna musica». Men hans
idéer blefvo icke dess mindre segrande, i synnerhet
sedan han senare genomfört dem äfven på den dramatiska
musiken, der de icke stötte någon gammal häfdvunnen
stil för hufvudet, utan tvärt om öfverensstämde med
ett för denna konstart naturenligt, mera passioneradt
skrifsätt. Äfven derutinnan blef då M. epokbildande,
i det han anslog känslovarmare strängar, än de
florentinare gjorde, som nyss förut skapat operan
(Peri, Caccini), och hvilkas recitativ närmast liknade
den torra, ändlösa lektionstonen i den gregorianska
sången. M. gjorde recitativet uttrycksfullt och lät
det oftare omvexla med arioso. Han vardt äfven fader
till instrumentationskonsten genom sina försök
att karakterisera medelst instrumentens olika
klangfärg och behandlingssätt (särskildt uppfann
han det s. k. »tremolo» på stråkinstrument). Bland
hans stycken i den nya »stilo rappresentativo»
(d. v. s. operastilen) blefvo Arianna (1607),
Orfeo (1608), Il combattimento di Tancredi e
Clorinda
(1624) och Proserpina rapita (1630) de
mest berömda. Ytterligare skref han ännu flere
böcker madrigaler, motetter, mässor, psalmer,
hymner m. m. I nyare verk af Choron, Kiesewetter,
Burney, Winterfeld, Reissmann m. fl. finnas
mindre kompositioner af M., hvarjämte operan
»Orfeo» är fullständigt utgifven af Eitner (1881).
A. L.

Monteverde, Giulio, italiensk bildhuggare, f. 1837,
utbildade sig först som träsnidare i Genua, fick
från 1859 undervisning vid der varande akademi och
erhöll 1865 pris för att studera i Rom. Han utförde
först en del genreskulptur, vittnande om mycken
skicklighet i behandlingen af marmorn. Men sitt
rykte vann han genom den i Wien 1873 och Paris 1878
utställda marmorgruppen af Jenner, som ympar koppor
pä sitt eget barn.
Han har vidare utfört Columbus, som
rufvar öfver sin nya tanke
(nu i Boston) samt statyer
öfver arkitekten Sada i Turin, komponisten Thalberg i
Neapel m. fl. I synnerhet äro hans barnscener berömda
för mästerlig naturalism.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free