Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mo-sand, geol., en inom den svenska geologiska literaturen använd benämning för den vanligen rentvättade, mer eller mindre finkorniga sand - Mosander, Karl Gustaf - Mosandrum. Se Erbium - Mosasaurus, paleont., fossilt ödleslägte - Moscheles, Ignaz - Moschos, forngrekisk bukoliker (idyllförfattare) från Syrakusai - Moschus. Se Myskdjuren - Mosdok, stad i ryska prov. Terek - Mose, israeliternas lagstiftare och skaparen af deras nationella lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fots djup. Geologiskt taladt är mosanden af
postglacial ålder och har ofta glaciallera,
s. k. hvarfvig lera, till underlag. Mosanden eger
ej sällan ganska tydlig skiktning, i det att gröfre
och finare sand omvexla i nästan horisontala hvarf.
Utgöres sanden af nästan uteslutande qvartskorn, är
dess färg rent grå eller hvit. Har den någon märkbar
inblandning af röd fältspat, stöter färgen i rödt;
genom föroreningar är den ofta rostgul. Mosanden
lämpar sig bäst som jordmån för barrskog, men äfven
till odlingsmark har den inom åtskilliga trakter,
af brist på lämpligare jordmån, blifvit i ganska stor
skala anlitad. E. E.
Mosander, Karl Gustaf, kemist, lärare, född
d. 10 Sept. 1797 i Kalmar, började sin bana
såsom farmacevt. 1820 antogs han till elev vid
Karolinska institutet, der han snart framstod såsom
en af Berzelius’ utmärktaste lärjungar och 1825
vardt kirurgie magister. Han blef 1829 adjunkt,
1832 t. f. och 1836 ordin. professor i kemi och
farmaci vid nämnda läroverk, hvarjämte han från
1845 var intendent vid Riksmuseets mineralogiska
afdelning samt 1845–57 lärare och från 1846 till sin
död inspektor vid Farmacevtiska institutet. Jämte
A. A. Retzius och K. V. H. Ronander var han grundare
af »Tidskrift för läkare och phamnaceuter»
(1828–39). Han var ledamot af Vetenskapsakademien (1833),
Landtbruksakademien, Vetenskapssocieteten i Upsala
m. fl. lärda samfund. Död vid Drottningholm d. 15
Okt. 1858. – M. var en skarpsinnig och skicklig
kemist. Hans förnämsta arbete var den utomordentligt
svåra undersökningen af de sällsynta jordarter,
som förekomma i cerit och gadolinit, under hvilka
forskningar han visade, dels att den förut såsom
homogen ansedda ceriumoxiden var en blandning af
trenne nya metalloxider, den egentliga ceriumoxiden,
lantanoxiden och didymoxiden, dels ock att ytterjorden
var en blandning af egentlig ytterjord, terbinjord
och erbinjord. Han har till följd deraf gällt
såsom upptäckare af sex nya grundämnen, tills
senare forskningar visat, att såväl didymoxiden
som terbinjorden kunna ytterligare spjälkas i nya
oxider. – Jfr Erbium. P. T. C.
Mosandrum. Se Erbium.
Mosasaurus (af Lat. Mosa, floden Meuse, och
Grek. sauros, ödla), paleont., fossilt ödleslägte,
typ för familjen Mosasauridae af ordningen
Pythonomorpha. Hufvudet erinrar i sin byggnad såväl
om lacertidernas som om ormarnas. Ögonen hafva
sklerotikalring. Tänderna äro föga sammantryckta,
med 2 kanter. Ryggkotorna äro talrika, procoela;
stjertkotorna hafva höga taggutskott, men
inga sidoutskott. Extremiteterna äro korta, de
främre lika hvalarnas, vanligen något större än de
bakre. M. har haft långsträckt kroppsform, lång, hög
och smal stjert samt uppnått en storlek af öfver 9
m. Slägtet tillhör kritsystemets yngsta lager. Den
i Europa allmännaste arten, M. Camperi H. v. Meyer
(M. Hoffmanni Cuvier), är i ganska fullständigt
skick funnen vid Maastricht. I Nord-Amerika äro
Leiodon m. fl. till Mosasauridae hörande
slägten allmänna, särskildt i Colorados och Kansas’
kritsystem. Genom förekomsten af kranium, tänder
m. m. känner man 3 arter af M. och en af Leiodon från
Sveriges kritsystem. B. L-n.
