Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morrison ... - Morängrus och moränlera, geol., grus och lera, som utgöra delar af eller bildats såsom en morän - Mos (Lat. electuarium), farmak., är en mjuk, icke rinnande eller af sig sjelf formförändrande blandning af något pulver med ett flytande ämne - Mosaik. Ordet liksom dess tillhörande adjektiv, musivisk, Lat. musivum, sammanhänger med Grek. museion (»museumß, en musernas eller sånggudinnornas helgedom)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(bottnen), eller som genom sprickor i isen dit
nedfaller från ytan, och som under inflytande af
den ovanliggande isens ofantliga tryck, i förening
med dennes glidning, blir delvis krossadt och
söndermalet till pulver. De i bottenmoränerna
inneliggande stenarna och blocken blifva dervid genom
nötningen eller knådningen, dels mot hvarandra
och mellanliggande finare material, dels mot
klippgrunden, kantafrundade, slipade och försedda
med rispor och repor (glacierstenar). Stenarna i
sido- och midtmoränerna äro deremot öfvervägande
skarpkantiga. Gemensamt för alla moräner är, att
materialet i dem utgör en regellös blandning af
gröfre och finare partiklar, från stora stenblock
till stoftfint bergartsmjöl. Det har nämligen icke
varit utsatt för vattnets sorterande och renande
inverkan. – Sverige, Finland, Danmark och norra
Tyskland täckas till en ganska betydlig del af forna
moräner. Det så allmänt öfver berggrunden utbredda
kross-stensgruset samt kross-stensleran (morängrus,
moränlera) utgöra nämligen det moränmaterial, som den
skandinaviska landisen (och enskilda glacierer) vid
sin afsmältning under slutet af istiden qvarlemnade
på sin då slutligt öfvergifna grund. Moränmarkens
ursprungliga ytformer äro likväl öfver stora
sträckor dels undandolda af yngre aflagringar,
dels förändrade genom vattnets åverkan under en
senare nedsänkningsperiod. Sällan kunna derför
några väl afgränsade sido-, midt- eller ändmoräner
afskiljas. Från trakten af Moss i Norge sträcker
sig dock, genom Dalsland, Vestergötland och öfver
Vettern, en rad kullar och åsar, hvilka tydligen
hafva egenskap af ändmoräner och angifva den gräns,
till hvilken den skandinaviska landisen nått under
ett visst skede af sin utbredning. Samma ändmorän
spåras också längs södra kusten af Norge och södra
delen af Finland. – Tydlig egenskap af bottenmorän
eger den inom Skåne, Roslagen och flere andra delar
af Sverige förekommande, ofta kalkrika och till
mergling använda moränleran eller kross-stensleran
med sina ej sällan ganska väl repade stenar och block.
E. E.
Morängrus och moränlera, geol., grus och lera,
som utgöra delar af eller bildats såsom en morän (se
d. o.). Benämningarna äro synonyma med kross-stensgrus
och kross-stenslera.
Mos (Lat. electuarium,), farmak., är en mjuk, icke
rinnande eller af sig sjelf formförändrande blandning
af något pulver med ett flytande ämne (vatten, syrup,
honing l. dyl.). Till beredande af mos användes ock
det mjuka fruktköttet af plommon (pulpa prunorum)
eller af tamarind (p. tamarindorum). I somliga slag af
mos ingå extrakter, hvilka kunna hafva den halffasta,
mjuka beskaffenhet, som utmärker ett mos. Om flere
pulverformiga ämnen skola gifvas i mosform, böra
dessa först väl sammanrifvas med hvarandra, innan
man tillsätter det ämne, som skall gifva blandningen
mosform. Förr brukades mos mera än nu (electuarium
mannae, e. myrrhae compos, e. scordii m. fl.). I
nu gällande farmakopé finnes blott ett slags mos
upptaget: e. sennae (sennamos), som,
gifvet i dos af en tesked hvarannan timme, vanligen
mildt och säkert verkar god afföring. O. T. S.
Mosaik (Fr. mosaïque, Ital. musaico, mosaico). Ordet
liksom dess tillhörande adjektiv, musivisk,
Lat. musivum (opus musivum), sammanhänger
med Grek. museion (»museum», en musernas eller
sånggudinnornas helgedom). Möjligen har uttrycket
först haft afseende på den beläggning af stenar,
musslor o. d., hvarmed man prydde väggar och
golf i trädgårdsgrottor, helgade åt muserna såsom
källgudomligheter. Sedermera har det kommit att
beteckna inlagdt stenarbete i allmänhet. – I
dagligt tal och i vidsträcktare mening förstår
man med mosaik (»musiviskt arbete») hvarje
sådant arbete, der småbitar af olika färg äro
sammanlagda så, att det hela bildar ett mönster
eller en figurframställning. Man talar ur denna
synpunkt om sten-, glas-, emalj-, trä-, läder-,
tyg-, halm-mosaik o. s. v. (Jfr Inkrustering,
Inlagdt arbete, Intarsia, Marketeri.) I inskränktare
mening betecknar man härmed ett i sten, glas
eller bränd lera utfördt, af ungefär likformiga
och lika stora, men olikfärgade bitar sammansatt
arbete. Bitarna tryckas ned i ett kittartadt ämne samt
fasthållas på detta sätt vid hvarandra och vid det
gemensamma underlaget. Beslägtade med den egentliga
mosaiken äro de gamla orientaliska och italienska
intarsia-arbetena i geometriska mönster samt den
moderna indiska, »pikerade», Bombay-mosaiken. –
Mosaikens användning går långt tillbaka i tiden. Det
praktgolf i Ahasverus’ palats, som omtalas i Esters
bok (1: 6), var tydligen ett mosaikarbete. Förhallen
till det stora Zevstemplet i Olympia pryddes med
ett mosaikgolf, hvaraf lemningar påträffades vid
fransmännens gräfningar 1829. Under den hellenistiska
perioden blef denna konstteknik liksom så mången
annan bekant för romarna. Man kan hos dem följa dess
bruk tillbaka mer än ett århundrade f. Kr., och detta
bruk vann under kejsaretiden en vidsträckt utbredning
öfver hela det romerska riket. Hufvudsakligen användes
mosaiken som golfdekoration, men stundom äfven som
väggbeklädnad. Lemningar af romerska mosaikgolf hafva
påträffats mångenstädes inom det gamla romarerikets
gränser, uti Italien, Spanien och Afrika likaväl som
i Tyskland, Frankrike och England. Såsom material
nyttjades marmorbitar af nästan kubisk form, vanligen
i marmorns egen naturliga färg. Dock har äfven
konstfärgad sten liksom glas begagnats. Färgskalan
är i allmänhet anspråkslös, såsom det egnar sig
för en golfprydnad: svart och hvitt samt grått
och rödbrunt i olika nyanser. Mönstren äro mycket
omvexlande. Golfvet omgifves af en ornamental
bård; midtfältet indelas vanligen med cirklar och
cirkelsektorer. Som ornamentala motiv användas dels
geometriska upprepningsmönster, dels de vanliga
antika växtformerna, blandade med gestalter ur den
antika mytologien, fabeldjur o. d. Men derjämte
förekomma äfven rent naturalistiska framställningar
af växter, djur, menniskor och arkitektur. Till de
mera bekanta kompositionerna af detta slag höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
