- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
375-376

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mosaik. Ordet liksom dess tillhörande adjektiv, musivisk, Lat. musivum, sammanhänger med Grek. museion (»museumß, en musernas eller sånggudinnornas helgedom)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de s. k. »kapitolinska dufvorna», som sitta
kring kanten af en vattenskål, och som otaliga
gånger blifvit efterbildade, äfvensom det
s. k. Alexanderslaget (se d. o.). Mosaikarbetet
gick hos de gamle under flere olika namn, mellan
hvilka skilnaden endast gissningsvis kan framställas
(t. ex. opus sectile, tessellatum, vermiculatum och
alexandrinum).

En ännu större betydelse erhöll mosaikens konst under
den gammalkristna konstperioden. Den får i sjelfva
verket anses för den tidens förnämsta konstnärliga
uttrycksmedel. Redan i katakomberna, den gryende
kristna konstens första fristäder, hade den funnit
användning. Från Konstantin den stores tid (300-talet)
blifva mosaikbilderna den vigtigaste prydnaden i
de nyanlagda kyrkorna (basilikorna). Som material
användes ej längre brokig marmor, utan glaskuber i
olika färger eller förgyllda på det oförgängliga sätt,
att guldbladet inlades mellan två glasskifvor, hvilka
sedermera sammansmältes. Med denna färgprakt pryddes
basilikans inre ytor, förnämligast kor-rundelns
hvälfning, men äfven dess väggar, triumfbågens
framsida och mellanskeppets öfvermur. Kompositionen
är sträng och symmetrisk. Mot en blå eller gyllene
bakgrund afteckna sig Frälsarens och apostlarnas,
helgonens och änglarnas vördnadsbjudande gestalter
med knappa, afmätta rörelser, allvarlig uppsyn,
i långa, veckrika drägter. Den arkitektoniska
eller landskapliga omgifningen, der en sådan
finnes, är starkt stiliserad. Symboliska bilder
förekomma ofta. Med sin färgrikedom, sin stränghet
och omedgörlighet, som tvingar till fasthållande
af de väsentliga hufvuddragen och uteslutande
af tillfälliga detaljer, utgjorde mosaiken ett
ypperligt framställningsmedel för den gammalkristna
konsten under dess sträfvan att i de från antiken
lånade formerna ingjuta ett nytt innehåll. Som
högtidliga drömsyner skymta dess bilder fram ur
det guldskimrande dunklet i de ofta svagt upplysta
rummen. Gammalkristna mosaiker påträffas ännu i
många af Roms äldsta kyrkor. – Roms föredöme följdes
af Bysans, der Sofiakyrkan ännu bevarar spår af den
ursprungliga prakten. Rika på väl bibehållna mosaiker
af högt värde äro i synnerhet Ravennas ärevördiga
helgedomar från 400–500-talen, bland dem särskildt
S. Vitale. Mosaikens konst öfvades under de följande
århundradena jämväl på andra håll, både inom och utom
Italien. Karl den stores palatskapell i Aachen egde
detta slags prydnad. I Venezia, som sedermera blef
en af hufvudorterna för mosaiktekniken, togs dess
tjenst alltifrån 900-talet i anspråk vid utsirandet
af den nyanlagda S. Markus-kyrkan. Palatskapellet i
Palermo liksom den närbelägna dômen i Monreale äro
rika på härliga mosaikbilder från 1100-talet. Ehuru
användningen för öfrigt minskas, bibehåller konsten
sig hela medeltiden igenom uti Italien, förnämligast
öfvad i Rom och Venezia. Ämnenas krets vidgas efter
hand, men totalkarakteren, sträng och högtidlig,
blir i det hela densamma. Äfven Giotto, det
italienska måleriets fader, försökte sig i mosaikens
konst; och ännu på 1400-talet, i
renaissancens gryning, utfördes mosaikarbete i
Florens af flere kända konstnärer, bland dem Domenico
Ghirlandajo, efter hvilken man anför det betecknande
yttrandet att »mosaiken vore det sanna målningssättet
för evigheten». – Vid sidan af denna monumentala konst
har medeltiden att uppvisa andra arter af mosaik
af mera handtverksmässigt och dekorativt slag, mer
eller mindre direkta efterbildningar af den simplare,
antik-romerska golfmosaiken. Hit höra flisgolf af
marmor eller bränd lera, som förekomma mångenstädes
både inom och utom Italien, men framförallt de
cosmatiska arbetena, så kallade efter medlemmarna af
en romersk konstnärsfamilj (se Cosmaterna).

Under den gammalkristna perioden, liksom under
den äldre medeltiden, bildade mosaikinläggarna,
»mosaicisterna», en särskild konstnärsklass vid
sidan af bildhuggare och målare. De både komponerade
och utförde sjelfva sina bilder. Under den senare
medeltiden och vid renaissancens början voro målarna
stundom samtidigt mosaikkonstnärer, men det var
i regeln samma person, som komponerade bilden och
utförde det tekniska. Med högrenaissancens inträde
förändrades detta mönstergilla förhållande. Den glans,
som utstrålade från det monumentala väggmåleriet
och det då nyupptäckta oljemåleriet, fördunklade
mosaikens kärfvare och mödosammare konst. Dess
uppgift blir hädanefter att kopiera de store
målarnas mera berömda alster (Rafaels transfiguration
o. dyl.). Mosaikens konst sjunker ned till ett
handtverk, öfvadt af mer eller mindre finkänsliga
arbetare, och härmed inträder denna konstarts
förfall, ungefär samtidigt med och af samma grunder
som glasmåleriets. Tekniken höll sig dock uppe, tack
vare dessa kopieringsarbeten och nödvändigheten att
underhålla de äldre mosaikerna, särskildt i Rom och
Venezia. I Rom samlades omsider, 1727, under påfven
Benedikt XIII de spridda krafterna i en särskild,
officiel verkstad: »La reverenda fabbrica pontificale
del musaico», hvilken bibehållit sig till våra dagar
och under namnet »Studio del musaico» sedan 1825 är
verksam i en lägenhet i Vatikanen. Der utföras för
kyrkligt behof hufvudsakligen kopior i tafvelform
efter populära religiösa konstverk. – I Petersburg
existerar sedan början af 1850-talet likaledes en
mosaikverkstad såsom statsinstitution. En sådan
har någon tid funnits vid South Kensington museum
i London. Likaså eger Frankrike sedan 1876, men
såsom resultat af flere föregående försök, en »École
nationale de mosaique». – Mosaikens konst har sålunda
å nyo kommit till heders och erhållit användning vid
dekorationen af åtskilliga äldre och nyare byggnader,
exempelvis Pantheon och Stora operan i Paris,
katedralen i Marseille, parlamentshuset i London
m. fl. Bland enskilda personer, som verkat i dess
tjenst, bör framför alla nämnas den om utvecklingen af
Venezias glasindustri så högt förtjente Alessandro
Salviati
. Under hans ledning äro mångfaldiga större
och smärre dekorativa mosaikarbeten utförda, bland
dem den stora mosaikframställningen (»Det tyska
kejsaredömets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free