Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en tid i spetsen för medelvägsmännens (»politikernas»)
parti och herskade snart med suverän makt, under
skiftande förbindelser, tills Henrik IV slutligen
utgick ur hugenottkrigen såsom segrare, då M. hyllade
denne. 1593 blef M. konnetabel. Död 1614. Hans dotter
Charlotte Marguerite förmäldes 1609 med prins Henri II
af Condé och blef moder till Louis II de Bourbon (»den
store Condé»), prins Armand de Conti och hertiginnan
de Longueville.
5. Henri II, hertig af M., den föregåendes
son, f. 1595, öfvertog 1613 efter fadern
styrelsen af Languedoc, kämpade 1621–28
framgångsrikt mot protestanterna och utnämndes
1630 till marskalk. Förbittrad öfver att icke
erhålla konnetabelvärdigheten samt af omtanke för
stormansväldet, hvilket hotades genom Richelieus
sträfvan att stärka konungamakten, slöt han
sig till Ludvig XIII:s broder Gaston d’Orléans, men
besegrades af konungens trupper vid Castelnaudary
d. 1 Sept. 1632, tillfångatogs i striden
och afrättades i Toulouse d. 30 Okt. s. å.
6. Matthieu Jean Félicité, hertig af
M.-Laval, fransk statsman, f. 1760, kämpade
i nord-amerikanska befrielsekriget (1775–83),
omfattade med ifver de moderna frihetsidéerna, blef
1789 medlem af nationalförsamlingen och var en
af de adelsmän, som vid sammanträdet d. 4 Aug.
1789 mest entusiastiskt uppträdde för de adliga
privilegiernas afskaffande. Men sedan revolutionen
antagit en våldsam karakter, emigrerade M.
1792 till Schweiz. Han återvände till Frankrike
1795, men afhöll sig från allt deltagande i det
politiska lifvet ända till bourbonernas återkomst
1814. Han slöt sig då till det ultrarojalistiska
partiet, blef 1814 adjutant hos grefven af Artois,
1815 medlem af pärskammaren och i Dec. 1821
utrikesminister och konseljpresident i det efter
hertigens af Richelieu fall bildade reaktionära
kabinettet. Öfverskridande sina instruktioner,
förklarade han på kongressen i Verona 1822
för de der samlade monarkerna, att Frankrike vore
villigt att gripa till vapen mot den spanska
revolutionen, hvarefter han lyckades öfvertala
Österrike, Ryssland och Preussen att uppdraga
åt Frankrike att företaga en intervention i
Spanien till Ferdinad VII:s förmån. Genom sitt
egenmäktiga uppträdande på kongressen väckte M.
Ludvig XVIII:s missnöje, och han afgick 1823
ur ministèren. Som en af kongregationens
ledare fortfor han likväl att kraftigt verka i den
religiösa och politiska reaktionens tjenst. M.
invaldes 1825 i Franska akademien. Han afled
plötsligt långfredagen 1826, då han förrättade
sin andakt i kyrkan Saint-Thomas d’Aquin i Paris.
6. E. W.
Montmorin-Saint-Hérem [mångmårä’ng sängt-erä’m],
Armand Marc de, grefve, fransk statsman, f. 1745,
uppfostrades tillsammans med Ludvig XVI samt blef
efter dennes tronbestigning (1774) sändebud i Madrid
och i Febr. 1787 utrikesminister efter Vergennes. Han
understödde Necker i yrkandet på riksständernas
sammankallande, men fattade aldrig fullt förtroende
för Mirabeau. Den 13 Apr. 1791 riktade han
till de främmande makterna ett manifest med
tillkännagifvande att Ludvig XVI åtnjöte full
handlingsfrihet och med glädje omfattade sakernas nya
ordning. Efter konungens flyktförsök (Juni s. å.), om
hvilket M. ej hade vetskap, kände han sin ställning
svårare och trädde i Nov. 1791 tillbaka från sin
ministerpost. Han förblef likväl en af konungens
enskilda rådgifvare och sökte förgäfves förekomma
hans fall. Under Augusti-händelserna 1792 stack
han sig undan, men upptäcktes och fängslades. Den 2
Sept. 1792 nedhöggs han af »septembermördarna». Hans
enka och en af hans söner guillotinerades 1794.
Montoro, stad i spanska prov. Cordova, vid
Guadalquivir och jernvägen emellan Madrid och
Sevilla. 13,293 innev. (1878).
Montorsoli, Fra Giovanni Angelo, italiensk
bildhuggare, f. omkr. 1504, d. 1563, hade tidigt
rönt inflytande från Michelangelo genom dennes
arbeten i Sixtinska kapellet, men derjämte också
från Andrea Sansovino och Lombarderna. Men han
vardt fullständigt Michelangelos anhängare,
sedan han i Medicéernas kapell (i S. Lorenzo,
Florens) fått utföra bilden af S. Cosmas. Redan 1528
(enl. Vasari 1535) kallades han af Andrea Doria till
Genua, der han i kyrkan S. Matteo, familjen Dorias
särskilda helgedom, fick tillfälle att utföra en
sådan mängd af arbeten i skulptur och dekoration,
som sällan i liknande omfång fallit på en konstnärs
lott. Och ehuru måttligt begåfvad, åstadkom han
ett i sitt slag unikt praktstycke af plastisk
utstyrsel. Vidare utförde han det 1561 fullbordade
hufvudaltaret i kyrkan Servi i Bologna, i hvars
figurer sköna påminnelser om Sansovino vexla med tom
manierism. Likaså härröra från honom några figurer
i Capella de’ pittori i kyrkan Annunziata (Florens)
samt på Sannazaros grafvård i Neapel. Slutligen
utförde han äfven ett par fontäner i Messina.
C. R. N.
Montpelier [möntpilir], hufvudstad i nord-amerikanska
staten Vermont, vid floden Winooski l. Onion, som
faller ut i Champlain-sjön. 3,219 innev. (1880).
Montpellier [mångpälie], hufvudstad i franska
depart. Hérault, ligger 11 km. från Medelhafvet på
en höjd vid den kanaliserade ån Lez och föreningen
af flere jernvägslinier. 52,673 innev. (1881). M. är
en af de vackraste städerna i södra Frankrike. Högsta
delen upptages af det vackra Place du Peyrou, som är
prydt med en ryttarestaty af Ludvig XIV och slutar med
en terrass, från hvilken man har en storartad utsigt
öfver Medelhafskusten från Pyrenéerna till Alperna
och i n. till Cevennerna. Staden är hufvudort för
16:de armékåren, säte för en biskop och ett reformert
konsistorium samt hade förr ett universitet (grundadt
af påfven Nikolaus IV 1292), som nu är upplöst
i 4 »facultés» samt en farmacevtisk högskola. Den
medicinska fakulteten, som under medeltiden lär hafva
grundlagts af arabiska läkare, hvilka fördrifvits
från Spanien, har ett stort bibliotek, anatomiskt
museum och en botanisk trädgård, den äldsta i
Frankrike (från 1593). Vidare har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
