Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonbladet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oinskränkt herre i republiken, men han gjorde intet
försök att bota de inre missförhållanden, hvaraf
landet led. Äfven hans militäriska verksamhet var
i det efter stilleståndets slut (1621) upphlossande
kriget obetydlig. Han afled, ogift, d. 23 April 1625.
Moritz, Sankt (Lad. San Murezzan), by och badort
i schweiziska kantonen Grisons, Ober-Engadin,
ligger 1,856 m. högt vid norra stranden af S:t
Moritz-sjön. Omkr. 400 innev. Sjelfva badorten,
f. n. den högst belägna i Europa, ligger 2
km. sydligare, på högra stranden af Inn, 1,769
m. öfver hafvet. Den har tvänne jernkällor, berömda
redan af Paracelsus 1539, hvilkas vatten, af 5,6°
C. temperatur, är rikt på kolsyrade och svafvelsyrade
salter och användes såväl till drickning som bad. Förr
föga värderad, har kurorten på de sista 30 åren kommit
mycket i ropet och hör nu till de bäst inrättade
och mest besökta i Schweiz. För sitt vackra och
skyddade läge, sin storartade högalpsnatur och sitt
stärkande klimat besökes M. såväl vinter som sommar
af bröstsjuka.
Moritz, Karl Philipp, tysk författare, f. i
Hameln 1757, genomlefde en äfventyrlig ungdom,
tills han 1778 fick anställning som gymnasielärare
i Berlin. Han vistades i England 1782 och Italien
1786–88 samt utgaf omtyckta skildringar af dessa
resor. I södern knöt han vänskap med Göthe, hvilken
han derefter gästade i Weimar. M. utnämndes 1789
till professor i arkeologi och de sköna konsternas
teori vid Berlins konstakademi samt fick titeln
hofråd. Död 1793. – Till sin person var M. ett
underligt original, i flere fall frånstötande,
men äfven med många fängslande egenskaper. Hans
författareskap har att uppvisa fruktbara tankar
och en ofta utmärkt framställningskonst. Den delvis
sjelfbiografiska romanen Anton Reiser (1785–90;
ny uppl. 1886), hvilken i synnerhet fört hans
namn till efterverlden, innehåller nästan plågsamt
noggranna analyser af själslidanden. Äfven romanen
Andreas Hartknopf (1786) är byggd på M:s egna
lefnadshändelser. Bland hans öfriga arbeten må nämnas
Götterlehre oder mythologische dichtungen der alten
(1791; nyaste uppl. 1878). M. utgaf 1783–93 »Magazin
für erfahrungsseelenkunde».
Moritzburg, kungligt sachsiskt jagtslott med
stor djurgård, 11 km. n. v. om Dresden, anlades
1543–89 samt utvidgades och förskönades omkr. 1720
af August den starke (Fredrik August I), som der
ofta anställde lysande jagter och praktfulla fester.
Morkarla, socken i Upsala län, Olands härad. Areal
9,232 har. 1,013 innev. (1885). Annex till Alunda,
Upsala ärkestift, Olands och Frösåkers kontrakt.
Morkinskinna, en i Köpenhamns k. bibliotek
befintlig pergamentkodex från början af
1200-talet, innehållande en samling norska
konungasagor för tiden 1035–1157. Namnet härleder
sig från isländingen Thormod Torfeus, som antagligen
kallade handskriften så på grund af (skinn)bladens
murkna beskaffenhet. »Morkinskinna» utgafs i
Kristiania 1867 af C. R. Unger.
Morkov [markå’ff], Arkadij Ivanovitj, rysk diplomat,
f. 1747, d. 1827, var 1771 legationssekreterare i
Varsjav, 1774 legationsråd i Haag och underhandlare
vid fredsförhandlingarna i Kutsjuk-Kainardji samt
blef 1781 minister i Haag. 1783 ackrediterades han
såsom utomordentligt sändebud i Stockholm, der han
efter en beskickning till Paris, Italien och Wien å
nyo representerade Ryssland 1785–87.
Morkullslägtet, Scolopax, zool., hör till familjen
beckasinartade foglar (Scolopacidae) inom vadarnas
ordning och foglarnas klass. Näbben är i spetsen
trind. Ögonen ligga mycket långt bakåt. Hjessan
har ljusare tvärstreck. Första vingpennan är
längst; stjerten består af 12 pennor, hvilkas
skaft äro böjda inåt. Benen äro fjäderklädda till
hälleden. Baktåns klo är trubbig. Kroppen är mera
undersätsig än hos de egentliga beckasinerna. I
Sverige finnes af detta slägte blott en art. Denna,
som lefver i skogs- och buskmark, både i löf-
och barrskog, är morkullan, S. rusticula. Hon är
ofvan spräcklig af svart, askgrått och rödbrunt,
undertill hvitaktig, med rostgul anstrykning och
bruna, vågiga streck. Vingpennorna äro svartbruna,
med rödbruna och rostgula tvärfläckar. Stjerten
är svart, med rödbruna tvärfläckar och grå
spets. Näbben är blekt köttfårgad, med svart spets,
benen brungrå. Kroppslängden stiger. till 36
cm. Morkullan häckar sparsamt öfver hela Sverige,
dock allmännare i dess mellersta delar. Hon lägger
4 gråaktigt rödgula, af lefverbrunt och askgrått
fläckiga ägg och torde häcka två gånger årligen. I
vårt land är morkullan flyttfogel, och endast sällan
stannar någon sådan qvar öfver vintern. Till Skåne
återkommer hon mot slutet af Mars, och till mellersta
Sverige anländer hon i början af April. På senhösten,
i Okt. och Nov., flyttar hon åter genom Skåne till
sydligare land, ända ned i norra Afrika och sydvestra
Asien. Dock öfvervintra många exemplar längre norr
ut, i mellersta Europa och England. Morkullan är en
nattlig fogel, som under dagen ligger gömd i buskar
och snår. Egendomlig är hennes lek, under hvilken hon
i skymningen och gryningen flere gånger flyger fram
och tillbaka öfver samma trakt, hvarvid hon låter
höra sin lockton. De ställen, der morkullorna passera
fram under sin lek, kallas morkullssträck. Flere
sätt att jaga denna fogel äro i bruk. Under
flyttningarna, äfven annars, plägar hon uppsökas
med rapphönshund, för hvilken hon »trycker». På
sträcken skjutes hon långt in på sommaren, hvarvid
den på pass stående jägaren kan begagna sig af en
lockpipa för att få fogeln inom håll. Morkullans
kött är en läckerhet, och hon anses med rätta höra
till vårt förnämsta vildbråd. Jagt på morkulla är i
Sverige förbjuden fr. o. m. 1 Febr. t. o. m. 10 Maj.
C. R. S.
Morlaix [-lä], stad i franska depart. Finistère,
vid två små kustfloders förening, 7 km. från hafvet,
vid jernvägen Paris–Brest. Omkr. 14,000 innev. Stor
tobaksfabrik, pappersbruk, linneväfveri m. m. Redden,
som är säker, men svårtillgänglig, försvaras af
Château du Taureau på en klippa i hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
