- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
329-330

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mora ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

denna. Om den moraliska lagen se Lag, sp. 523. –
Om moralisk person se nästa artikel . – Moraliskt
godt,
det förnuftigt, särskildt det sedligt goda
(godt, förnuft, sedlighet); äfven likbetydande med
opus morale.
Moraliskt ondt, menniskans sinliga vilja, såvidt
den strider mot förnuftet. Detta onda drabbar
menniskan genom missbruk af hennes moraliskt
fria vilja och är till väsendet just detta
missbruk. Det är till följd deraf möjligt, trots
den makt det goda såsom ett uttryck för menniskans
väsende eger öfver henne, att sinligheten, såsom
tidigare utvecklad än förnuftet och derför aktuelt
innehållsrikare, är i stånd att (för tillfället)
synas menniskan tillfredsställande i sådana
afseenden, der förnuftet icke gör detta. Om det
moraliskt ondas möjlighet ur gudsbegreppets
synpunkt se Teodicé. L. H. Å.

Moralisk person, det menskliga samhället, sedt ur
den synpunkten att det är en personlig enhet af
förnuftiga, d. ä. moraliskt bestämda, viljor. Dessa
viljor äro samhällets organ, och genom dem är det,
som samhället i sinneverlden förverkligas. Samhället
tillhör derför omedelbart den moraliska verlden, ej
den fysiska, under det menniskan tillhör båda. Med
afseende derpå att menniskan framträder och verkar
omedelbart i sinneverlden, benämnes hon fysisk person,
hvilket uttryck brukar motsättas moralisk. Jfr
Juridisk person. L. H. Å.

Moralism (se Moral), en sådan religiös riktning,
som lemnar å sido dogmer och endast bekymrar sig
om moralen. – Moralist, sedelärare, dygdelärare;
författare, som iakttager och skildrar seder.

Moralitet (se Moral), sedlighet; sedlig renhet; en
handlings sedliga värde. – Moraliteter, ett slags
allegoriska skådespel under medeltiden. Se Mysterier.

Morallagen, sedelagen. Se Lag, sp. 523.

Moralstatistik kallas vanligen med ett gemensamt
namn de statistiska undersökningar, som hafva
till föremål åtskilliga ur sedlig (moralisk)
synpunkt betydelsefulla företeelser inom
samhällslifvet. Naturligtvis är det endast
ett fåtal af företeelserna på detta område och
företrädesvis just de, hvilka stå i strid mot
gällande lag, som egna sig för iakttagelser och
kontrollerade anteckningar. Vi nämna exempelvis från
den egentliga befolkningsstatistikens område frågorna
om giftermål, oäkta börd och sjelfmord samt vidare
brottmålsstatistiken i hela dess omfattning.
– Den omisskänneliga regelbundenhet, som visat sig
råda äfven på dessa områden, har vållat häftiga
strider rörande den menskliga viljans frihet.
Den strängt matematiska skolan inom statistiken
(Quetelet, i »Physique sociale». 1835; ny uppl. 1869,
och i än högre grad hans ifriga efterföljare)
har mer eller mindre skarpt betonat den sedliga
handlingens fullkomliga lagbundenhet. Motsidans
målsmän deremot (t. ex. Drobisch och framförallt
Alex. v. Oettingen) hafva sökt ådagalägga, att
man här ej står inför en allmängiltig naturlag,
utan att det regelbundna återupprepandet af vissa
fullt godtyckliga handlingar måste betraktas såsom en
följd af det bestående förhållandet mellan naturliga
och sociala förutsättningar eller vilkor. Sålänge
ej dessas inbördes förhållande rubbas, förblifva
moralstatistikens siffror konstanta; inträder
en ändring i förhållandet mellan de samverkande
faktorerna, modifieras ock moralstatistikens siffror.
J. H.

Morapan. Se Markattorna.

Mora, Sofia Magdalena och Venjans tingslag, i
Kopparbergs län, ingår i Ofvan-Siljans domsaga
och fögderi. Tingslaget omfattar socknarna Mora,
Våmhus (med V. baptistförsamling), Sollerön (Sofia
Magdalena), Venjan och länsdel af Lillherdal. Areal
3,107,7 qvkm. 13,598 innev. (1885).

Mora stenar. På en öppen plats vid Mora i Lagga socken
(Upland), ungefär 1 mil s. ö. från Upsala, helt
nära gränsen emellan Långhundra och Vaksala härad,
d. v. s. helt nära gränsen emellan de gamla områdena
Attundaland och Tiundaland, höllos i äldre tider
konungavalen. När denna ort fick en sådan betydelse
kan nu ej utrönas. Läget, på gränsen emellan de två
»folklanden», synes hänvisa till en mycket aflägsen
tid, då dessa två folklands innebyggare möttes för
att välja en gemensam konung. Enligt Olaus Magni
fanns å fältet, der valförsamlingen hölls, en större
sten – hans teckning visar en aflång, flat häll –,
omgifven af tolf något mindre stenar, på hvilken
den till konung valde lyftes för att aflägga ed
och mottaga de väljandes hyllning. Midtstenen kan
ej hafva varit jordfast, ty den var på Gustaf I:s
tid försvunnen och eftersöktes fåfängt. Ej häller
de tolf omgifvande stenarna finnas i behåll, och man
kan derför icke utvisa den punkt på fältet, der valet
plägade försiggå. Som Mora stenar visas nu flere, af
hvilka dock några bära namnet utan skäl (bland dem en
bit af en runsten). Af vigt äro deremot följande. 1)
Hälften af en sten med en sköld, innehållande tre
kronor, hvilken sten blifvit, alldeles orimligt,
hänförd till konung Knut Eriksson. Den påminner
sannolikt om konung Albrekts val. 2) En sten, hvars
midtbild (en konung) synes vara utplånad, har en
inskrift, som påminner om Eriks af Pommern val. 3)
En sten med inskrift, som talar om Karl Knutssons
val. Dessa tre stenar äro afbildade i (illustrerad)
»Sveriges historia», II, sid. 141 o. 278 (1877). På
Johan III:s tid fanns en fjerde sten, visande bilden
af en sittande konung, utan inskrift (af denna sten
finnes möjligen en liten bit qvar); men då mindes
man flere med bilder försedda stenar, hvilka hade
blifvit af kringboende bönder borttagna och använda
vid uppmurande af skorstenar o. s. v. Redan under
1500-talet var det tal om att öfver de på ett ställe
sammanförda stenarna bygga ett hus, men man nöjde sig
länge med att omgifva dem med en gärdesgård. Denna
var 1731 nedfallen. 1770 byggdes omsider ett hus
öfver dem, hvilket, sedermera ändradt, står under
Öfverintendentsämbetets tillsyn. Mora stenar blefvo
1886 genom riksantikvariens försorg fridlysta.
H. Hd.

Morastforsen. Se Charlottenberg.

Mora strand. Se Mora 1.

Morat [måra]. Se Murten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free