Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montreuil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1825), Memoirs of the life of lord Byron (2 bd,
1830) och Memoirs of Iwd Edward Fitzgerald (1831),
skildringen Travels of an irish gentleman in search
of a religion (1833), i hvilken katolicismen tages
i försvar, samt en stort anlagd, men ofullbordad
History of Ireland (4 bd, 1839–46), ett verk, på hvars
sorgfälliga utförande M. satte till sin själsro och
sina krafter. Han blef 1845 ålderdomsskröplig och
förlorade minnet. Död d. 26 Febr. 1852. – Under hela
sin bana var M. popularitetens bortskämda barn, till
en del på grund af sin öppna, lefnadsfriska, trofasta
personlighet. Han var en lyriker i egentligaste
mening, en sjungande skald, hos hvilken ord, musik och
föredrag sammansmälte till ett. Bland kärleksskalder
är han en af de ypperste och för visso den mest
musikaliske. Med skäl har han karakteriserats såsom
»idel förandligad sinlighet». Hans känsla dröjer hälst
vid allt, som är ljust, praktfullt och förfinadt i
naturen, men tager å andra sidan ett starkt intryck
af döden och förgängelsen; dock höljer han blidt en
rosenslöja öfver det sorgliga, det motbjudande. Hans
ytterst rörliga fantasi finner öfverallt likheter,
hvilket gör, att sinnrikheten stundom i hans dikter
intager innerlighetens plats. Mönstergill är hans
diktion genom sitt rytmiska lif samt bildernas klarhet
och plastiska afrundning, men denna formfulländning
gör ej sällan intryck af öfverförfining. I allmänhet
tog M. i sin diktning rätt mycken hänsyn till att
behaga salongerna. Till sin politiska hållning
var han i grunden sansad, icke öfverskridande
gränsen mellan whig-liberalism och radikalism. –
M:s Poetical works utgåfvos i 10 bd, 1840–41, hans
efterlemnade »Prose and verse, humorous, satirical,
and sentimental» 1879. Lord J. Russel utgaf 1853–56
»Memoirs, journal, and correspondence of Thomas M.»,
i 8 bd. Till svenska hafva dikter af Moore öfversatts
äfven af N. Lovén (1831) och K. A. Melin (1885).
E. F-t.
Mooren [måren], Albert, tysk ögonläkare, f. 1828,
blef med. dokt. 1854 och var 1862–83 föreståndare
för ögonkliniken i Düsseldorf, i hvilken stad han
fortfarande utöfvar en vidsträckt praktik. Förutom
flere smärre skrifter har han utgifvit Fünf lustren
ophtalmologischer thätigkeit (1882).
Moph, bibelns namn på Memfis.
Mopla (mapilla), muhammedanska innevånare på
Malabarkusten, en blandad ras, uppkommen genom
giftermål emellan arabiska invandrare och infödda
qvinnor. De äro fanatiska och bigotta.
Mopp (Eng. mop), ett på fartyg brukligt
rengöringsverktyg, bestående af en trästång, som
i ena änden är försedd med en klotformigt skuren
knippa af grofva, hopspunna ullgarnsändar. Ett annat
liknande verktyg för samma ändamål är den qvast
af kabelgarnändar, som benämnes svabb l. svabel
(T. schwabber). J. G. B.
Mopsen. Se Hunden, sp. 73.
Moquera sig öfver (måkera; Fr. se moquer), spotskt,
hånfullt gifva sin förtrytelse luft. – Moquant
[-ka’ngt], gäckande, hånfull. – Moquerad [-kerad],
»pikerad», förolämpad.
Moqvist, Karl Johan, dramatisk författare, föddes
i Kalmar d. 29 Sept. 1825, blef student i Upsala
1843, filos. magister 1848, s. å. lärare vid Kalmar
apologistskola och 1858 lektor i främmande lefvande
språk vid denna stads högre elementarläroverk. Redan i
Upsala utgaf han Skizzer af Onkel Thure (1848). Sin
bana som dramatisk författare begynte han med
lustspelet Polkander i Stockholm (1850), hvilket genom
Stjernström gjorde mycken lycka och länge bibehöll
sig på repertoaren, i synnerhet i landsorten. Sedan
följde Polkander och hans fru (1850), Mamsell Bager
(s. å,), Ett sommaräfventyr pä Djurgården (s. å.,
tryckt 1853), Spindlarne, bearbetning (uppf. 1850),
Bloomerismen (uppf. 1853), Lefve fåfängan! (1855),
Två lustiga turar (bearbetning, 1854; tryckt 1866)
och Spanska konsuln (1864, tryckt 1867). Hans sista
dramatiska arbete, Munken, romantiskt skådespel,
uppfördes i Kalmar kort före hans död. De flesta af
dessa stycken, något påverkade af Blanches manér,
utmärka sig genom godt lynne och fyndiga kupletter,
men äro nu förgätna. 1865 uppsatte han tidningen
»Kalmar», som han redigerade så länge hans krafter
medgåfvo. Han afled i Kalmar d. 3 Juni 1869.
-rn.
Mor l. Moor [mår], Antonis, äfven kallad Antonio
Moro, nederländsk målare, f. i Utrecht i första
fjerdedelen af 1500-talet, lärjunge af Scorel,
intogs som mästare i Antwerpens Lukas-gille 1547,
men vistades efter den tiden mycket i utlandet, såsom
i Rom 1550, i Madrid (som Filip II:s hofmålare), i
London och Bruxelles, innan han slutligen på allvar
slog sig ned i Antwerpen, der han dog mellan 1576
och 1578. M. var porträttmålare och en af de mest
ansedde på sin tid. Man urskiljer flere skeden i hans
utveckling: ungdomstiden, då han nyttjade brunt i
skuggorna och var flyktig i behandlingen, mannaåldern,
då han arbetat sig fram till en klar stil både i
uppfattning och framställning samt, hvad den senare
beträffar, både i modellering och i färggifning,
hvilka utmärka sig för sorgfällighet och sund måtta,
samt den senaste tiden, då hans framställning blef
mera kall, blek och torr. M:s porträtt träffas
företrädesvis i Madrid, i Wien och i engelska
samlingar, vidare i Bruxelles, Kassel, Petersburg
och Paris (Louvre). I Berlin finnes en signerad
dubbelbild af 2 domherrar i Utrecht (1544), i Louvre
ett berömdt porträtt af en man, som visar på ett ur
(1565), i Florens’ Uffizi hans sjelfporträtt (1558)
o. s. v. Sveriges Nationalmuseum förvärfvade 1885 ett
porträtt af hans hand (sign. 1538). C. R. N.
Mora (Lat.; uppehåll, uppskof), det minsta metriska
enhetsmåttet, kort stafvelse; paus; rättsstridigt
dröjsmål, t. ex. med betalning (m. in solvendo).
Mora, Grek., hvar och en af de 6 truppenheter
(såväl till fots som till häst), hvilka staden
Sparta uppsatte. Moran delades i 4 lochoi (se
Lochos) och fördes af en »polemark». Dess styrka
torde hafva vexlat mellan 400 och 1,000 man.
C. O. N.
Mora, Alberto de. Se Gregorius VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