Moscheles, Ignaz, tysk pianist, f. i Prag 1794,
d. i Leipzig 1870, studerade sedan 1804 i Prag
under Dionys Weber och sedan 1808 i Wien under
Albrechtsberger och Salieri samt gjorde sig snart
omtyckt såsom pianovirtuos. 1816 började han
sina konstresor, som sträckte sig öfver Tyskland,
Holland, Paris och London, der han 1826 bosatte
sig och verkade under 20 år såsom virtuos, lärare,
dirigent och tonsättare. 1846 flyttade han till
Leipzig såsom pianolärare vid det af Mendelssohn
grundade konservatoriet, till hvars utveckling och
stora anseende han i väsentlig mån bidrog. M. var
på sin tid (mellan Hummel och Chopin) den främste
pianisten, och hans spel utmärkte sig särskildt
för spänstigt anslag, klar frasering och minutiös
accentuation. Af hans kompositioner utgöres en del af
efemära virtuosstycken; andra åter ega mera halt,
såsom konserten i g-moll, Sonate mélancolique,
duon Hommage à Sandel för två pianon, Etudes och
Charakteristische studien. Han utgaf äfven en
biografi öfver Beethoven på engelska. Efter hans död
utgaf hans enka hans bref och dagböcker under titeln
»Aus Moscheles’ leben» (1872). A. L.
Moschos, forngrekisk bukoliker (idyllförfattare)
från Syrakusai i 3:dje årh. f. Kr., yngre samtida
till Theokritos och Bion, betecknar sig sjelf såsom
den förres lärjunge och arftagare till den doriska
sången. Hans dikter, tillhörande den episk-idylliska
riktningen, utmärka sig genom en elegant och fint
utarbetad form, men stå långt efter Theokritos’
med afseende på kraft, enkelhet och verkligt poetisk
inspiration. De äro utgifna i flere upplagor, vanligen
tillsammans med Theokritos’ och Bions, bl. a. i
åtskilliga samlingar af Poetae bucolici och Poetae
minores graeci. A. M. A.
Moschus. Se Myskdjuren.
Mosdok [må’sdåk], stad i ryska prov. Terek,
vid floden Terek. Omkr. 11,000 innev., ryssar,
armenier, gruser, osseter och andra kaukasiska
bergfolk. Vinodling. Silkeskultur.
Mose (Hebr. Mosche, Grek. Moyses, Moses),
israeliternas lagstiftare och skaparen af deras
nationella lif, var son till Amram och Jokebed
af Levis stam samt yngre broder till Mirjam och
Aron. Han föddes nära staden Tanis (Zoan) i Egypten
vid en tidpunkt, då befallning gifvits, att alla
hebreiska gossebarn skulle dödas genom att utsättas
i Nilen. M. blef ock i enlighet dermed utsatt, men
räddades af en egyptisk konungadotter (af sägnen
benämnd än Termuthis, än Merris eller Athyrtis), som
kallade honom Mose (hvilket namn blifvit härledt af
de egyptiska orden mo, vatten, och sedsje, räddad;
nyare egyptologer föredraga dock härledningen af
det egyptiska mes, mesu, barn). Hon gjorde honom
till sin adoptivson och lät undervisa honom i all
Egyptens visdom, tills han i medkänsla öfver sitt
folks lidande egenmäktigt upphäfde sig till dess
befriare. Då han deri misslyckades, flydde han till
Sinaihalfön, der han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
