- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
351-352

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonbladet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvars ring (röring) tjenar till samma ändamål som
moringens. L. H.

Moringa Gaertn., bot., farmak., ett slägte af
vackra träd, lefvande inom Gamla verldens tropiska
trakter, föres vanligen till afdelningen Caesalpinieae
bland Leguminosae Juss., men står såsom en särskild
grupp, Moringeae, på gränsen mot Swartzieae DC.,
afvikande genom trevalvliga baljor. M. pterygosperma
Gaertn. (Hyperanthera moringa Vahl.) allmän i
hela Ostindien, har vingkantade frön, kallade
behennötter (nuces behen), hvilkas olja verkar
afförande samt användes utvärtes mot hudsjukdomar och
reumatism. M. aptera Gaertn. (i Egypten och Nubien)
samt M. polygona DC. (å Ostindiens öar) m. fl. arter
användas på samma sätt. O. T. S.

Morion [måriå’ng]. Fr., ett slags hjelm. Se Drägt,
sp. 1494.

Morion [måriå’ng], Fr. (af more, svart), miner.,
svart bergkristall. Den svarta färgen beror
på ett kolhaltigt, vid upphettning flyktigt
ämne. De svarta kristallerna blifva derför vid
glödgning färglösa och kunna sedan begagnas
såsom bergkristaller (se d. o. och Dammastock).
Hj. Sj.

Mo-ripan. Se Grouse.

Morip-orren. Se Grouse.

Morisker (Sp. moriscos), döpta morer och deras
ättlingar i Spanien. Vid Granadas eröfring
(1492) erhöllo morerna högtidligen löfte om fri
religionsöfning: men detta bröts efter några få år,
och man förelade dem valet att utvandra eller låta
döpa sig, uppgifva sina gamla bruk, sin drägt och
sitt eget språk. Många föredrogo att utvandra; de,
som stannade qvar och läto döpa sig, misstänktes
alltjämt att vara tillgifna sin gamla religion och
utsattes för svåra förföljelser. I sin förtviflan
gjorde de ofta uppror, hvilkas kufvande kostade
strömmar af blod. Slutligen utfärdades 1609 ett
kungligt »nåde-edikt», enligt hvilket moriskerna
dömdes till evig landsflykt. Under de närmast följande
åren lemnade enligt beräkning 800,000 morisker af alla
åldrar Spanien, som derigenom förlorade sina idogaste
innebyggare. De trakter i Andalusien, der moriskerna
skapat en blomstrande välmåga, blefvo snart nästan
öde, och Spaniens export sjönk nästan till hälften
af hvad den var förut. I Alpujarras samt omkring
Valencia lefva ännu omkr. 60,000 morisker.

Morisk konst, den del af islams konst, som utvecklade
sig hos de i nordvestra Afrika, men framförallt i
Spanien bosatte morerna. Dess två förnämsta alster äro
moskén (numera katedralen) i Cordova samt lustslottet
Alhambra vid Granada. Se Alhambra och Arabisk konst.

Morisons piller [må’risöns] äro sammansatta af
kalitartrat (cremor tartari), aloë, koloqvint och
gummigutta. Detta »arcanum», hvilket utbasunats såsom
hjelpande för alla möjliga sjukdomar, har till följd
af allmänhetens okunnighet och lätt-trogenhet sålts
och säljes kanske ännu i oerhörda massor ej endast
i England, der det först tillverkades, utan äfven i
Sverige till ett i förhållande till kostnaden för
dess beredning oskäligt högt pris. Pillerna, som
uppgifvas vara »blodrenande», äro ingenting annat än ett
häftigt verkande och dertill mycket farligt
laxermedel. I handeln förekomma två slag af M:s
piller: n:o 1 och n:o 2. Endast i n:o 2 ingår
gummigutta, hvarigenom dessa piller blifva
ännu våldsammare afförande än pillerna n:o 1.
O. T. S.

Moriti-palmen. Se Mauritia.

Morituri te salutant. Se Gladiator.

Morits (Moritz), tyska furstar:

1. M., kurfurste af Sachsen, föddes d. 21 Mars
1521 och var son af hertig Henrik den fromme och
Katarina af Mecklenburg. 1541 förmälde han sig
med landtgrefven Filips af Hessen dotter, Agnes,
och d. 18 Aug. s. å. efterträdde han sin fader i
styrelsen öfver den del af Sachsen, som tillhörde
den s. k. albertinska grenen. Den unge hertigen
tycktes lefva endast för ridtens, jagtens och bordets
nöjen, men i grund och botten var han en äregirig
och beräknande man, som slugt utkastade och djerft
genomdref sina planer. Tvist om besittningsrätten till
Magdeburg och andra kyrkliga områden ledde 1542 till
en brytning emellan M. och hans syssling kurfursten
Johan Fredrik af Sachsen, hvilken tillhörde det
sachsiska furstehusets s. k. ernestinska linie. Den
kejserliga politiken begagnade sig af missämjan
emellan sysslingarna för att på sin sida draga den
i religiösa frågor jämförelsevis indifferente M.,
som redan tillvunnit sig kejsar Karl V:s personliga
ynnest genom sin manhaftighet på slagfälten i Ungern
mot turkarna (1542) och mot fransmännen (1544). Kort
innan striden 1546 bröt lös emellan Karl V och
det till den evangeliska lärans skydd stiftade
schmalkaldiska förbundet, hvars främste män voro
M:s nära slägtingar och trosbröder kurfursten Johan
Fredrik och landtgrefven Filip, hade M. slutit ett
hemligt fördrag (Maj 1546) med kejsaren, i hvilket
han mot förbindelse af kraftig krigshjelp fick löfte
på Johan Fredriks kurfurstehatt och arfland – ett
löfte, som infriades i Juni 1547, några månader
sedan kejsaren och M. vid Mühlberg slagit och
tillfångatagit Johan Fredrik. Men M. var för klok
att ej inse, att den segrande kejsaremakten skulle
blifva farlig äfven för andra furstar än medlemmar
af schmalkaldiska förbundet. I hemlighet slöt
han 1551 med några nordtyska furstar allians till
evangeliska lärans värn, och jämte dem ingick han
s. å. med protestantfienden Henrik II af Frankrike
förbund mot kejsaren. På våren 1552 ryckte han i
ilmarscher mot Innsbruck, hvarifrån den af krämpor
ansatte kejsaren med knapp nöd räddade sig undan,
och vann genom sitt kraftiga uppträdande Johan
Fredriks och Filips befrielse ur fångenskapen samt
det för lutheranerna gynsamma fördraget i Passau
(Aug. 1552). Sedan han derefter å nyo deltagit i
ett fälttåg mot turkarna, drog han åstad att tukta
markgrefve Albrekt af Brandenburg-Kulmbach, som
vägrade att erkänna Passau-fördraget; men han sårades
till döds i slaget vid Sievershausen d. 9 Juli 1553
samt afled d. 11 s. m. M. inlade stora förtjenster
om sitt rikes försvars- och undervisningsväsende. Han
efterträddes af sin broder August. Hans enda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free